Skälbyloppet

Jajamensan! Tävlingsåret 2015 är nu officiellt igång och jag sitter här dagen efter och försöker greppa vad som egentligen hände igår.

Ursprungsplanen var att jag skulle ta det kortare loppet på 4 km och ta det som genrep inför Växjöloppet och gasa lite, gärna under 26 minuter. Dessvärre har jag haft lite småbesvär av vänster knä ett tag så jag sänkte ambitionen till att springa i mitt tävlingstempo för 10 km och njuta av dagen och helt enkelt se om benen håller.

Gårdagen var dock något ostrukturerad. Vaknade tidigt av fladdriga nerver och en otålig energi i kroppen och första utmaningen blev att lasta familjen i bilen samtidigt som jag skulle få med mig rätt kläder, det var dags att inviga mina tävlingskläder som jag fått av sponsorn.

En alldeles för stor utmaning uppenbarligen(!) för när jag var nästan framme i Kalmar insåg jag att det kändes fel på fötterna. I min brådska att komma iväg hade jag ryckt åt mig mina vanliga promenadskor, SOC Mile VI, istället för mina Nike Pegasus. Sköna att gå i men skulle aldrig springa en meter i dem.

Grattis Christian, du har vunnit en färgradio och loppet har inte ens varit än!

Inte tillräckligt med tid att vända och hämta rätt skor så for tanken att DNSa genom huvudet en kort millisekund innan jag konstaterade att jag ska ta det lugnt så nu får det bli ännu lugnare. Bara 4 km och blandat underlag så det fick bära eller brista.

Kom på plats och hittade parkering (note to self: nästa år kom tidigare för det var bökigt!). Gick och hämtade min nummerlapp och genomförde en kort uppvärmning med en km jogg. Det var pulserande musik i högtalarna, soligt, varmt, skönt, rekordmånga som skulle springa, kände mig taggad och jag inser att min planering sprack i princip redan där.

Jag tog plats långt bak och starten gick. Lite överrumplad eftersom jag inte hörde nerräkningen (som jag såg på videon som familjen spelade in).

Det var en snabb start. Jag tog rygg på person framför och lät tätklungan dra iväg men rätt snabbt kände jag att jag ville om. Jag ville framåt. Jag var inte nöjd med att flyta med och bara hålla kontakten som jag var under Sylvesterloppet, jag ville testa vad mina ben klarade av nu.

Sagt och gjort, jag började arbeta mig framåt och passerade andra löpare. Hur många? Ingen aning. Däremot höll jag på att damma in i en stackare som tvärnitade framför mig av okänd anledning men det gick vägen det med.

Vad som däremot inte gick vägen var att banan var rätt trång bitvis vilket gjorde det svårt att springa om på sina ställen. Lite irriterande för en annan men måste varit riktigt jobbigt för de som verkligen var där för att tävla.

Tog mig förbi en väldigt envis grupp som vägrade flytta på sig när banan äntligen breddade sig.. dessvärre så lyckades jag samtidigt bränna min lilla kraftreserv som jag sparade för spurten. Klantigt misstag men jag var lite.. irriterad och fick kämpa för att hålla tempot och orkade bara med en liten höjning in i mål men.. tja. Man lär av misstagen.

I mål, trött, nöjd. Nu väntar en gudagod banan och lite vatten:

Var heller inte riktigt bered  på underlaget. Har ju bara sprungit asfalt än så länge och här var det lite blandat och en del krävde mer av benen.. och backen som kom 800 meter innan mål ungefär var en jobbig överraskning som ändå gick bra.

Jag blev däremot inte varvad av någon som sprang 8 km. Ett faktum jag tycker om och intalar mig själv att det är för att jag är snabbare :D

Så vad tar jag med mig inför Växjö? En hel del faktiskt.. men det viktiga är att jag faktiskt kan mer än jag tror och att jag måste sluta begränsa mig själv med en massa antaganden!

Hämtat andan och sambon tar lite bilder för sociala medier så sponsorn ska bli glad: