när frågor inte har svar

Om drygt en vecka är det ett år sen min mamma tog sitt liv. En händelse som jag ännu finner svår att hantera och förstå. Min telefon har i flera dagar gått varm med samtal från vänner och bekanta till min mamma. Det är lite på gott och ont måste jag erkänna. Många av de som ringer verkar tycka att tiden har läkt såren och att det nu är fritt fram att ställa alla möjliga frågor angående hennes död. Jag känner att deras timing för frågorna är lite illa vald. Håller inte riktigt med om att bästa tiden för deras frågor är så här nära inpå dagen då hon dog. En tid som är väldigt känlslomässigt tung. Alla tankar, minnen och känslor är svåra att hantera för stunden. Och att jag då ställs inför frågor om när jag fann henne är jobbigt. Dels för att det är ett tungt minne att bära med mig och dels för att den dagen fortfarande är väldigt blockerad i min hjärna. Och några av hennes vänner blir nästan irriterade på mig för att jag inte minns det de frågar. Och de verkar inte riktigt förstå hur jag inte kan minnas, jag var ju där. De verkar inte riktigt förstå hur svårt det är för en människa att finna en person man känner död. Jag har fått frågan om hur hennes ansiktsuttryck såg ut när jag fann henne, om såg hon fridfull ut. En fråga de inte kan förstå att jag inte har svar på. Men tro mig när man kommer in i en lägenhet och hittar sin mamma hängd är att kolla ansiktsuttrycket inte i närheten av vad man tänker på. Jag tror inte jag tänkte så mycket mer än nejnejnej innan min hjärna stängde av sig totalt. Och några har velat veta var hon hängt sig någonstans i lägenheten, vad hon hängde sig med för något, om hon var synlig utifrån, om jag tror att hon kanske kunnat räddas om någon i huset mitt emot sett henne. Frågor jag inte vill fundera på, jag undviker i den mån jag kan alla tänkom tankar. Det är svårt att acceptera och förstå det som hänt med börjar jag tänka massa tänk om så kommer det äta upp mig inifrån och jag skulle snabbt bli en skugga av den jag är idag. Och det spelar ingen roll om jag svarar på frågorna eller inte för i vilket fall som helst så är de ställda och fast i min skalle. Och värst är det att få höra av personer som inte känner mig, som innan detta samtal aldrig pratat med mig förr, anser att jag inte sörjer rätt. Att jag inte är normal som inte känner ilska över vad mamma gjorde. Men bara för att jag inte känner ilska mot mamma betyder det ju inte att jag inte önskar att hon inte gjort det hon gjorde eller att jag är okej med vad hon gjorde. Den överlägset vanligaste frågan jag får är hur tar man sig igenom allt jag drabbats av. Och jag tror att i de flesta fall är man starkare än man vet och kan hantera mer än man tror. Men för ett fåtal personer som drabbas hårt av livet så går de in i ett mörker som är så omfattande att de aldrig mer hittar ut från det. Thea

3 mars 2014 12:00

kaffe247

Klart frågorna blir att snurra i huvudet på dig, men faktum är att det spelar ingen roll fastän du skulle "hitta" svaren på frågorna. Det ändrar ingenting. Det är inte värt att lägga ner tid och energi på att försöka tvinga fram svaren. Tycker du gör rätt i att annars diskutera saken men undanbe dig de frågorna som gäller just de frågorna som du inte kan svara på. Det är inte meningen du skall kunna svara på dem...Som lejonell säger: Ibland "glömmer" vi av en orsak. Lägg din energi på de ljusa minnenna istället och sakna en person kan man göra hela livet levande eller död. Kram!

thea77s blogg

när frågor inte har svar

Kommentarer