icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
13 januari 2012 14:34
10

Min historia.

Jag tror att alla har en historia bakom sin övervikt. Jag gissar på att det finns lika många historier som det finns människor. Detta är min historia. När jag var 13 år träffade jag killen i mitt liv, jag föll huvudstupa direkt för honom, han hade allt tyckte jag. Till att börja med var vi bara vänner och jag hann fylla 14 innan vi blev ett par, åren gick och vi blev båda 20 år och J gick ner på knä och friade till mig, ett år senare gifte vi oss, det var den lyckligaste dagen hittills i mitt liv. Vi planerade för framtiden, började leta hus för att kunna starta en familj, vi båda ville ha barn och lyckan var stor när vi fick ett plus på graviditetstestet. J som länge planerat en resa med några vänner ville inte längre resa, jag var gravid i v 9 och mådde allmänt dåligt, jag hade förmodligen varenda graviditetskrämpa man kan ha. Så han ville vara hemma med mig och ta hand om mig. Men jag övertalade honom att resa, jag skulle klara mig bra veckan han skulle vara borta, och en resa skulle helt klart vara roligare än att se mig mer eller mindre bo vid toastolen. Jag ville att han skulle göra resan för vem vet när nästa tillfälle skulle ges, vi skulle ju bli småbarnsföräldrar med allt vad det innebär. Min övertalan för honom att resa visade sig bli min största ånger i livet. På den fjärde dagen av hans resa omkom han i en olycka. Hela mitt liv rasade samman som ett korthus, 4 månader tidigare hade vi lovat varandra att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt, Inte hade jag någonsinn anat att döden skulle skilja oss åt så snart. Jag minns inte så mycket från den första tiden efter hans bortgång, allt är ett enda töcken och jag har inga minnen från begravningen, bara bilderna man fick efteråt på kistan och blommorna osv. Det enda som höll mig flytande var att jag väntade hans barn, en del av honom skulle jag alltid ha hos mig, även om sorgen var tung att vårt barn aldrig skulle få se sin pappa så skulle jag se till att berätta allt om honom, vilken fin människa han var. I v 14 började jag plötsligt blöda, och missfallet var ett faktum, jag ramlade ner i ett nattsvart hål och höll inte på att ta mig upp igen. Jag försökte ta mitt liv, men misslyckades, vilket jag är tacksam för idag. I över ett år fanns jag här på jorden men jag levde inte. Jag tröstade mig som så många andra med mat och godis. och gick så klart upp i vikt, men orkade inte bry mig. Vändningen kom från oväntat håll, jag var på kyrkogården och hälsade på J, när jag var där började en äldre kvinna prata med mig. Vi kom att prata ganska mycket och liksom jag hade hon mist sin kärlek i ung ålder, hon sa till mej att inte sluta leva, att försöka finna nya sätt att leva vidare trots förlusten att våga älska igen och att bli älskad. En från början okänd person fick mig till att våga leva igen, att inte känna skuldkänslor för att vilja leva igen. Jag började sakta leva igen, men de svarta hålen var många och oundvikligen ramlade jag ner i dem ibland, men de var inte lika djupa längre, jag tog mig upp och i slutet av 2010 träffade jag en man som mist sin fru i sjukdom, vi blev vänner och eftersom vi förstod varandra så väl så umgicks vi ofta och gärna. Tillslut insåg vi att vi inte enbart hade vänskapskänslor för varandra och vi inledde ett förhållande. Han kan aldrig ersätta J, kärleken till honom finns alltid kvar, liksom min sambos kärlek för sin fru finns kvar, de är en stor del av våra liv, vi försöker inte gömma undan dem, de finns med oss varje dag och vi pratat om dem ofta, vi båda umgås med deras föräldrar, och jag har funnit en vän i sambons frus syster. Livets väg är krokig och ibland går man vilse, ibland hittar man aldrig tillbaka till vägen man tänkt gå, men man kan finna nya vägar, värda att gå.

Kommentarer

  • 13 januari 2012 14:43
    Livet överraskar både stort och smått, på gott och ont. Efter att ha läst detta måste jag bara säga att du verkar vara en otroligt stark kvinna och jag vill bara önska dig all lycka!
  • 13 januari 2012 14:46
    <3 <3 <3 När man läser sånt här så uppskattar man det man har <3 <3 <3
  • 13 januari 2012 14:46
    Flisen44
    Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag läser din historia. Ja vi har alla vårt bagage i ryggsäcken, mer eller mindre tungt. Det där med svarta hålet har jag också erfarenhet av och visst känns det skönt när man har klättrat upp en bit. Nytt år och nya möjligheter som jag skall ta till vara. Har aldrig riktigt lyckats med viktnedgång, men nu SKALL jag klara det.
  • 13 januari 2012 15:22
    [FET]<3[/FET]
  • 13 januari 2012 15:38
    Jag fick rysningar över hela kroppen när jag läste detta, och tårarna var inte långt borta. Du måste vara fantastiskt stark! Jag är glad att du skriver öppet om detta, för det ger en annan en insikt i hur bra man egentligen har det.
  • 13 januari 2012 16:08
    Det gör ont i mitt hjärta när jag läser din historia, men blev samtidigt glad för att du har hittat någon ännu en gång att dela livet med. Tack för att du ville dela med dig, det ger en tankeställare och man stannar upp en stund för att bli mer tacksam över ens nära och kära.
  • 13 januari 2012 16:57
    Svarar er alla i en klump här. Jag är nog inte starkare än någon annan, jag har fortfarande mina neråtperioder, jag har väldigt svårt att hantera när sambon ska resa iväg med jobbet, det ger mig ångest och minnena från förr kommer som ett brev på posten. Jag tar ingen ting för givet längre, saker man har kan försvinna fortare än man tror. Jag kan fortfarande känna mig arg för att livet inte gav mig och J ett långt liv tillsammans samtidigt som jag är tacksam för de år vi fick ihop. Jag är tacksam för att jag åter igen både kan ge och ta emot kärlek, det tvivlade jag på i mina mörkaste stunder.
  • 13 januari 2012 17:46
    pingla
    Leva och njuta varje dag är verkligen något man ska ta vara på. Önskar dig all lycka.
  • 13 januari 2012 20:52
    Mallag
    <3
  • 3 februari 2012 21:38
    Thea77....läste om din man och vad som skett, fasansfullt, kan inte ens föreställa mig detta!.... - Önskar så att jag kunnat ge dig en kram just nu! Vill bara du ska veta att jagär glad att ha börjat lära känna dig här på MD, du verkar vara en sån fin människa! :-)

Logga in för att skriva en kommentar.