2018-2019
Nu följer ett inlägg, som inte har nåt med vikt eller mat att göra. Ett inlägg som jag valt att dela, pga att jag måste på nåt sätt få ur mig. Ett inlägg om livet. Ett liv jag inte önskar någon att genomgå. Ett liv som händer andra, men inte mig....men ack så fel....det kan hända vem som helst.
Ingen kan någonsin förstå känslan i en förälders kropp när ens barn väljer den krokiga drogvägen. Inte förrän man upplever den själv. Jag har alltid sagt, att kommer den dagen då jag måste ta dom jobbiga besluten som krävs, så gör jag det rakt av...."Så enkelt är det".
Men gudarna ska veta, att så enkelt är det inte. Det märkte jag denna nyårshelg. Har aldrig upplevt något så fasansfullt som detta helvete. Att känna sån maktlöshet. Smärtan i hela kroppen, när ens barn drar och inte kommer tillbaka. När man inte hör ifrån honom. Man vet inte vad han gör, vem han är med eller framförallt hyr han mår. När han väl hör av sig, så får man till sig att
-Jag kommer inte hem, för jag mår dåligt och orkar inte. Jag hatar helger. Jag mår bra vid mina polare.
Inget om vart han är eller med vem....bara att han inte tänker komma hem.
2 dygn av oro, förtvivlan, ångest....kan inte äta eller sova...greppande efter halmstrån...
Nu finns det ju en historia precis innan helgen, som gjorde att jag hade mina misstankar om vart han kunde befinna sig, som oxå är en del av anledningen till det jobbiga samtalet jag pratade om i början. Det som är så "enkelt" att göra.
Årets första dag, slog jag numret...men att trycka på grön lur....gick inte...det låste sig. "Kan jag verkligen svika mitt barn på det här viset?"
Det krävdes moraliskt stöd från familj och vänner, som övertygade mig att det är rätt, innan jag kunde förmå mig att trycka på grön lur. Ett fruktansvärt jobbigt samtal, som jag inte önskar min värsta ovän. Ingen förälder ska behöva gå igenom detta.
Därefter en fruktansvärd väntan...vad händer, varför hör dom inte av sig. O när dom väl hör av sig och säger att mitt barn inte fanns där. Panik!! Vart är han!!
Sent igår fick jag ett sms, av en mamma som lugnade mig. Han va där, fått mat och sov, han hade sagt att han inte vill hem.
Idag...kom han in genom dörren här hemma. Trött, sliten....men hel och vid liv. Mitt mammahjärta slår lugnare, men tankarna på vad som nu kommer hända snurrar hela tiden. Oro, maktlöshet, tårar, ångest....finns ändå där.
Men att jag gjorde det jobbiga samtalet ångrar jag inte. Det har dragit igång mitt barns räddning.
Kommentarer
-
Jag kommer ihåg tidigare blogginlägg du gjort, där du beskrivit dina tankar om din tonåring och hur varningsklockorna ringde.
Jag har upplevt dina inlägg som att du verkligen älskar din son och vill honom väl och då gissar jag att det innebär en del svåra beslut.
Hoppas att allt löser sig på bästa sätt och att han en dag kommer att inse vilken underbar mamma du är
-
Vill skriva något till dig men vet inte riktigt vad, Har 3 vuxna utflugna barn och en 7 åring, kan bara instämma i att ingen kan förstå helt och fullt som inte varit i en specifik situation med ett barn som mår dåligt, oavsett om det är droger, självsvält, ett barn som säger att det inte vill leva, eller annat, man vill göra vad som helst för sitt barn, vänder ut och in på sig själv, tänker att det är en mardröm och att man snart ska vakna, den oerhörda ångesten...
Jättebra att du ringde det där samtalet
styrkekramar till dig.Senast uppdaterad 3 januari 2019 15:52
-
Känner med dig, fast jag var på andra sidan, dvs som din son. Gemenskap med andra föräldrar i liknande situation kan hjälpa dig, ex:
https://www.fmn.nu/fragor-svar/
-
När ens barn inte mår bra så gör det fruktansvärt ont. Jag hoppas ni får den hjälp ni behöver och att du får hjälp att orka. All styrka till dig!
Logga in för att skriva en kommentar.