Det gick framåt.... sedan bakåt.
Det är augusti igen.... hur gick det till. Ett helt år har passerat. Någon sa. " -Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet "
Sorgligt men sant. Att inte leva i nuet, Att hela tiden säga "sen" och "en annan dag" för att man inte har tid, ork, inspiration till att göra det man vill, för sin egen skull. Plötsligt är man snart 55 år, rökare och lite lönnfet. Läkemedelslistan från HC är längre än hos många man jobbar med (är undersköterska i hemtjänsten) Då får man sig en lite tankeställare, en stund. Sen hastar man vidare till nästa patient och dagarna går.
Men.... Nu har mitt liv vänt. Jag har fått fast anställning med allt vad det innebär i anställningstrygghet, semestrar, stadig inkomst, pension osv. Senast jag hade fast anställnning var 2007. Då blev jag uppsagt pga personlig arbetsbrist. Jobbade som robotsvetsare på en medelstor verkstad. Jobbade ständig natt. En morgon när jag skulle lägga ifrån mig verktygen och städa undan efter mig lydde inte händerna och axlarna värkte. Efter långa sjukskrivningar och upprepade förstök med omplaceringar fick vi ge upp. Det fanns inget jobb på verkstan längre som fungerade för mig. Så 2007 började min karriär i försäkringskassans regi. Det resulterade i panikångest och senare hjärtsvikt orsaktat av stresspåslag. Sedan 2016 har jag jagat anställningar att leva på och samtidigt försöka dölja min sjukdom och min nedsatta arbetsförmåga. Med ett påklistrat leende har jag kontaktat arbetsgivare och lyckats få arbete på timmar vilket alltid resulterat i sjukskrivningar utan ersättning från vare sig arbetsgivare eller försäkringskassan.
Slutligen hittade jag min plats, mitt yrke där jag orkar arbeta heltid och hålla mig frisk. Orkar jobba heltid, jo, men det finns ingen ork till något annat, än. Men det kanske kommer. För att kunna få fast tjänst behövde jag utbilda mig inom yrket och läste till undersköterska. Nu efter några år på timme och vikariat har jag äntligen fått den fasta tjänst jag längtat efter och behöver för att mitt sinne skall få lugn och ro.
Eftersom nu omständigheterna för ett liv i lugn och ro nu är ordnad, ekonomin ordnad, boendet ordnat i rena drömtillvaron, kanske jag äntligen kan börja fundera på vad jag ytterligare kan göra för att förbättra min hälsa. Alla piller jag äter hjälper mig att fungera och orka jobba, men inget mer. Nu vill jag börja leva också.
Ett första steg nu är att fokusera på matrutinerna. Nästa steg är vad maten består av, vad mår jag bra av? Vad får jag mer ork och energi av? När jag löst detta kommer motionen in. Artrosen i alla leder begränsar en del. Att jag närmar mig tantåldern gör att jag inser att jag inte kommer att springa maraton eller åka wasaloppet. Men några promenader i veckan med stavar för att räta upp hållningen är nog inte dumt. Mitt jobb innebär att jag rör mig hela tiden. Det kan man egentligen inte tro. Hade 11 mil i jobbilen under ett långkvällpass.... men jag hade 8000 steg på stegräknaren också. Många av de stegen är trappor. Jag jobbar mycket på knä, lutandes över sängar, lyft mellan stolar och sängar och fåtöljer. Balanserar i hala skoskydd i duschar och badrum redo att fånga upp en äldre som halkar. Jobbet är tungt, inte för att jag lyfter så tungt och särkilt ofta, men det är jäkligt taskiga arbetställningar hela tiden,
Så, fysisk aktivitet får jag i arbetet och än så länge uppfattar jag att jag mår bättre av att jobba och vara i den rörelsen kontinueligt, än att vara ledig och bara sitta och hänga. Artrosen i mina leder besvärar mig mindre under arbetstid än under lediga dagar.
Men, jag blir äldre, artråsen mer utbredd. Jag behöver ett komplement, något som stärker mig och gör att den fysiska aktivitet jag får i arbetet inte börjar nöta ut mig och ge mig mer värk. Jag behöver någon slags "underhållsträning" daglidags.
Jag har ett stort projekt framför mig. Målet är att arbeta heltid i 5 år till. Då vill jag minska till mellan 50% och 75%. Sedan vill jag orka jobba vidare till 67 år innan jag slutligen tar min pension. Jag vill dessutom bli en aktiv pensionär. Jag vill ut på långa ridturer, träna vallhundar i fårhagar runt omkring i sverige. Resa. Canada och shetlandsöarna, skottland och irland.
För detta krävs att jag nu börjar vara snäll med mig själv och göra sånt jag faktiskt mår bra av. Förhoppningsvis kan jag då minska ner på mitt medicinintag och korta ner den där läkemedelslistan också.
Så, nu kör jag..
Gillar
Kommentarer
-
Tack för ditt tänkvärda inlägg. Jag känner så igen mig eftersom jag varit sjukskriven till och från i 13 år nu. Perioderna har varvats med olika praktikplatser och högskolestudier. Jag är inte redo att ge upp ännu och bli sjukpensionär utan hoppas ännu på en bättre morgondag och skulle helst vilja jobba i 20 år till.
Dagarna flyter på och blir till veckor, månader och år. Det gäller att fylla tiden med meningsfullt innehåll vilket kan vara svårt. Nu har jag bestämt mig för att göra något åt vikten och satsar en stor del av min tid på det.
Grattis till din fasta inkomst och övriga framgångar. Det kommer säkert gå bra för dig framöver. Lycka till!
-
Du har en plan...det är en bra början. Pepp ✌️
-
Tack för att du delade med dig! Många kan identifiera sig i din siatuation. Härligt att du nu kommit till insikt om att det finns en hel del man kan ändra på för en bättre hälsa. Lycka till!
-
Mycket tänkvärt och ack så vanligt.
Det ser ut att ljusna mycket framöver både med arbete och motivation för livsstilsförändring.Lycka till❣️
Logga in för att skriva en kommentar.