när bägaren rinner över

Har ni någon gång känslan av att bägaren är på väg att rinna över? Jag får villigt erkänna att jag levt med den känslan sen Linus dog. Att jag hela tiden balanserat på gränsen till att inte orka mer eller klara av att hantera mer. Och jag har uppriktgt sagt vart förvånad när min bägare fyllts på ytterligare men att jag ändå klarar av att balansera den. Och jag antar att det ligger sanning i uttrycket att man är starkare än man vet. Men vi är bara människor och vi har alla en gräns. Jag är medveten om hur nära jag varit min gräns och jag har enbart kommit närmare och närmare. Och i veckan som varit nådde jag den. Jag drabbades av ryggskott och det blev för mycket att få ont i ryggen ovanpå smärtan jag har i bröstkorgen. För jag gick från att ha svårt att röra mig utan smärta till att inte kunna ta mig ur sängen utan hjälp. Jag bröt ihop fullständigt. Jag har brutit ihop förut, men denna gången har varit den västa jag varit med om. Mina vänner har alltid skämtat med mig om att jag var en katt eller hund ett tidigare liv och att vissa egenskaper hänger med fortfarande. Skämtet mynnar självklart i att jag ofta kryper i hop i famnen hos nära och kära när jag känner mig låg. Något jag inte kunde göra nu pga bröstkorg och rygg, vilket skapade en inre oro och osäkerhet i mig. Jag fick känslan av att tappa bort lite av min person. Och jag kände mig vilsen och förvirrad av den känslan. Jag har aldrig fullt ut tänkt på hur viktig den biten varit genom allt som hänt. Hur mycket det har hållt mig förankrad i känslan av att jag inte är ensam. Som om att jag inte riktigt kan lita på att det jag ser verkligen finns där. Jag har behov av att känna hjärtslagen och känna värmen för att verkligen forstå att jag inte är ensam. Och det har tagit några dagar för mig att landa och vänja mig med att inte kunna göra det jag brukar när jag är lessen. Men tack och lov vänjer man sig efter några dagar vid ovana saker och jag är tacksam över att det bara är tllfälligt. Att rygg och bröstben kommer läka, men just för stunden är det kämpgare än jag föreställt mig. Thea

Kommentarer

2 februari 2014 22:06

lejonell

En kram till dig. Vår hud är vårt största organ, att bli berörd är oerhört viktigt och läkande. Kanske du kan ha kroppskontakt med dina nära på andra sätt, via armar och ben, ansikte? Så att du ändå kan uppleva närheten?
2 februari 2014 18:51

schnork

Du är otroligt stark! Det finns dom som har brytit ihop för väldigt mycket mindre än vad du har gått igenom. Men har du klarat dig såhär långt så är jag helt övertygad om att du klarar resten också!!! Framtiden ligger framför dina fötter och det kommer bara bli bättre!!! Massor av kramar och pepp!!!
2 februari 2014 19:46

svalu

Peppningar i massor, kramar, stöd, ja allt du kan tänka dig. Tyvärr bara via nätet. Hoppas du reser dig innan tio. Upp igen.

Logga in för att skriva en kommentar.