icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
5 december 2013 12:05
2

nervositet och tårar

Tandläkarbesök är en sak som definitivt får mig att bli aningen spak. Inte för att jag har så direkt mycket kaxighet i mig i vanliga fall, men när det vankas tandläkare så är den definitivt obefintlig. Och ärligt talat så är det få saker som får mig att bli så nervös som just detta ställe. Spelar ingen roll hur ofta jag är där, jag är där nämligen 2 gånger om året för kontroll av implantaten jag har och så porslinständerna är hela och sitter ordentligt osv. Och det är fortfarande lika nervöst, trots att jag hållt på så här i mer än 10 år nu. Jag brukar känna mig ganska lugn tycker jag, tills frukosten ska förtäras, då kommer första tecknet på min nervositet, för det är stört omöjligt att få i mig maten, tur att jag har skallen med mig när jag får tiderna och ber alltid om morrontider, just för att jag inte ska svimma av hunger, vilket skulle riskera att bli fallet om jag fick en eftermiddagstid hehe. Och även i väntrummet märker jag av min egen nervositet, för jag är en relativt pratglad person, har aldrig haft svårt att prata med främlingar osv (kom just på vilken mardröm jag måste varit för mina föräldrar när jag var liten, det här med att man inte ska prata med främlingar var nog tyvärr något jag inte riktigt lärde mig som barn) Men jag blir tyst som en liten mus där i väntrummet, och ofta känns det som om jag ska kräkas när jag sitter där, svårt dock och säga om det är nervositeten eller det faktum att jag aldrig äter eller dricker innan jag går dit, en blandning av båda sakerna kanske. Tandläkarskräck är väl bara förnamnet på vad jag lider av skulle jag tro. Men jag har väldens mest fantastiska tandläkare, han gör alltid sitt yttersta för att få mig att slappna av. Varje tandläkartillfälle har de senaste 10 åren börjat på exakt samma sätt, han kommer in tar mig i hand, ber mig le och berömmer mig sen för mina vackra framtänder :P Läste ni inte allt för snabbt i början av inlägget så uppmärksammade ni säkerligen faktumet att jag alltså har implantat och porsinskronor, gissa vilka tänder det är? Japp framtänderna uppe och nere (för den nyfikne så har jag detta pga en olycka under en brännbollsmatch, där jag fick lite väl mycket närkontakt med brännbollsträt, jag rekommenderar starkt att när ni spelar brännboll använda trät för att skicka iväg bollen, inte slänga iväg själva trät av misstag :P) Kan ni gissa vem som gjort mina tänder, Japp min tandläkare, så hälsingsfrasen som vid första anblick skulle kunna vara en komplimang till mig är alltså en komplimang till honom själv, skämtet gör det som behövs för att få mig att slappna av lite, det får mig att flina till. Ja sådär brukar det alltså se ut när jag kommer till tandis. Idag var det dags igen, samma procedur fram till jag skulle träffa honom, han tog mig i hand och bad mig resta mig upp då jag redan hade placerat mig i stolen, något förvirrat löd jag och sen frågade han med tårar i ögonen om han fick krama om mig. Sen sa han att han kände ingen person som gått igenom så mycket som jag gjort och jag var den person som minst av allt förtjänade allt som hänt mig. Jag var något förvirrad, för nog för att jag pratar mycket med min tandläkare, men han känner ju inte till sorgen jag bär på. Men så undrade han orolig hur jag mådde, då slog det mig, jag måste när jag besöker sjukvård och tandläkare osv visa ett kort på att jag har en inopererad defibrillator, eftersom vissa magnetiska saker osv kan störa funktionen på den. Och när han läst det i sina papper hade han ju självklart förstått att något fel har jag ju på hjärtat. Så jag berättade lite kortfattat om anledningen till att jag har den och det fick min tandläkare att börja gråta och även tandsystern såg tårögd ut. Hehe omvända roller, annars brukar väl det vara mest vanligt att tandläkaren får patienterna att gråta, inte fullt lika vanligt på andra hållet kan jag tänka. Och tandläkarbesöket gick bra, inga fel på någon av tänderna. 6 månader till nästa tortyr :P Thea

Kommentarer

  • 5 december 2013 12:42
    utter
    Låter som att du har en bra tandläkare. Sympatisk. Medmänsklig. :)
  • 5 december 2013 12:45
    thea77
    Jag tror inte jag skulle kunna få en bättre tandläkare, han är guld värd helt klart, jag fasar redan för den dag han ska gå i pension, trots att det förhoppningsvis inte är aktuellt än på minst 15 år.

Logga in för att skriva en kommentar.