Tiden väntar inte på någon

Ja tiden väntar som bekant inte på någon, även om i alla fall jag känner att den skulle behöva göra det mellan varven.

Ibland skulle man behöva pausa tiden ett tag på riktigt, få den att stå still för en stund så pusselbitarna som är livet hinner hamna där de ska.

Charlie fyller snart 1 år, vilket är mysigt och det ska självklart firas med både pompa och ståt.

Men samtidigt som hans första födelsedag närmar sig så närmar sig även en tid som var startskottet för en väldigt tuff tid.

Jag är ju numera frisk igen, och i stort sätt helt återställd fysiskt, så här nästan exakt ett år senare.

Psykiskt försöker jag hänga med i svängarna, det har varit ett antal intensiva år, och det vore kanske lite märkligt om det inte satt några spår i mig, det är säkerligen på både på gott och ont.

Hela grejen med mitt hjärtproblem känns numera avlägset, något som mer och mer bara fladdrar runt lite långt bak i minnet, trots att jag har ett väldigt tydligt bevis på vad som hänt genom ärret efter operationen.

Blir lite knasigt mellan varven, som om min hjärna försöker förtränga det hela, medan mina ögon ständigt ser påminnelsen om att det hänt.

Och jag sticker inte under stolen med att det är ganska märklig känsla att veta hur mina nära och kära kände det när jag var som sjukast.

Jag har ju varit med om det, slitits mellan hopp och förtvivlan när Linus var sjuk.

De behöver inte sätta ord på sina känslor, jag ser och läser deras känslor i deras ögon.

Det är en otroligt fantastisk grej att kunna ge dem en varm och lång kram när jag märker att de mår dåligt av det som hänt, som en tydlig försäkran om att jag är här och jag mår bra.

Ibland talar närhet tydligare än ord.

Men som sagt bitarna börjar landa på sin plats, både jag och mina nära och kära tänker inte lika ofta tänk om tankar längre, både jag och de mina har släppt mycket av rädslan som tidigare funnits i oss, som gnagt i vårt medvetande.

Jag njuter av sommaren, som kikar fram mer om mer, vissa dagar känns ibland fortfarande som vår eller tidig höst, men det rätta sommarkänslan infinner sig allt mer

Min sommar ska mest bestå av att pyssla om sommargäster, precis så som jag vill att min sommar ska se ut.

Elias kände sig nog lite utanför :P för han såg till på ett ganska smärtsamt sätt att han skulle bli lite ompysslad han också.

Att köra skateboardtrix på en ramp i bar överkropp och shorts är ingen jättebra kombination om man vurpar, fråga Elias, han vet.

Hans tanke att styla sig lite inför lite mer oerfarna skateboardåkare med tanken att de skulle få se lite av vad man kan lära sig genom år av tränande, istället visade han dem vikten av att använda skydd (och att man kanske bör ha en t-shirt på sig) när man åker.

Jag är imponerad över att när han ringde mig och ville ha mitt sällskap på akuten ( jag tror mest det var att han ville se till att ha chafför när han var klar) började sitt samtal med att påpeka att det inte var något allvarligt, bara lite skapsår, men att han var på akuten och inte ville vara där ensam.

Jag ska erkänna att hade han börjat samtalet med att han var på akuten hade min hjärna hunnit gå i full spinn och jag hunnit skrämma upp mig själv till panik och förmodligen inte klarat av att köra bil.

Han hade inga frakturer, bara rejält med skrapsår på alla möjliga och omöjliga ställen och ett och annat rejält blåmärke.

Han har varit rejält mörbultat med andra ord så senaste dagarna har jag pysslat om honom.

Och inte enbart jag, han blir rejält bortskämd, med all rätt tycker jag, för Annabelles föräldrar och syskon är här också och pysslar om honom.

Charlie vill inte vara sämre än oss andra och lämnade sitt favorit gosedjur hos Elias vid läggdags.

Thea