när frågor inte har svar
Kommentarer
-
Jag kan tänka mig att detta är svårt att hantera. I mångt och mycket har vi (åtminstone i Sverige) en dålig inställning till döden. Jag minns då min pappa gick bort, jag var 13 år, allt skulle liksom hysch-hyschas och inte pratas om med oss barn osv. Jag tror inte dina vänner vill veta av ren nyfikenhet. Kan det istället vara att dom hellre frågar om konkreta saker än om hur du mår och känner? Vi blir lätt rädda att trampa på ömma tår. Och de saker du hör från icke bekanta får du försöka ignorera. Det finns alltid "tyckare" som tror sig veta allt. Pep, pepp och pepp
-
Ja förvånande många verkar tro att när begravningen har varit så slutar man sörja. Och några verkar tro att sorg och saknad är samma sak. För inte så längesen blev en släkting förvånad över att jag saknar Linus väldigt mycket. Och tyckte att det var dags att jag gick vidare i sorgen. Bara det att sorgen och saknaden inte är samma sak ju. Jag fick förklara att man ju faktiskt kan sakna en person även om personen i fråga inte är död. Jag är säker på att mammas vänner ringer mig med alla frågor för att försöka förstå hur hon kunde ta sitt liv. Och självklart är det naturligt att de ställer frågorna till mig då det var jag som fann henne. Och hade samtalen kommit för en månad sen eller om en månad från nu hade jag inte upplevt dem som fullt lika tunga att svara på i den mån jag har svar på dem. Det är enbart deras tidpunkt som är illa vald. Usch vad hemskt att förlora en förälder i så ung ålder.
-
Jag minns det så här. Jag var rädd för vad mina klasskompisar skulle tycka. 13 år är en känslig ålder då man vet varken ut eller in och är mån om att vara omtyckt bland kamraterna. Jag upptäckte i början av 20-års åldern att jag först då började sörja min pappa på allvar. Det var en underlig känsla.
-
Jag tycker det är konstigt att folk ställer så märkliga frågor. Hur kan man ens fråga om ansiktsutryck, det borde väl alla begripa att man blir helt chockad. Det är ju helt naturligt att du sörjer och saknar dina nära och kära som gått bort. Det har inte andra med att göra heller hur du sörjer eller hur länge. Saknad kan man ju känna hela livet och är inget konstigt som man måste "skämmas" för. Kanske du helt enkelt inte ska ta emot dessa samtal, åtminstone inte just nu då det känns extra tungt? Säg rakt ut att du inte orkar tala om det? Sätt dig själv och ditt mående först. Stor kram till dig.
-
Svalu; Ja det är definitvt en känslig ålder, och jag svårt att föreställa mig hur jobbigt det måste vara att genomgå en sån sak i den åldern. Mosel: Ja frågorna är inte alltid vad jag förväntar mig men ja vi alla sörjer olika och jag antar att det finns någon mening bakom deras frågor även om jag inte alltid riktigt kan se dem. et de har svårt att ta till sig verkar vara att jag inte känner den ilskan de själva känner över att hon tog sitt liv. Jag vill ta emot samtalen hur märkligt det än låter, en stor del i min bearbetningssmetod består i att prata om det som hänt, men ibland inser man inte hur tunga vissa saker är förrän man ställs inför dem så att säga och ibland räknar man definitivt inte med att likande frågor ska ställas från flera olika. Men jag lär mig av det hela och förklarar nu att jag gärna pratar men att frågor om när jag fann henne kommer jag inte svara på.
-
Ja, det är sant att alla sörjer vi olika. Alla har vi också olika livserfarenhet. Det kan ju vara så att du just pga att du också gått igenom mkt sorg precis som din mamma har större förståelse för att hon mådde så dåligt och därför känner du inte ilska fast du förstås önskar hon gjort annorlunda. Folk som inte upplevt samma sak kan inte riktigt förstå.
-
Pepp till dig. Min mamma gick bort för snart 4 år sedan. Jag kommer aldrig att sluta sakna henne... Det gör man ju inte.... Ja, en del har ingen förståelse för vissa saker. Jag har ett brinnade ljus på min balkong som i princip funnits och varit tänt varje dag sedan min mamma gick bort.. Kramiz Ann-Catrine
-
Tufft för dig. Väldigt tufft. Är själv i en tung period just nu av helt andra orsaker än du, tycker inte att mitt är tillnärmelsevis lika svårt som ditt och inte är det lika tabubelagt som ett självmord, men jag upplever ändå att även en del vänner har svårt att ta att jag inte är "positiv". Man ska inte "gräva ner sig" och jag tror att i vårt effektiva samhälle, med så mycket stress försöker man rationalisera bort mycket av känslorna. Mår du dåligt är det väl bara att köra lite KBT några gånger så är det bra sen ;-) typ... Skickar över många varma tankar. Tycker du är fantastiskt!
-
Mosel: min förståelse för hur min mamma mådde och hur hon kunde göra som hon gjorde grundar sig i att jag varit där själv. Men till skillnad mot min mamma hittades jag innan det var för sent. Anncatrine: ja tiden läker inte såren man lär dig bara att ta hand om dem så att de inte alltid blöder så att säga. Fint med det tända ljuset som alltid brinner för henne. Kramar Choklado: tråkigt att höra att du med har en tung period, stor styrkekram till dig. Jag har lite samma känsla som dig gällande kommentarer om att inte gräva ner dig och att man ska gå vidare. Och för att det är ganska många som inte tror att jag pratar med psykolog eller går i terapi och samtal osv bara för att jag inte alltid är på topp Många verkar tro att går man hos psykolog eller i terapi så försvinner ens jobbiga saker man genomgår. Det finns folk i min närhet som inte verkar förstå att psykologen inte trollar bort det jag känner utan får mig att klara av att hantera det jag känner. Kramar
-
Ta hand om dig! och tänk på att även om du vill ta de här samtalen själv så får du ha dåliga dagar, särskilt som du dessutom håller på och läker efter hjärtoperationen. Och när man har dåliga dagar så får man "sjukskriva sig" från press. Så då kanske din make kan ta de där samtalen, och be dom ringa igen. Eller att du ringer upp? Så får du ta det när du orkar?
-
Jadå jag tar hand om mig och jag lär mig allt eftersom vilka frågor jag inte klarar ut att svara på och kan till nästa samtal undanbe mig dem. Det tar bara lite tid att inse att en del frågor inte alls var en engångsföreteelse som jag först trodde så att säga. Och självklart tar Gustav samtalen om de skulle ringa mig på en dag då jag känner att jag inte alls orkar.
-
Usch vad hemskt. Ja, du har mer insikt och förståelse än de flesta. Pepp pepp!
-
En del verkar inte förstå att det inte finns svar på allt som sker, dumma frågor är just bara dumma. Jag miste också min far i ung ålder, han dog i cancer när jag var 14 år. Jag såg honom försvinna dag för dag, till sist var han bara skinn o ben. Jag var på väg hem ifrån skolan, när en ambulans vände ner på vår gata, jag visste genast att den skulle hämta far. Jag sprang som en galning och kom fram när de bar ut honom på en bår, han tog min hand och sa farväl. Han dog samma kväll. Jag minns honom som när han var frisk och det är jag tacksam för. Svara inte i telefonen om du vet att det är en person som ställer dumma frågor, du har gått igenom så mycket att du är i bättre behov av lugn o ro. Kram på dig.
-
Många varma kramar till dig. Varken du eller någon annan har facit på hur man ska vara och hantera en sån situation som ni alla har hamnat i - din familj, vänner till familjen och framför allt du själv. Ingen vill dig illa men det kan förstås bli fel ändå. Det är bra att frågorna hjälper dig att klargöra för dig själv vad du inte vill och kan prata om och att du använder den kunskapen och sätter gränser. Du står upp för dig själv - det tänker jag beror på att du någonstans vet ditt eget värde. Jag vet inget om hur du hade det som barn men jag vill tro att du var djupt älskad och omgiven av trygga kärleksfulla människor. Att vissa saker försvinner ur minnet tror jag är väldigt bra. Försvarsmekanismer finns där av en god anledning.
-
Usch så tufft Thea! Stor kram till dig.
Logga in för att skriva en kommentar.