nybliven 26åring

Idag är det ingen vanlig dag för det är min födelsedag, och den för med sig ett väldigt virrvarr av blandade känslor för mig. Jag har alltid gillat att fylla år, inte så mycket för själva grejen att bli ett år äldre eller presenterna eller så utan för att jag helt enkelt gillar att omge mig med dem jag älskar. Förra året kommer jag ihåg att jag tyckte det var väldigt jobbigt att inte ha Gustav och Linus närvarande, G var bortrest och L var på sjukhuset, och jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv att det var den sämsta födelsedagen jag haft och att det förmodligen aldrig kunde bli sämre.... tänk så jävla fel jag hade. På sånna här dagar gör sig sorgen väldigt mycket påmind självklart, eftersom det rör sig om både mamma, pappa och Linus så gör det en väldigt markant skillnad vid bordet när släkten samlas, det går liksom inte riktigt att blunda för att det saknas personer. Igår fick jag klartecken från läkarna att jag skulle få permission idag, och sen dess har jag velat fram och tillbaka flera gånger om hur jag idag skulle göra, första tanken var att inte fira alls, för att slippa att allt ska bubbla upp till ytan när jag har så mycket annat med återhämtning av hälsan och sviktande organ som tar ork, jag har förvisso ett ganska starkt psyke, men det finns gränser även på mig. Sen kände jag att känslorna förmodligen kommer bubbla upp till ytan ändå, det är ganska svårt att stänga av en hjärna från att tänka tankar, och även om jag inte skulle fira min dag idag skulle jag ändå vara väldigt påmind om att bara för ett år sen hade jag mamma, pappa och Linus i livet. Så jag kände att oavsett om jag firar eller inte så kommer jag få ta mig igenom en tung dag där sorgen kommer gå hand i hand med mig vare sig jag vill eller ej. Och med tanke på att jag tillbringar dagarna på ett sjukhusrum med bara mina egna tankar som sällskap större delen av dagarna så hann jag tänka mer än vanligt. Och jag kom fram till att dagen kommer bli oerhört tung i vilket fall som helst och vad kan vara mer rätt än att faktiskt fira min dag omgiven av människor jag älskar där vi tillsammans kan minnas människor vi saknar. Omgiven av familjen där jag även räknar in Julia, Annabelle och Elias och Linus flickvän, blev min dag till en trevlig dag trots att sorgen låg på lur hos oss alla. Det trevliga med att prata minnen även om de ibland kan vara smärtsamma att minnas är att bland alla minnen man har kan nya saker dyka upp som man inte kände till, vilket alltså var fallet för mig idag. Det hela började med att jag hade gett mig på att göra churros, denna lilla sötsak är en av mina få svagheter i sötväg, en givet måste ha för min del när jag är på ställen där sånna godsaker säljs, vilket oftast är på nöjesfält, så alltså blir det ju inte allt för ofta, men i alla fall så ramlade jag över ett recept på sånna där man inte skulle fritera dem utan baka dem i ugn, tänkte definitivt inte ge mig på att fritera saker, jag kan knappt koka vatten så koka olja låter som något jag bör undvika om jag vill behålla mitt kök intakt, vilket jag vill :P. Men ja ungsbakade churros lät som ett bra alternativ till de vanliga friterade, allt gick så bra tills jag skulle spritsa ut den på bakplåten, min spritspåse som förvisso var helt ny, men ändå 5 år på nacken, hade nog trots att den låg i obruten förpackning nått sin bäst före datum eller något, för när jag hällt ner degen i den och skulle spritsa ut churrosen så sprack påsen så i stället för det klassiska utseendet så blev det små deghögar. och med tanke på att mina deghögar var aningen tjockare än de spritsade pinnarna så skulle jag ju förmodligen ha ökat på längden i ugnen, vilket jag såklart inte gjorde så till efterrätt bjöd jag på halvfärdiga churroskladddklumpar. Efter att fått pikar från alla så kom Annabelle på att båda mina närmaste vänner, alltså Julia och Elias är kock och blivande kock, så hon tyckte det var komiskt att jag sett till att ha nära vänner som var bra på något jag uppenbarligen inte är speciellt bra på, och även Linus hade tänkt sig en framtid som kock. Han hade ju precis börjar sista året på gymnasiet då han dog. Jag och Linus stod ju varandra som de flesta av er är medvetna om väldigt nära, men en väldigt få saker som jag faktiskt inte kände till är hur och när han kom på att han ville bli kock, detta visste dock Elias, vilket han berättade om. Det hela började sådär 11 år tillbaka i tiden, jag var 15 år och kom en dag hem från skolan och var på ett riktigt uruselt humör, var både arg och lessen över något som min lärare i hemkunskap sagt till mig tidigare den dagen, jag har alltså alltid varit kass på att laga mat, och ja hur jag överhuvudtaget fick betyg i ämnet i skolan är för mig en gåta. I alla fall så kom jag hem den där dagen och vräkte ur mig till mamma grät och var väldigt upprörd och förklarade för mamma att jag minsann aldrig någonsin skulle laga mat, jag skulle när jag flyttat hemifrån minsann enbart äta mat som inte behöver tillagas eller äta ute, (hehe tonårshormoner, som visade sig från sin sämsta sida den dagen kan man väl säga) jag minns dagen, jag minns hur knäckt jag var över kommentaren jag fått, vad jag däremot aldrig vetat är att Linus och Elias, som var 8 år då, lekte inne på Linus rum och hade hört mitt utbrott. Elias berättade för mig att Linus hade sagt till honom då att han skulle bli kock när han blev stor så han kunde laga mat till mig så jag aldrig mer skulle behöva vara så lessen, han skulle gå kockskola och flytta hem till mig och laga mat till mig så jag alltid var glad. När jag flyttade hemifrån när jag var 18 så bodde alltid Linus hos mig under alla sina skollov, något han fortsatte att göra fram till han dog, och så fort han klarade av att laga mat, vilket han med lite hjälp av Julia lärde sig flera år tidigare än när han började på gymnasiet så lagade han en stor del av maten till oss. Så en sak han lovade att göra när han var 8 år gammal höll han fram till han dog 10 år senare. Efter den fina och för mig rörande historian så lyckades jag skrämma slag på alla, jag är så smidig alltså. Det Elias berättade rörde mig djupt, så pass mycket att tårarna rann på mig, och ja det tog lite tid innan jag klarade av att samla ihop mig igen, mitt i allt tog jag mig för hjärtat vilket jag hade tänkt skulle tas som att jag var varm i hjärtat och glad över det han berättade, givitvis togs det ju inte på det viset, två sekunder efter jag tog mig för hjärtat så reste sig alla upp och såg väldigt rädda och oroliga ut, hehe kanske inte direkt är det bästa draget att göra så när man är hemma på permission från sjukhuset där man vårdas för att man haft hjärtstopp. Bilden visar till vänster min churroskladdklumpar och till höger hur de borde sett ut egentligen. Thea

6 augusti 2013 18:37

LadyG

Ojdå, jag förstår både din och deras reaktion. För visst är det den gesten man använder när man vill uttrycka hjärtlig tacksamhet eller liknande, man lägger handen eller händerna över hjärtat. Olyckligt, men förståeligt :-) Smaken är det viktigaste, anser åtminstone jag! Jag vet inte ens var churros är mer än att det låter spanskt, nästan som burro (åsna) men det är säkert tokfel :-)
6 augusti 2013 18:47

thea77

LadyG: Ja det är ju helt klart en ganska inpräntad gest att använda i sammanhang när rösten sviker en, dock bör man kanske akta sig lite grann för att använda den när man precis råkat ut för hjärtproblem. tror i alla fall aldrig jag sett 7 personer resa sig upp så fort och exakt samtidigt förut. Tyvärr smakade de sådär, de var inte färdigbakade, nästan obakade i mitten, så vi åt aldrig upp dem hehe, spanskt bakverk är det, påminner lite grann om munk i smaken tycker jag, jag brukar äta dem med chokladsås ringlat över dem.
6 augusti 2013 19:01

LadyG

Kan förstå att de studsade, det skulle nog jag med gjort. :-) Aha, men det låter gott, under förutsättning att inte spritsen går sönder! Du har för starka händer :-)
6 augusti 2013 20:40

mita0822

Skickar så många grattis kramar jag kan, både till dig och din lille pojke.Ja, den store "pojken" också :-)) Elände att spritsen gick sönder, men kanske det var gott ändå :-))
7 augusti 2013 09:43

kaffe247

Grattis!!! Wow, tänk att en så "simpel" sak kan "forma" livet för någon. Vilken mysig historia. Fick ju en tår i ögonvrån när jag läste inlägget. Oturligt val av handgest =)
8 augusti 2013 00:47

chicha

Grattis på födelsedagen!! Härligt att du bestämde att fira den med dina vänner.

thea77s blogg

nybliven 26åring

Kommentarer