påsken kom och gick med mycket tankar
Kommentarer
-
Ja, vad ska man säga.... Cancer är en hemsk sjukdom. När min systerson dog i en hjärntumör endast 7 år gammal, han skulle fyllt 8 år veckan efter, kunde jag absolut inte känna att nu slipper han lida..... Han kunde väl sluppit bli sjuk...Nej, det finns minsann ingen rättvisa.... Men med tiden tror jag man lär sig hantera sorgen och saknaden. kram!
-
Jag känner igen de tankarna. För snart 9 år sedan dog min mamma i cancer. Vi fick veta att hon hade cancer i början av april. 17 juni dog hon. Jag hade aldrig trott att min älskade mamma skulle dö i cancer. Visst har jag för att försöka trösta mig själv tänkt att det var ju skönt att det gick fort. Egentligen tycker jag inte det. Egentligen är jag arg och besviken för att jag skulle behöva missta henne i förtid. I år har jag saknat henne mer än nånsin. Det du skrev gick direkt till mitt hjärta och en ström av tårar väller fram från mina ögon. Det känns aldrig bra när en älskad människa tas ifrån oss. Det är så definitivt.
-
Margitta: beklagar, det är så tufft att behöva mista sina nära och kära av andra anledningar än ålderdom. Ja det är jobbiga känslor att hantera att samtidigt som man såklart är glad att de man älskar slipper lida under lång tid så är jag samtidigt så arg för att cancern inte gav honom en chans så att säga. Ja fy det är tufft, livet går självklart vidare, men det är jobbigt att det inte längre är sig riktigt likt, och förevigt är en förbannat lång tid att behöva sakna någon. Kramar Sundasara: Ja den är så, den är så otroligt grym eftersom det inte har någon som helst pardon, den drabbar alla, människor som djur, barn som vuxna. Jag lider så med er, det är så gymt att en så ung människa ska behöva ta en sån kamp som cancer innebär. Och Linus var förvisso 10 år äldre än din systerson, men han fyllde också år kort efter han gick bort. När man äntrar den värld som ett barnsjukhus är så tror jag ingen går där ifrån utan att bli berörd på djupet, det sätter ganska mycket i perspektiv och jag tror inte någon kan tillhöra den världen utan att ha känslan över att man vill vända upp och ner på hela världen för att de som är där skulle få slippa vara där. Jag vill väl tro att jag gör vad jag kan, jag kan inte förändra deras framtid, men i den mån jag kan vill jag i alla fall förändra nuet, att få dem att för en kort stund få fokus på andra saker. Och som du säger, man lär sig hantera sorgen och saknaden, den vandrar hand i hand med en för resten av livet, men ju längre tiden går, ju mindre smärtsamma blir minnena och man kan fokusera mer på glädjen över att man har dem, det känns alltid som det inte är tillräckligt med enbart minnena, men man accepterar att man inte kan förändra det som hänt. Kram
Logga in för att skriva en kommentar.