Då 90 kg – Nu 65 kg. Med Matdagboken, Periodisk fasta och motion har Annica gått ner 25 kg.
"Jag har gått ner från 90 kilo till 65 kilo, jag har sänkt mitt höga blodtryck till 120/80 och kolesterolet från 5,5 till 4,2 enbart genom att lägga om kosten. Midjemåttet har krympt från 89 till 70 centimeter, låren har minskat från 66 till 54 centimeter och rumpan har krympt från 109 till 88 centimeter.
Fast det viktigaste är, i min värld, att jag slipper höstdepressionerna och glufs-attackerna då jag kunde äta allt. Jag mår bra igen, jag är stabil och jag känner min egen styrka nu"
Annica gjorde en livsstilsförändring och gick ner 25 kg
Livet tog en otrevlig vändning
Från början var jag liten och nätt, bara 54 kilo och slank. Men livet tog en otrevlig vändning, och mitt i all stress och olycka tog jag till maten. Snabb och enkel tröst, alltid tillgänglig och alltid trogen. Vikten blev ett skyddande skal, en kokong. Jag levde med en man jag varken tyckte om eller kunde respektera, men inte hade mod eller styrka att lämna. Fast när jag blev riktigt tjock slutade han vilja ha mig, jag fick vara i fred och då kunde jag leva med att vara fet. Som mest vägde jag en bit över 90 kilo, jag vet inte exakt hur mycket eftersom jag undvek vågen. Jag visste att jag var stor men om jag inte vägde mig behövde jag inte tänka på det.
Blev tvungen att ta itu med vaneätandet, tristessätandet, ångestdämpandet och okynnesätandet.
Min viktresa började på den absoluta botten när det gällde självförtroende. Innan jag kunde börja hantera mitt störda förhållande till mat måste jag ta itu med det som gjorde att jag försökte döva ångesten med mat. Vilken trädgårdsmästare som helst kan tala om för oss att bara nacka maskrosen hjälper inte, man måste dra upp den med roten. Det var jag också tvungen att göra.
Jag blev tvungen att ta itu med vaneätandet, tristessätandet, ångestdämpandet och okynnesätandet.
Det räckte inte att bara notera att jag gjorde dessa saker, jag behövde förstå varför. Jag tror nämligen att det är lättare att kontrollera eller förändra ett beteende om man förstår det. Det är när jag förstår vad som utlöser beteendet som jag kan hantera det och kan agera istället för att reagera. Så när ångesten kom krypande dämpade jag den inte med mat, utan väntade ut den. Den dröp av så småningom, som en objuden gäst som så småningom förstår att det är dags att gå. Tankarna fick komma och gå, och minnen. Det blev många inre resor, där jag återvända till minnen jag försökt undvika. Mobbare jag hatat av hela mitt hjärta, elaka barn som spökat i bakhuvudet och sadistiska pojkvänner jag utsatt mig för. Ett destruktivt mönster började framträda, i stort så väl som i smått. Det blev för mig en vändpunkt.
Träffade sitt livs kärlek
Jag tror inte det är en slump att jag såg mönstret ungefär samtidigt som jag träffade mitt livs kärlek. Känslan var som att någon kliver in i ett mörkt rum och tänder lyset, och frågar varför man sitter där i mörkret och kurar. Ja, varför gjorde jag det? Om han kan respektera och älska en tjock rökare som bara lever på pizza, hämtmat och fryst snabbmat, då måste det finnas något där att älska. Vad i hela friden ser han som inte jag ser?
Slutade röka
Jag slutade röka ganska omgående, det var ändå en äcklig ovana jag inte tyckte om och det var dyrt redan då. Dessutom vore det synd om min älskling skulle behöva pussa ett askfat, det ville jag inte utsätta honom för. Nu hade jag läst på dock, nikotinet påverkar ämnesomsättningen lite så för att inte bli tjockare skulle jag börja motionscykla lite. Bara så jag inte skulle gå upp mer. Jag bestämde mig för att jag från och med den dagen var en icke-rökare, och därmed jämt. Efter den dagen rörde jag aldrig mer en cigarett, och några månader senare la jag ifrån mig de äckliga tuggummina också.
Började föra matdagbok
När jag så småningom upptäckte att byxorna började bli för stora blev jag entusiastisk, jag kanske kunde det här? Jag hade ju trots allt slutat röka, och det ska ju vara svårt. Först började jag föra matdagbok, bara för att ta reda på hur illa det var. Det såg ju inte så illa ut, inbillade jag mig när jag gissade mig fram mellan portionsvikter och kaloriinnehåll. Sen skaffade jag en hushållsvåg och började väga maten, och insåg att jag inte hade någon kontroll alls. Det jag trodde var 200g var egentligen 400g. Jag visste inte vad jag borde äta, hur jag borde äta eller ens hur man lagade mat egentligen.
Lärde sig vad hälsosam mat var och började motionscykla
Det går att leva i över 30 år utan att kunna ett dugg om kost, hälsa och näringslära. Jag fick börja lära mig det mesta, från vad man ska äta till hur man lagar till det, från grunden. Det var då jag upptäckte att jag hade en inre styrka jag inte ens varit medveten om. Men det var först när jag cyklade ihjäl min första motionscykel som jag insåg hur stark min vilja är. Efter att ha cyklat varenda morgon i flera månaders tid, längre och längre för var vecka, gav cykeln upp och dog. Displayen svartnade för alltid och inga tårar i världen kunde väcka den. Älsklingen tog mig vid handen och vi skaffade en ny, som vi under muntra miner från både medresenärer och spärrvakter, bar hem genom tunnelbanan.
Började med 16:8 - Periodisk fasta
Jag cyklade tills jag inte längre kunde cykla mer, tills vågen stannade av och det kändes som att inget mer skulle hända. Två timmar varje morgon räckte inte. Men jag springer ju inte, tänkte jag och började jogga. Vid det här laget hade vikten krupit stadigt nedåt, och stannat på en irriterande platå men när jag började jogga fick jag förnyad energi och vikten dalade igen. Men någon löpare, tänkte jag, det är jag ju inte. Genom att lägga till periodisk fasta som en del av mina nya vanor blev frukosten en ickefråga, det var ändå en sådan där sak som aldrig tillfört något annat än illamående i mitt liv. 16:8 fungerade perfekt i mitt liv, det var många pusselbitar som föll på plats när jag upptäckte periodisk fasta.
Började jogga
Jag undrade lite stillsamt om min inre styrka skulle räcka till ett maraton? Självklart måste jag tänka tanken. Vid det laget hade jag joggat de knappa 2 kilometrarna till Solna Centrum från Sundbyberg, i helt vanliga vardagsskor, byxor och blus, rödblommig i ansiktet och plufsigt överviktig men väldigt entusiastisk. Klart jag undrade det, i samma ögonblick som jag började jogga måste jag ju undra vart gränserna går. Det är sådan jag är.
Sprang Växjö Marathon
Mindre än sex månader senare gick jag i mål på Växjö Marathon och mindre än ett år senare gick jag i mål på min första ultradistanstävling. För det fanns ju distanser bortom maraton. Ultra betyder just det; bortom. Ultramarathon, bortom marathon.
Och det var där jag hittade min passion, min andra kärlek i livet och exakt det min starka vilja längtade efter. Plötsligt vred sig världen ett kvarts varv inför mina ögon, och allt föll på plats. Jag älskar min kropp igen, inte för vad den kan utan för vad den låter mig uppleva. Den man älskar behandlar man väl. Mat är inte längre en belöning eller något att dämpa ångesten med, det är ett medel för att nå ett mål. Jag behöver nyttig, god mat för att må bra, men min belöning är en stark och frisk kropp som låter mig tassa fram på tysta vägar med gruset knastrande under fötterna och vinden i håret.
Positivt tänkande - Viktigaste förändringen
Den absolut största, och gissningsvis den viktigaste, förändringen jag gjorde var att jag ändrade inställning och sätt att tänka på mig själv. Själva definitionen av mig själv har gått från en negativ bild till en som är full av styrka, vilja och kunskap. Jag kan, jag vill och jag ska. Det finns en stor inneboende kraft i hur man tänker. All handling föregås av tanken. Om man tänker en tanke tillräckligt ofta börjar hjärnan, det undermedvetna, att tro att det är sant och det gäller både positiva så väl som negativa tankar.
Sakta läker såren, de fysiska är knappt synbara längre och de själsliga vet jag inte om de någonsin synts för någon annan än den verkligt skarpsynte.
Fantastiska resultat!
Trots allt jag utsatt kroppen för, trots att jag behandlat min kropp illa och inte respekterat den så försöker den och kämpar ändå. Jag är skyldig mig själv att vara snäll mot min kropp, jag har en gigantisk skuld att betala av. Men jag har börjat bra, jag har gått ner från 90 kilo till 65 kilo, jag har sänkt mitt höga blodtryck till 120/80 och kolesterolet från 5,5 till 4,2 enbart genom att lägga om kosten. Midjemåttet har krympt från 89 till 70 centimeter, låren har minskat från 66 till 54 centimeter och rumpan har krympt från 109 till 88 centimeter. Fast det viktigaste är, i min värld, att jag slipper höstdepressionerna och glufs-attackerna då jag kunde äta allt. Jag mår bra igen, jag är stabil och jag känner min egen styrka nu.
5 Topptips:
* Analysera ditt beteende. Varför äter du som du gör? Varför väljer du att äta just det där? Många gånger hittar vi orsaker inom oss, ibland så djupt begravet att det nästan är glömt, men aldrig förlåtet. Själen behöver också vårdas, tas om hand.
* Inse att du inte är ensam. Ta hjälp av släkt och vänner, oss på matdagboken och sluta fajtas ensam. Ensam är inte stark. Tillsammans däremot kan vi förflytta världen.
* Stanna upp ibland. Låt inte livet vara det som rinner förbi medan du planerar för annat. Det är en livsstilsförändring du gör, så vänta inte med att leva och uppleva till sen. Skaffa den där nya frisyren, färgen på håret eller manikyren. Besök det där stället du ville besöka, eller åk på den där turen du funderade på. Sätt det som delmål på vägen, så har du alltid något kul att se fram emot!
* Registrera allt, allt, allt du äter i matdagboken. Det finns inga genvägar om man en gång saboterat sin känsla för lagom, sin känsla för när det räcker. Då gäller det att ha tålamod med sig själv och börja om från början, lära om och lära in rätt. Känslan återkommer, om man bara har tålamod och använder hushållsvågen flitigt.
* Hitta din grej. Vardagsmotionen är viktig, men det är faktiskt träningen också. Kroppen är skapad för att röra sig, och nästan alla har något de kan göra. Promenera i skogen, simma, cykla, springa eller styrketräna. Det viktiga är att du hittar det du tycker om att göra, för man skaffar sig tid att göra sådant man tycker om men ursäkter för att slippa om det inte är kul.
Vill du ställa frågor till Annica kontaktar du henne via Matdagboken-Mentor, där hon och andra mentorer finns tillhands för att hjälpa nya medlemmar.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ansvarsfriskrivning: De uppnådda resultaten är inte enbart tack vare Matdagboken. Viktminskning är individuellt och det krävs engagemang och uthållighet för att lyckas. Vi hjälper dig gärna men du behöver göra en del av jobbet själv. Varmt välkommen!
VILL DU OCKSÅ LYCKAS? BLI MEDLEM IDAG!
