Skrämmer
Kommentarer
-
Denna förbannade sjukdom! Jag blir så ledsen när jag läser dina rader, detta ska inte drabba unga människor, men ändå gör det det. Jag såg en dokumentär höromkvällen om några ungdomar med cancer. Nu för tiden kan man bota många och jag hoppas att det gäller din bror. Jag tror inte att det finns någon som inte känner någon som har haft cancer. Jag håller tummarna för att ska gå bra och att ni kommer ur denna kris ännu starkare.
-
Ja jag kan inte annat än hålla med till din första mening. Tack och lov så går forskningen framåt. Den tillfälliga ovissheten som råder är påfrestande att vi just nu inte vet hur allvarligt det är, vad för behandling som väntar honom osv. Han är ung och vid god fysik, jag hoppas det ska ha positiv inverkan på kampen han har framför sig. Tack för tummarna.
-
Jag vet ju inte var det sitter och du behöver inte berätta om du inte vill. Ganska vanligt är ju tydligen testikelcancer på unga killar. God fysik kan aldrig vara en nackdel ;) Den största skillnaden jag märkt sedan 1970, då min mamma drabbades av cancer i levern, är att man är mycket mer öppen idag rent generellt. På den tiden skämdes man över att prata om cancer, man pratade inte med den som var sjuk eller de närmaste. Istället undvek man allt. Med "man" menar jag omgivningen. Jag var 17 år då min mamma blev sjuk och jag kommer fortfarande ihåg hur hennes jobbarkompisar och grannar gick över på andra sidan gatan när jag kom. Vi kan prata mer öppen om sorg och oro idag än för 40 år sedan, och det tror jag är en stor hjälp både för den som är sjuk och personerna i dennes omgivning. Visst är var och en sig själv närmast, men vad betyder min viktminskning i det stora hela, egentligen.... Tröstekram till dig och de dina!
-
Han har leukemi, vi vet ännu inte vilken av varianterna han har, det finns tydligen flera olika, jag är lite rädd för att googla fakta, för jag ramlar alltid över sidor med folk som gått förlorande ur kampen och det vill jag inte läsa just nu. Han är och gör benmärgsprov idag så vi hoppas på svar på vad som väntar honom. Jag känner tyvärr igen det där fenomenet med att folk går över på andra sidan gatan för att slippa riskera att prata med en som drabbats av sorg på ett eller annat sätt. Detta är första gången jag haft sjukdomen så nära inpå, och jag hoppas att det är sista gången också.
-
Gumman, skit i Google! Skriv av dig här och ta emot våra kommentarer, men jag hoppas också att du kan vara ärlig nog att säga ifrån om vi är för klämkäcka eller målar allt för svart. Jag blir bara så ledsen.. att min avlidne pappas "flickvän" på 94,5 år gick bort för några veckor sedan hör till livets gång. Men unga människor ska klara uppkomna sjukdomar och jag hoppas verkligen att din bror gör det!
-
Gittan: ja google låter jag bli. Ja en perfekt värld vore ju att ingen människa dör av annat än hög ålder. Anne: Ja visst är det så att ovissheten gnager i en, man har liksom inget att hålla fast vid. Jag förmodar att så fort vi får veta lite mer om vad som väntar honom behandlingsmässigt så blir det lite lättare att bearbeta. tack för kramarna
-
Åh, vad tråkigt. Jag har inte själv drabbats men när jag har jobbat har de flesta tyckt att den första perioden är värst. Att bara gå och vänta på att få all information. Sen när man får påbörja behandling har jag hört flera uttrycka att då har man fått något att fokusera på, ett mål, och det har känts lättare. Håller alla tummar för att det ska vara en lättbehandlad variant. Kram
-
Ja förstår att folk tycker så, vi tycker samma, det finns liksom inget alls just nu att gripa tag i. Det är vad vi också håller tummarna för nu. Leukemin är ett faktum nu väntar vi bara på vilken grad av allvarlig variant han har. Just nu känns allt lite overkligt, lite som att man lever utanför sig själv och kikar in på en film man inte kan stänga av.
Logga in för att skriva en kommentar.