Mardröm

Veckorna efter jag hittade min mamma död led jag av mardrömmar, mardrömmar som återspeglar min verklighet på sätt och vis, att jag försöker ta mig fram, men hinder på vägen gör att jag aldrig hinner fram i tid för att rädda henne. Dessa mardrömmar mattades tids nog av och sen i våras har jag inte drömt dem i stort sett, fram till i natt. Nu när jag inte befinner mig på hemmaplan men ändå i en miljö där jag känner mig helt trygg, en miljö där jag i stort sett behandlas som en dotter, jag är ju ingen främling i denna familjen, Jag har känt dem i 16 år, de har semestrat ihop med vår familj flera gånger när Linus och Elias var små. För första gången på många månader känner jag mig älskad som en dotter, och jag tror att denna känslan triggade igång en del av min hjärna som jag mer eller mindre stängt av. För i natt var mardrömmen tillbaka, lika hemsk, lika panikartad och lika knäckande, så snabbt man glömmer, eller kanske snarare förtränger, jag hade nämligen glömt bort hur jobbig den är, hur liten jag känner mig då jag vaknar, med tårarna rinnande som aldrig verkar vilja upphöra. Och eftersom jag inte är hemma och jag inte ville störa varken Elias eller hans föräldrar låg jag och försökte få paniken att släppa och att inte gå in i fullfjädrat hyperventilerarläge. Jag låg och försökte fokusera enbart på att få ner min andning till normal nivå, efter 30 minuter insåg jag att jag inte kunde ta mig ur panikattacken på egen hand. När paniken sitter så djupt rotad i mig behöver jag någon annans hjälp för att dra mig tillbaka som kan få mig att fokusera på verkligheten så att säga. Det är märkligt hur svårt det är i ett sånt här läge att trots allt be om hjälp, speciellt som Elias varit med förr, både som bisittare så att säga medan Linus tröstat mig och på egen hand det senaste året sen Linus dog. Detta är inget nytt för honom med andra ord. Trots att jag är fullt medveten om att Elias skulle hjälpa mig så var det oerhört svårt att ta stegen till hans rum och väcka honom. Kanske är det något medfött, att när man känner sig som mest sårbar är det som tyngst att be om hjälpen. Eller var det kanske det faktum att det var mitt i natten och jag var medveten om att Elias skulle upp tidigt och inte ville störa hans sömn. Vad än anledning berodde på så fick jag i alla fall till slut inse att detta klarade jag inte på egen hand, och jag tassade så tyst det nu bara går medan jag grät förtvivlat. Nu i efterhand är jag nästan imponerad över hur snabbt hans hjärna var med på vad som hände när jag väckte honom, för som ni kanske minns med leverpastejen och gurkan härom dagen så är min hjärna inte helt med när jag precis vaknat. Jag hann bara säga hans namn och två sekunder senare var han klarvaken och pratade lugnande till mig för att till slut få mig ur panikens hårda grepp. Somnade ihopkurad brevid honom till ljudet av hans hjärtslag och sov en orolig med drömfri sömn. I morse vaknade jag och skämdes, jag fick inte riktigt bort känslan om att jag var så sårbar, och antagligen handlade det hela om att jag känner att jag tränger mig på. Han har hjälp mig förut när jag varit knäckt och i en panikattack, har ringt honom storgråtandes och han har släppt allt han haft för händerna för att komma hem till mig och trösta mig, jag har somnat i hans famn till ljudet av hans hjärtslag flera gånger tidigare, alltså allt som hände i natt har hänt förut, men jag har nog aldrig vad jag minns känt något behov av att be om ursäkt för det inträffade, snarare tvärt om har jag varit otroligt tacksam för att han finns där för mig. Men så tror jag att jag kom på vad det är som gör skillnad för mig, jag är hemma hos honom, jag har aldrig varit här under en panikattack, jag känner mig som en inkräktare i hans hem, som förstör lugnet för honom. Som vanligt så läste han i stort sätt mina tankar och försäkrade mig om att jag inte stör honom, och att han skulle snarare tagit illa vid sig om jag genomlidit min panik på egenhand när jag är fullt medveten om att han släpper allt för att finnas där för mig. Min hjärna kämpar fortfarande lite med känslan av det dåliga samvetet, visst är det märkligt hur svårt det är att släppa ett dåligt samvete, trots att man vet så väl att man inte behöver ha det. Thea

11 november 2013 14:40

mosel

Elias är en god vän och en riktig guldklimp! Försök att inte ha dåligt samvete. Du har genomlevt ett fruktansvärt år och vad vore en vän om han/hon inte ställer upp. Jag är säker på att Elias tycker det är självklart, han vill dig ju förstås allt väl! Kanske behöver han ditt stöd en dag och då kan du vara där för honom. Men berätta för honom hur viktig han är för dig, hur tacksam du är att han finns i ditt liv. Men det har du säkert redan sagt. Jag hoppas du slipper mardrömmar framöver, det låter verkligen jättehemskt. Kram på dig.
12 november 2013 11:03

Apetina

Mardrömmar är ofta hemska att uppleva, men oftast hjälper de oss att bearbeta underliggande händelser Hoppas att du får sova gott framöver!
12 november 2013 11:48

AnnCatrine

Vilken otroligt fin vän du har........ Verkligen inte kul med mardrömmar.... Kramiz
12 november 2013 14:24

kaffe247

Tråkigt att mardrömmen har kommit tillbaka. Säkert något som har triggat den, som du sa. Tur att det finns bra vänner att ta till =)
12 november 2013 22:23

thea77

Mosel: Jag känner mej väldigt tacksam över att han ställer upp för mig, och jag finns där självklart för honom med. Han är medveten om hur mycket han betyder för mig. Ja mardrömmarna höll sig borta natten till idag, så jag hoppas de förbli borta. Apetina: Ja usch, det slänger mig tillbaka till mammas självmord på ett väldigt brutalt sätt, får mig även att inse att jag har lång väg att gå med bearbetandet, det finns så många steg att bearbeta med hennes självmord. Ja hoppas jag med. Anncatrine: Han är en av de fantastiskaste människorna jag känner. Nä bättre drömmar har jag helt klart drömt. Kaffe: Jag hoppas den var en engångs händelse och inte något som kommer vara återkommande igen. Ja helt klart, mina vänner betyder väldigt mycket för mig, de är mina vägledare när mörkret omsluter mig och jag har svårt att se något ljus.
17 november 2013 22:10

Fetis50

Usch, mardrömmar är inget kul! Hoppas verkligen du slipper det framöver! Åhh, vilken vän du har i Elias Thea! När jag läser din blogg inser jag vilken speciell relation ni har! Önskar jag hade en sådan vän! Sköt om dig! Kram!!!

thea77s blogg

Mardröm

Kommentarer