Kicki47 49 år:

Då 138 kg – Nu 121 kg. Viktminskningen är just nu uppe i 17 kg med hjälp av Matdagboken.se
"De 28 dagarna flög förbi i ett huj. Och jag upptäckte att jag gått ner 7,1 kg på dessa dagar, och inte bara det. Jag hade fått nya träningsrutiner som passade mig, jag hade också kommit in i matrutiner som gjorde livet enkelt och smidigt. Min hälsa har förbättrats enormt, ingen otäck hjärtklappning, inte lika trött längre, orkar röra mig och som bonus, mitt humör… jag är så mycket gladare nuförtiden!"

Jag är 49 år och har sedan puberteten fört en ständig kamp mot övervikt. I min profil på matdagboken skrev jag så här den 3 januari 2018:

"Många vägval, många berg  och  ännu fler dalar har lett mig hit, igen. Att ha en kropp som  jag trivs i, som visar den jag är på insidan, har visat sig vara svårt och en livsuppgift. Varje gång tänker jag att nu jäklar kommer det att fungera, bara jag tar mig upp för det här jäkla berget så kommer jag att lyckas! Insida och utsida kommer att mötas, den jag är och så som jag tror mig se ut kommer speglas på min utsida och visa sig i spegelns reflektion. Och för en allt för kort tid uppfylls min önskan och tro. Det hårda arbetet och den stränga disciplinen ger resultat och vi möts, där i spegeln. Men...så händer något, livet ger mig en hård knuff och jag faller. Faller för frestelsen och utför bergets kant. Det är så lätt att gå nedför, så enkelt och jag märker inget först, tror det är OK, jag kan hantera det. Tills jag landar vid bergets fot, hårt, hårt. Orkar inte klättra igen, fastnar ett tag. Finner så styrkan i att jag inte uthärdar skillnaden, skillnaden mellan utsida och insida. Drivs av önskan att få mötas. Reser mig upp igen och tar sats. Tar sats för att återigen klättra upp mot toppen."

Att gå ner i vikt är såklart tufft, jobbigt, innebär mängder med sorger över det liv andra kan leva men inte jag. Men på något sätt har jag lyckats gå ner i vikt, om och om igen. Aldrig riktigt hela vägen, bara nästa. Aldrig har jag lyckats hålla vikten, stanna där. Utan upp har vikten gått och så är jag tillbaka på ruta 1 igen.

Nådde botten
Julen 2017 nådde jag ett riktigt lågvattenmärke, hälsomässigt och känslomässigt. Andningssvårigheter, förkylningar som inte vill gå över och en enorm trötthet. Jag hade inte orkat bry mig om vad jag åt utan stoppade i mig allt jag kom över, året hade varit tufft och jag orkade inte längre bry mig om min hälsa. På julafton fick jag hjärtklappning, inget konstigt, hade ätit mycket gott, sött och druckit gott. Att hjärtat skuttar till lite är inte konstigt. Men nu ville det inte ge med sig. Ingen värk bara enorm hjärtklappning. Efteråt, stor trötthet och så otroligt rädd. “Om jag inte gör något nu, överlever jag inte nästa år”, minns jag att jag tänkte. Nu fick det vara nog!

En trygg hamn
Jag började söka efter en hamn att söka kunskap och stöd i. Vården hade jag provat tidigare resor men de kunde inte hjälpa mig, främst eftersom min kropp mår bra av ett minimum av kolhydrater och det kunde inte dietisten, hur gärna hon än ville, stötta mig i.

Så fann jag Matdagboken.  Hade varit registrerad tidigare men aldrig använt mig av alla dess fördelar. Nu började jag undersöka och skaffa mig information om vad de hade att erbjuda. Receptbank, möjlighet att registrera, möjlighet att välja olika dieter/kostval, detta lät bara bättre och bättre. Jag behövde något för att komma igång snabbt och jag behövde en hand att hålla i. Kickstart-LCHF lät intressant… men… ärligt talat, jag har ätit LCHF till och från sen 2007, varför skulle jag behöva en kickstart? Men det jag behövde var stöd och peppning. Så jag hoppade på 28 dagars kickstart inklusive träning och tänkte att detta håller aldrig, 28 dagar är superlänge!

Smidigt med Matdagbokens LCHF Kickstart
Jag fick färdigplanerade veckomatsedlar med inköpslistor. Varje dag fick jag mail från Johan med peppning, stöd och tips samt träningsprogram. Ett av de första tipsen var att jag skulle blogga om min resa. Hade aldrig bloggat förut, men OK, man måste testa. Ett annat var att registrera allt jag åt varje dag. Med den färdigplanerade veckomenyn var det enkelt.

Enormt stöd
De 28 dagarna flög förbi i ett huj. Och jag upptäckte att jag gått ner 7,1 kg på dessa dagar, och inte bara det. Jag hade fått nya träningsrutiner som passade mig, jag hade också kommit in i matrutiner som gjorde livet enkelt och smidigt. Den största vinsten var ändå alla vänner jag fått. För genom att blogga och berätta om mig själv och också läsa andras bloggar har jag fått så många nya vänner. Dessa vänner vet vad jag går igenom, förstår och ger mig allt stöd jag behöver. Vi är ärliga mot varandra men samtidigt enormt stöttande. Jag har också lärt mig enormt mycket, både om mig själv hur jag fungerar men också om hur andra har lyckats att nå målvikt. Många saker som jag var stenhårt inställd på har jag insett inte fungerar för mig utan har bytts ut mot annat. Och detta har hjälpt mig på vägen.

Nu och i framtiden
Idag har jag gått ner 15 kg på 16 veckor, mitt BMI har minskat från 42,6 till 37,8, jag har tappat 10 cm i midjan och 12 cm runt höfterna. Min hälsa har förbättrats enormt, ingen otäck hjärtklappning, inte lika trött längre, orkar röra mig och som bonus, mitt humör… jag är så mycket gladare nuförtiden. Jag är långt ifrån i mål, vägen är lång att vandra. Men, med Matdagboken i ryggen och mina vänner där så kommer jag att klara det. Och eftersom även de som nått sitt mål finns kvar (många av dem mest för att det är så trevligt och för att vi alla är vänner med varandra) så får jag även hjälp med att veta hur det är när man väl når målet. För arbetet är inte över då. Det övergår bara i en annan fas och genom mina vänner här på Matdagboken så vet jag vad som väntar.

Är tacksam
Jag är tacksam mot den dagen då jag surfade in på Matdagboken och tänkte att; tja, OK jag ger det 28 dagar så får vi se vad som händer. Dock utan större förhoppning att det skulle fungera. Men oj vilken skillnad det har gjort.

Behöver fortsatt stöd
Fortfarande behöver jag mina verktyg, som finns här på Matdagboken, registrera maten, blogga med mina vänner, recepten och möjligheten att fråga om sådant jag funderar på. De är styrkan i min framgång.