icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

M3lls blogg

5:2 50801
En blogg om det mesta, men i första hand min resa mot målvikten.
24 januari 2019 13:52
1

Möten i massor

Nu börjar det rulla igång. Tänk att det skall behöva ta sådan tid.

Känslan att inte kunna göra mer är olidlig. Jag har dragit i så många trådar nu, så trådarna börjar ta slut. Nu är det upp till bevis, från dom som finns i andra änden på trådarna. Nu är det upp till välfärds-sverige att bevisa att mina skattepengar går till rätt saker. Jag har dragit mitt strå till stacken och tro mig.....behöver jag riva upp stacken på nytt och göra om allt igen, då gör jag det.

Familjerådslag, MiniMaria, Barn och familj, skola är det jag har denna vecka. Utöver det jobbar jag full tid, sen storslockanar jag. Orken tryter.

Jag uppskattar all pepp och fina ord ni ger mig. Det är en stor hjälp att orka. På frågan om jag får hjälp är svaret  JA. Jag vet innebörden av att vara medberoende och anhörig. Hela mitt liv har jag från och till varit just det. Jag vet vikten av att ta vara på mig själv. Jag har samtal i anhöriggrupp + en terapeut, jag går på Alanon och jag har ett stort nätverk som stöttar mig på olika sätt.

Det tar på krafterna att vara en "pain in the as"-morsa, men jag är övertygad om att det kommer en dag då denna morsa kommer bli ompysslad av en son, som uppskattar min nuvarande ihärdighet. Han kommer att se en dag att det jag gör nu, är av kärlek till honom.

Jag gör allt för honom, förutom att möjliggöra hans missbruk.

Kram alla och ta vara på varandra.

Kommentarer

  • 25 jan 2019 08:31
    Arrietty

    För mig är det verkligt svåra att acceptera att jag inte kan bestämma att det blir bra. Oavsett hur bra vården fungerar, oavsett om jag måste anstränga mig så inihelvete eller inte behöver göra så mycket, så är det inte mitt beslut i slutänden hur det blir. Jag kan göra en delför att påverka  men för mig har den största ansträngningen varit att acceptera den där olidliga hjälplösheten. Att känna smärtan i att det är som det är fast jag verkligen försökt. Att försona mig med misstag jag eventuellt gjort i det förflutna och inse att andra gör mycket svårare misstag men deras barn klarar sig ändå bra, att stå ut med orättvisan i det och att stå ut med att myndigheter är myndigheter. Jag har haft stor hjälp av något som sägs i ArtsAnonymous (tolvstegsprogram för konstnärer som lider av förlamande prestationsångest): "Vi gör så gott vi kan varje dag och lämnar över tiden och resultatet till vår Högre Makt" 

    Mod och styrka!

Logga in för att skriva en kommentar.