icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
26 april 2014 13:36
3

påsken kom och gick med mycket tankar

Påsken kom och gick, en högtid som känns i mitt hjärtas innersta rum, saknaden kommer som ett litet brev på posten när sånna här högtider dyker upp. Runt omkring mig pratade folk om att åka och hälsa på sina nära och kära, och missförstå mig inte, jag missunna dem verkligen inte det, tvärtom, jag vill att mina nära och kära ska träffa sin familj, jag är ju en av de som inte längre har möjligheten att träffa min familj i sin helhet som jag varit van vid när det gäller sånna här högtider.men samtidigt som glädjen finns där för dem, så infinner sig tomheten i mig, jag vill ju också. Och frågorna som aldrig kommer få ett svar mal i all oändlighet hos mig, varför? varför drabbade allt mig? Dock inte sagt att jag inte fått fira påsk med nära och kära, vi har varit uppbokade hela påskledigheten, i mångt och mycket mitt önskemål, jag dövar min saknad av de som inte längre finns utanför mitt minne, med att träffa andra i min närhet som på sätt och vis fyller upp det tomrum mina föräldrar och Linus lämnade efter sig. Samtidigt som den vanliga saknaden kom fram hos mig, ställdes jag även inför nya tankar och känslor, för när Linus blev sjuk så skulle behandlingen ta ca 2 år, i sommar är det 2 år sen han insjuknade. Många som möter mig och vet vad som hänt, svarar ofta med frasen, han slipper i alla fall lida nu. En vanlig sak att säga när en person förlorar en kamp mot en sjukdom, och jag anser absolut inte det är fel att trösta med de orden. Problemet är bara att jag inte känner så, Linus fick aldrig en ärlig chans att ta kampen mot leukemin, han fick diagnosen i slutet juli 2012, i början av september samma år dog han. Jag känner mig snuvad på chansen att han kunde få bli frisk, knappt hade vi tagit in att han hade cancer innan vi skulle ta in att han inte längre lever. Flera i min närhet har undrat om jag var medveten om hur sjuk han var? Svaret är både ja och nej. Det fanns inte alls på min karta att han inte skulle överleva, eftersom han precis blivit diagnostiserad. Dock var och är jag fullt medveten om hur aggressiv cancern var, han fick redan första omgången cellgifter en tuff kur, och när provsvaren kom efter första omgången att det fortfarande var mycket cancerceller kvar i kroppen blev vi fullt ut medvetna om hur aggressiv den verkligen var och att den skulle bli mycket tuffare än vi räknat med att besegra, fortfarande fanns det dock inte i tankarna att han inte skulle gå segrande ur striden. Det var först dagen innan han dog som verkligenheten brakade ner i skallen på oss, det var förstå då vi förstod att detta kommer inte sluta bra. Vi var dock inte beredda på att vi skulle behöva ta våra sista farväl av honom redan dagen efter. Nu lever jag med känslor som går isär, samtidigt som jag självklart är tacksam för att han slapp lida, och slapp en kamp som sträckte sig under flera år och ändå gå förlorande ur kampen, men å andra sidan önskar jag att han fått en ärlig chans att ta till kampen innan cancern segrade. Jag liksom alla andra avskyr cancer, och jag hoppas innerligt att Linus leukemi var första och enda gången jag kommer få se sjukdomen på nära håll i mitt liv. Thea

Kommentarer

  • 26 april 2014 13:51
    sundasara
    Ja, vad ska man säga.... Cancer är en hemsk sjukdom. När min systerson dog i en hjärntumör endast 7 år gammal, han skulle fyllt 8 år veckan efter, kunde jag absolut inte känna att nu slipper han lida..... Han kunde väl sluppit bli sjuk...Nej, det finns minsann ingen rättvisa.... Men med tiden tror jag man lär sig hantera sorgen och saknaden. kram!
  • 26 april 2014 13:49
    Jag känner igen de tankarna. För snart 9 år sedan dog min mamma i cancer. Vi fick veta att hon hade cancer i början av april. 17 juni dog hon. Jag hade aldrig trott att min älskade mamma skulle dö i cancer. Visst har jag för att försöka trösta mig själv tänkt att det var ju skönt att det gick fort. Egentligen tycker jag inte det. Egentligen är jag arg och besviken för att jag skulle behöva missta henne i förtid. I år har jag saknat henne mer än nånsin. Det du skrev gick direkt till mitt hjärta och en ström av tårar väller fram från mina ögon. Det känns aldrig bra när en älskad människa tas ifrån oss. Det är så definitivt.
  • 27 april 2014 14:51
    Margitta: beklagar, det är så tufft att behöva mista sina nära och kära av andra anledningar än ålderdom. Ja det är jobbiga känslor att hantera att samtidigt som man såklart är glad att de man älskar slipper lida under lång tid så är jag samtidigt så arg för att cancern inte gav honom en chans så att säga. Ja fy det är tufft, livet går självklart vidare, men det är jobbigt att det inte längre är sig riktigt likt, och förevigt är en förbannat lång tid att behöva sakna någon. Kramar Sundasara: Ja den är så, den är så otroligt grym eftersom det inte har någon som helst pardon, den drabbar alla, människor som djur, barn som vuxna. Jag lider så med er, det är så gymt att en så ung människa ska behöva ta en sån kamp som cancer innebär. Och Linus var förvisso 10 år äldre än din systerson, men han fyllde också år kort efter han gick bort. När man äntrar den värld som ett barnsjukhus är så tror jag ingen går där ifrån utan att bli berörd på djupet, det sätter ganska mycket i perspektiv och jag tror inte någon kan tillhöra den världen utan att ha känslan över att man vill vända upp och ner på hela världen för att de som är där skulle få slippa vara där. Jag vill väl tro att jag gör vad jag kan, jag kan inte förändra deras framtid, men i den mån jag kan vill jag i alla fall förändra nuet, att få dem att för en kort stund få fokus på andra saker. Och som du säger, man lär sig hantera sorgen och saknaden, den vandrar hand i hand med en för resten av livet, men ju längre tiden går, ju mindre smärtsamma blir minnena och man kan fokusera mer på glädjen över att man har dem, det känns alltid som det inte är tillräckligt med enbart minnena, men man accepterar att man inte kan förändra det som hänt. Kram

Logga in för att skriva en kommentar.