Söker harmoni
Bakslag kommer....det vet jag, men när man står mitt i det, då känns det som hela världen rasar.
Min son har varit jätteduktig. Jag vet att det är en otroligt tuff resa han gör just nu och riskfaktorerna att falla tillbaka är jättemånga. Han har nu varit drogfri i 3,5 veckor och jag ser förändringen i hans person väldigt arkant. Han är nästan som han var innan allt började. Lugn, harmonisk, glad, fräch. Han stnnar i samtalet när man pratar, har framtidsplaner och börjar återfå en tro på sig själv.
Tyvärr hade han ett litet bakslag i förrgår och det kändes som allt va förstört, men vi måste jobba framåt.
Jag gillar inte att lägga in ordet "bara" när det handlar om missbruk, utan det är av eller på.....man kan inte missbruka lite. Så när han kom hem och sa att han "bara rökt lite", så sa jag till honom att det är ett snedsteg ändå och inget att fokusera på. Det som hänt har hänt.......frågan är hur han ska göra framåt för att minska risken att det händer igen. En uppgift jag gav honom och som jag kommer ta upp igen idag på mötet vid Mini Maria.
För egen del känner jag ett stort behov av harmoni i mitt liv. Jag känner att även om det lugnat ner sig så har jag både ett inre och ett yttre kaos. Det känns som jag inte riktigt får grepp. Inte bara i detta med min son, utan allt. Jobbet, kärleken, träningen, kosten, ekonomin.....ja allt som hör livet till. Jag vet inte i vilken ände jag skall börja och när jag väl har en tanke.....så försvinner orken. Jag har blivit så tafatt......kanske tillomed likgiltig....en obehaglig känsla. Jag som alltid annars har ordning och bra koll på det mesta, känner mig osäker och.....ja likgiltig.......trist.
Jag jobbar med mig själv, men har en gnagande känsla i mig....att jag inte är värd att arbetas med. Bättre att lägga energi på andra.
Lite skrämmande. Eftersom jag vet att början ligger alltid hos en själv.
Får jobba vidare med den....
Ta hand om er och glöm inte att krama er nära 
Gillar
Kommentarer
-
Den där känslan av oändlig trötthet som blir till en slags likgiltighet är jättesvår att komma ur. *vet*
Något som har gett mig energi är att försöka stanna upp varje gång det händer något bra. Att känna in tacksamheten. Det kan vara en leende kassörska på Ica, att det fanns mer tandkräm i tuben än jag trodde, värmen av första morgonkaffet... De där små sakerna som man ofta inte ens märker. Tacksamhet är en mäktig känsla.
Din son är jättestark och det är fantastiskt att han lyckats så här bra hittills, men du kan bara stötta. Jobbet måste han göra själv.
En dag i taget. Ställ dig framför spegeln och le så brett du bara kan mot dig själv. Du kommer att känna dig så löjlig att leendet kanske blir ett litet skratt!
-
Det blir en total urlakning efter all extrem spänning och oro... nästan som PTSD... med rädslan att det ska rasa igen... du är så värd att få må bra igen, när man lägger allt man har på en närstående har man inget, eller lite kvar till sig själv, man tänker att mig får jag tänka på sen...
Men som du själv skriver måste man hitta kraften och orken till sig själv, för annars räcker det till sist inte till nån annan heller till sist.. jag är där själv, av andra orsaker än du, men jag kämpar varje dag, hittills har det bara funkat i huvudet, i tanke men inte i handling, men idag gjorde jag det, jag gick ut på en promenad bara för att, utan att jag måste gå någonstans, det var 1a gången i år och jag är så nöjd med mig själv -idag i alla fall.. tar en dag i taget.
Tänk så, bara idag ska jag göra detta för MIG, sen ta en dag i taget, inte massor av "måste" KRAM
Logga in för att skriva en kommentar.