icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennifer är jag det, 25 år gammal tjej från Gävle som bor tillsammans med min underbara sambo Fredrik och vår hund Leija som är en vild och galen Flatcoated Retriever på snart 2 år. Jag har även en egen häst, eller det är faktiskt en D-ponny, som heter Flippan och hon ligger mig mycket varmt om hjärtat och är en stor motivation för mig att gå ner i vikt eftersom jag just nu känner mig aningen för stor för henne och inte kan eller orkar rida tillräckligt pga. min övervikt.

Har alltid varit smal, inte pinnsmal men smal. Storlek 34 eller 36 på kläder hade jag för 3,5 år sedan innan det gick utför. Uppför rättare sagt. Nu sitter jag här med nästan 20 kilos övervikt och har provat det mesta men då min kropp är i total obalans och många mer eller mindre jobbiga saker hänt i mitt liv senaste åren har jag inte lyckats bli av med kilona.

Efter flera år av olika hälsoproblem där det värsta är kronisk värk och smärta i höft- och bäckenleder har jag nu fått diagnosen Ehlers-Danlos syndrom. En diagnos som kommer att förändra mitt liv ännu mer än det redan har hunnit göra, men jag försöker ta varje dag som den kommer och gör mitt bästa för att hjälpa kroppen på traven. Hoppas med hjälp av rätt sorts träning och viktnedgång att min värk ska minska, så nu gäller det verkligen!

Wish me luck! :)
20 maj 2013 01:22
1

Long time no see

Det var verkligen inte igår jag var inne här, har inte skrivit ett inlägg sedan början på mars. Allt är fortfarande kaos och jag har helt enkel inte orkat med. Kroppen bryts ned inifrån, utan att jag tappar i vikt förstås för det verkar fullkomligt omöjligt. Fast den senaste tiden har jag inte heller försökt då jag måste må bättre först. Kroppen värker, musklerna vill inte hjälpa till, tröttheten är oerhört jobbig att överkomma varenda dag och även det psykiska börjar må riktigt dåligt nu. Måste säga att jag är väldigt besviken på sjukvården. Varför ska det behöva ta flera flera månader innan man ens har tagit ETT enda steg framåt i utredningen. Varför ska jag först behöva vänta för att få träffa en läkare, sedan vänta på att få ta prover, vänta på provsvaren, därefter vänta lite till på en läkare som inte hör av sig förrän jag hör av mig och undrar, sedan vänta lite till för en röntgenundersökning, vänta ännu mer på att få svar på den, vänta igen på att få ta nya prover, vänta igen på provsvaren till dessa, vänta på ytterligare röntgenundersökningar och ytterligare läkarkontakt via telefon eller besök. Oftast innebär varenda väntan en flera veckors lång väntan, som ju till slut blir till månader och kanske till och med år?! Trots detta är jag ändå tacksam över att den läkare som nu utreder min hälsa faktiskt verkar bry sig på riktigt, och jag ska dit på tisdag och förhoppningsvis få provsvaren från de senaste proverna som togs för ett par veckor sedan. Men den här eviga väntan tar kål på en. Nu har de väl ändå tagit färdigt prover för ett tag, så jag har börjat äta alger för rensa ur kroppen på djupet. Kan inte vänta längre, mår alldeles för dåligt och blir sämre, får panik över framtiden och känner att jag måste ta saken i egna händer. Får se om det här var ett engångstillfälle eller om jag kommer att spendera lite mer tid här framöver. Jag måste i alla fall försöka hjälpa min kropp igenom det här, oavsett vad som är fel.

Kommentarer

  • 20 maj 2013 09:28
    Mimmi50
    kul att höra av dig. Jag har undrat så hur du har det. Hoppas du får gåtans svar mycket snart. KRAM

Logga in för att skriva en kommentar.