icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

M3lls blogg

5:2 51046
En blogg om det mesta, men i första hand min resa mot målvikten.
6 januari 2019 12:24
2

En vecka in

Först o främst måste jag tacka för era varma ord och er omtankeheart det betyder mer än ni anar.

Just idag känner jag hopp....just idag ser jag en ljusning, men jag vet att vägen framför oss...framförallt min sons...kommer vara riktigt gropig. Men jag kommer stå där som hans betongvägg att luta sig emot. Då vet jag oxå att jag behöver all styrka utifrån för att klara det. Därför delar jag med mig på många olika sätt.

Han är iallafall hemma nu. Sover tryggt i sin säng under mitt tak. Det värmer ett mammahjärta, som kan slå lite lugnare. Inatt är första natten jag sovit hela natten, från det att pojkvännen ringde o sa god natt, till han ringde o sa god morgon....har inte hänt på näst intill 2 veckor...dessutom somnadde jag om efteråt.

Sömnen betyder så mycket...detta gjorde att jag vaknade med ett sug efter frukost...mer än kaffe, har inte heller hänt under dessa veckor. Vänner har fått tvinga mig att äta. Detta kommer väll förmodligen resultera i att jag går upp det jag gått ner....men jag går hellre ner hälsosamt än genom självsvält. Tar tag  i det när jag orkar.

Imorgon är det tillbaka till vardagen....o alla möten som denna helg har resulterat i börjar så sakta rulla igång. Hjulet är i rörelse.

Kram på er där ute och ta vara på era nära o kära.

Allt kan händaheart

Gillar

Kommentarer

  • 6 jan 2019 16:25
    Monqi

    heart

  • 7 jan 2019 10:39
    Arrietty

    Jag gick tillbaka och läste föregånde blogg – du har det tufft! Jag har detta med utvecklat missbruk i familjen om än inte med min egen unge men att stå bredvid och undra vad och hur och om man ska ingripa... så otroligt frustrerande och något facit finns ju inte. Mina egna föräldrar grep in med buller och bång för väldigt många år sedan, då var det överdrift för jag var verkligen inte ens i dåligt sällskap. Men hur skulle de kunna veta det? Jag har en tonåring som det verkar klara sig med, men jag blundar och håller tummarna ändå för det känns verkligen skört och då har jag inte ens några varningsklockor om svårare saker "bara" tonårskänslor och tonårsdåligtmående och dålig självkänsla... och vad jag skulle göra om det blev skarpt läge vet jag inte, jag hoppas jag skulle ingripa med kraft men det är ju det här att man inte vet vad som är det bästa att göra... 

    Mod och styrka önskar jag dig!

Logga in för att skriva en kommentar.