Varning för starkt inlägg

Ibland lever jag inte direkt som jag lär. Jag lärde mig den hårda vägen då min man dog att stänga inne sorgen och känslorna för att på så vis slippa bearbeta något som var så otroligt tungt att ta mig igenom. Jag lärde mig av misstaget. Och när Linus dog tog jag till vara på det jag lärt mig. Jag kan inte komma ifrån att bearbeta sorgen, hur jäkla ont det än gör att inse att mitt liv gjort en förändring som jag inte vill ha och hur gärna jag mest av allt vill ignorera att jag lever i min värsta mardröm så går det inte. Det är om ett par veckor 1 år sen Linus dog. Jag saknar honom lika mycket idag som dagen det hände. Jag lever fortfarande nu snart ett år senare med känslan av förvåning att jag klarat av ännu en dag utan honom i mitt liv på annat vis än i mitt minne. Det gör fortfarande hjärtskärande ont att tänka att så här ska det för alltid vara, för att för alltid är en jävla lång tid med enbart mina minnen av honom. Jag är fortfarande arg på livet som tog honom ifrån mig, famlar mig fortfarande fram mot en väg att gå utan honom samtidigt som mitt väsen skriker så det blir öronbedövande att jag inte vill detta och jag önskar så att någon kunde ta mig ifrån den verklighet som jag har. Att dessutom när sorgen efter Linus var så ny, så tung och så jobbig så tvingas jag än en gång in i en sorg jag inte räknade med att ha redan i livet. Istället för att få tröst och stöd av min pappa tvingas jag helt oväntat enbart lite mer än en månad efter jag förlorat Linus bära sorgen och saknaden efter min pappa. En redan tung sorg byggs på av ännu en. Om jag ska vara helt ärlig nu när jag ser tillbaka förstår jag inte hur jag kunde fungera. Och det är inte enbart snart 1 år sen Linus dog, dagarna senare är det 6 månader sen jag hittade min mamma hängd. Och ja det är här jag kommer till att jag inte riktigt lever som jag lär. För trots att jag vet hur viktigt det är att inte stänga inne känslor utan bearbeta dem så är det just vad jag gjort när det gäller mammas död. Jag har till största delen bara bearbetat att hon är död och att hon själv valde att lämna livet. Alla nära och kära och folk i hennes närhet försöker förstå att hon valde den vägen hon valde. Vi kommer aldrig fullt ut kunna förstå henne och hur hon tänkte då hon inte lämnade något brev eller så, det enda hon lämnade var ett sms till mig där hon skrev förlåt. Det är med att försöka förstå och gå vidare med att hon tog sitt liv som mest bearbetats, och det har gjort att jag nästan totalt har stängt inne de känslor jag lever med pga att jag var den som hittade henne hängandes död. Det är jag som mest av alla lever med känslorna att tänk om...tänk om jag bott närmare....tänk om jag kört snabbare....tänk om hon valde ett annat sätt att göra det på, som hade kunnat ge mig chansen att faktiskt inte komma försent. Jag hade inte en chans att inte komma försent, att finna henne på något annat vis än död, och det gör väldigt väldigt ont, jag fick aldrig en chans att hinna dit i tid och det känns så otroligt orättvist. Jag vet ju som sagt att det inte är speciellt bra eller förmodligen ens hälsosamt att göra som jag gjort, att stänga in så pass stora och tunga känslor, men samtidigt har jag haft så otroligt mycket annat jag behövt och fortfarande behöver bearbeta, men jag inser också nu att det inte går att stänga in dem längre, jag mår inget bra, minnesbilderna av henne hängandes i repet lämnar mig inte, jag ser dem alltid, om jag sover eller är vaken spelar ingen roll, bilderna är med mig på näthinnan oavsett, och frågan är hur tar man sig vidare, hur kommer man på något vis bort från bilderna som hemsöker en, kan man ens göra det? Det har tagit mig nästan 6 månader att komma hit, men jag inser att jag inte kommer kunna bearbeta det utan hjälp, minnesbilderna kommer inte försvinna för att tiden går, jag önskar bara att jag insett det redan för 6 månader sen. För pga att jag gjort som jag gjort att stänga in de känslorna så känns det lite nu som om jag är tillbaka på ruta ett, som om jag i stället för vara 6 månader in i sorgarbetet är jag på dag ett. Thea

Kommentarer

18 augusti 2013 18:17

carotta

Kram till dig ....du är stark.. det förstår jag av din berättelse
18 augusti 2013 18:24

Tabirimiri

många kramar till dig vännen säger som carotte förstår det du skriver.
18 augusti 2013 18:26

Newkarma

Mina egna grubblerier verkar plötsligt så oändligt futtiga! Hoppas du får hjälp att bearbeta de stora förluster och traumatiska händelser du varit med om. Stora styrkekramar till dig!
18 augusti 2013 19:11

gittan52

Jag hoppas du försöker få proffshjälp snart! Du är värd att vara lycklig med din kille och ert barn. Instängd sorg är, enligt min erfarenhet, inte bra alls. Visst är du stark, men även den starke behöver stöd ibland.
18 augusti 2013 19:20

schnork

Du är verkligen en stark människa!! Men jag tror nog du behöver någon att prata med. Någon utomstående och opartisk. Även om dom inte kan hjälpa dig direkt så hjälper det att prata. Att ha någon som lyssnar. Så leta upp någon som vill göra det. Även om det kostar pengar. Det är värt det! Massor av kramar och massor av pepp!!!
18 augusti 2013 20:00

Eminemma

Terapi, samtal, debriefing är guld. Livet är, och kommer att vara fint. Din ryggsäck kan väga lite tyngre om du ber om hjälp. Pepp!!
18 augusti 2013 20:01

Eminemma

*Lite MINDRE tungt, menar jag så klart!!
18 augusti 2013 20:45

maemal

Att du skrev detta här är ett steg på rätt väg. Du behöver prata om detta om och om igen. Du behöver någon som lyssnar, någon som kan hjälpa dig att komma igenom och hantera. Minnesbilderna och sorgen kanske alltid kommer att finnas där, men du behöver hjälp att lära dig att hantera dem. Jag har själv gått hos psykolog efter ett annat trauma, och jag kan bara säga att det hjälpte. Jag kan fortfarande må dåligt ibland, men jag har lärt mig att hantera det och aldrig aldrig skuffa det under mattan utan istället ge mig själv tiden att bearbeta tankarna när de där hemska känslorna kommer tillbaka. Kram
18 augusti 2013 20:47

lejonell

<3 Hoppas du vet om möjligheten att få stöd i sorg genom kyrkan? Det kostar inget. Om du vill kan jag ta reda på vart du ska vända dig.
18 augusti 2013 20:48

thea77

Carotta, Tabirimiri :Tack för kramar. Newkarma, Gittan, Schnork och Eminemma: Jag har proffshjälp, vilket jag kanske skulle låtit framgå i mitt inlägg känner jag nu. Förutom att jag har en psykolog, så träffar jag även folk med samma erfarenheter ibland. Inte så långt efter mamma dog pratade jag med en person som delade min erfarenhet och jag fick genom denna person lite svar på att det jag kände då så direkt efter var ganska normala tankar med tanke på vad jag genomlevt, tyvärr resulterade det lite i att jag efter det stängde in de mest jobbiga känslorna, dvs det faktum att jag fann mamma, jag har dock hela tiden bearbetat själva sorgen och det faktum att hon tog sitt liv, det är bara själva grejen med att hur jag fann henne och de känslorna kring det, att komma försent helt enkelt som jag har slutit mig som en mussla inför. Och det är alltså med just den grejen som jag önskar just nu att jag inte stängt inne, för då jag kommit en bra bit i bearbetningen av själva sorgen och att leva med själva saknaden så står jag nu alltså på ruta ett när det gäller själva grejen med att hitta mamma död.
18 augusti 2013 20:54

thea77

Maemal: Ja utan psykologhjälp hade jag helt klart inte varit den person jag är idag, hur stark jag än må vara så är jag fullt medveten om att utan proffshjälp hade jag aldrig klarat så mycket sorg på så kort tid, undrar om någon person hade klarat det. Det är väl just pga att jag ju trots allt har proffshjälp och mycket väl vet om vad instängda känslor gör på sikt, ändå tillåtit mig själv göra det. Lejonell: Jepp jag vet, jag tror att någon av stödgruppsgrejerna jag varit med på är via kyrkan.
18 augusti 2013 21:37

Cirpa

Kram.
18 augusti 2013 23:15

Linnex

♥
19 augusti 2013 11:57

AnnCatrine

Styrkekramar, skönt att du får hjälp och stöttning...... Du har fått mycket att bearbeta..... Jag håller tumamrna för en ljus framtid för dig och din familj......KRAMIZ
19 augusti 2013 12:18

kaffe247

Kram <3

Logga in för att skriva en kommentar.