som en maratonlöpare?

Orken börjar sakta men säkert återvända, har idag för första gången sen förlossningen gått med barnvagnen, bara sådär i 2 minuter, och vi talar om långsam lunk, men det känns som jag ändå tog mig igenom ett maraton. Nu är jag ingen löpare, men jag liknar likväl känslan jag idag hade med en löpares träning inför ett maraton och att allt slit man kämpat med gjort att man orkar springa ett maraton. Jag fascineras helt enkelt vid den målmedvetenhet som många löpare som jag läser om både på och utanför matdagboken har, något som jag tog till vara på under min egen utmaning jag har. För jag tror på något vis att lyckokänslorna är dem samma, men nä jag har väl egentligen ingen aning om vad jag yrar om. Men likt en löpare har jag tränat inför att nå det mål jag idag nådde, att kunna gå en promenad med barnvagnen, en sak som för de flesta nyblivna föräldrar är så självklar, men för mig har det varit en tuff väg hit. Jag är definitivt inte främmande för att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig, men min förlossning blev ändå lite av en överraskning, och ingen trevlig sådan. Jag mådde toppenbra fram till dagen de förlöste mig, helt plötsligt fungerande inte min hjärna, jag skulle gå till toan, men av någon anledning kunde jag inte komma på hur man gjorde för att gå. Jag fick någon form av krampanfall och därefter skedde allt väldigt snabbt, jag förlöstes med kejsarsnitt i v 33, Charlie mådde väldigt bra trots att han var så många veckor för tidigt född. För min del gick det snabbt utför efter han var förlöst, jag blödde massor, fick 13 påsar med blod och mitt i allt stannade mitt hjärta, efter de fått igång hjärtat igen valde de att söva mig så att min kropp skulle få en chans att återhämta sig, när de väckt mig igen så mådde jag först ganska bra, så bra man förmodligen bara kan göra efter man haft ett hjärtstopp, men sen började njurarna svikta och jag blev snabbt sämre och de valde att åter igen söva mig. Sen de åter igen väckte mig så har jag mått ganska bra egentligen, men varit ofantligt trött, har haft svårt att hålla mig helt vaken, har inte varit helt sovande heller, för jag har på något vis ändå varit medveten om min omgivning, Det va en sjukt konstig känsla faktiskt, att vilja prata och vara med men inte ha någon ork till det, Elias skrev om det när jag precis vaknat, att jag inte pratade något, och bara log och tittade och strök med tummen över hans hand, och jag ville verkligen prata, men hur jag än kämpade för att få ut några ord, blev det en ansträngning för stor för mig, bara att stryka med tummen över hans hand kändes som kraftansträngning, och efter han hade gått var jag helt slut av att göra det. På 19 dagar har jag gått från att haft hjärtstillestånd till att orka gå en förvisso väldigt kort promenad, men likväl en promenad med min älskade son sovandes i sin vagn. Det känns som jag just klarat den största utmaningen jag tagit mig för. Många av er har påpekat hur fantastisk vän Elias är, och jag kan bara hålla med, han är en helt otrolig ung man, jag är lyckligt lottad med att ha många fantastiska vänner i mitt liv, jag vet att långt ifrån alla är lika lyckligt lottade, han är helt klart en av de bästa, jag har ingen aning om vad jag gjort för att förtjäna honom i mitt liv, men jag är otroligt tacksam över att han finns i det, jag önskar att alla där ute hade en vän som honom, som är ett stöd i vått och torrt. Psykiskt då? hur mår jag egentligen efter allt som hänt om man bortser från det fysiska, jag förstår allvaret, och ja det är väldigt obehagligt det som hände, det blev helt klart att stirra döden i vitögat lite väl nära för att det ska vara bekvämt eller gå att bara rycka på axlarna åt. Jag och Gustav hade planer på en stor familj, nu känns den där stora familjen vi så gärna vill ha inte fullt lika självklar att skaffa längre, läkarna kan inte garantera att samma sak inte händer mig igen. Och varken Gustav eller jag känner för att utmana ödet allt för mycket, speciellt inte om det är mitt liv som är insatsen så att säga. Thea

31 juli 2013 13:47

gittan52

Så härligt att läsa att du är på G igen och att du tar det väldigt varligt.
31 juli 2013 14:25

Flisen44

Tack för att du beskrev vad som hänt dig. Som sjuksköterska har jag undrat vad som gick snett. Njut nu av din son och ta en dag i taget, snart klarar du nog lite längre promenader i det härliga sommarvädret.
31 juli 2013 14:54

tolwyn

Härligt att höra att du är på gång sakta och nästan säkert ;) Tycker inte ni ska fundera på familjens storlek just i denna stund. Det behövs lite distans och reflektion till vad som hände och kanske mer samtal med en läkare om det finns en orimlig chans att det händer igen eller hur det ser ut för er.
31 juli 2013 16:40

Mimmi50

härligt att höra av dej igen, Thea Njut av livet, din familj och alla vänner, idag. I morron kommer fortare än kvickt Grattiskramar en gros
31 juli 2013 16:41

lejonell

<3 Skönt att du fortfarande är med oss Thea! Ta ett steg i taget nu. Det viktigaste är att vara med din lille son och lära känna en ny fantastisk människa som kommit till världen.
31 juli 2013 17:07

mita0822

Samla dina krafter nu, inga planeringar. Bara vila, dina krafter behövs senare. Himla kul att höra av dig, vi har varit oroliga härinne må du tro. Skickar styrkekramar :-))
31 juli 2013 17:10

LadyG

Så otroligt skönt att det gått bra för er, sån lättnad! Ta tid på er och landa lite först innan ni fattar beslut om framtiden. ...och en sak till: Grattis mamma Thea!!
31 juli 2013 21:21

sundasara

skönt att höra att det går framåt. Passa på och bara njut nu!
31 juli 2013 22:49

mumma

Nu ä de din tur o få njuta av att du ä mamma !!
31 juli 2013 22:54

kaffe247

En dag i taget =) En stor familj kan man ju skaffa sig på annat sätt också ;) Ett stort Grattis till hela familjen. KRAM!
1 augusti 2013 20:24

Fetis50

Så skönt att du är på bättringsvägen Thea! Ta en dag i taget och njut av din familj, inte minst lille Charlie! Njut av livet och av att vara mamma! Kramis
3 augusti 2013 06:46

Flamenco

Kram!

thea77s blogg

som en maratonlöpare?

Kommentarer