Livet kan inte vänta

I söndags var som säkerligen de flesta vet morsdag, en mysig dag att fira förutsatt att man har någon att fira så att säga. Det var ju min första morsdag efter att min mamma tog sitt liv, så tankar och känslor var överallt och jag försökte inte ens låtsas att jag kunde hantera det så bra som jag önskat. Min storasyster och lillebror ville att vi alla tre skulle träffas och sätta blommor på graven och sen ta en fika någonstans. Jag som i flera dagar varit väldigt känslomässigt påverkad av min saknad efter Linus, dessa studenttider sätter saknaden i fokus, det är så mycket som skulle varit och så mycket som saknas att jag tillfälligt är tillbaka i att ta ett andetag i taget och en timme i taget. Jag var inte på långa vägar känslomässigt kapabel att göra det mina syskon ville, det skulle helt enkelt bli för påtagligt för mig att vi saknar ett syskon, samtidigt som allt med mamma bubblar upp till ytan, jag lider fortfarande av minnesbilderna när jag fann henne, jag har precis haft ett breakdown över sorg och saknad, och jag var inte alls återhämtad tillräckligt för att orka ta mig igenom ännu en. Emil förstod fullt ut att jag avböjde, min syster tyckte först att jag var otroligt självisk, och jag höll med, att det må vara själviskt, men jag måste vara det för att skydda mitt hjärta och för att orka ta mig igenom det jag just nu kämpar med. Och tack och lov så förstod hon utan att vi skulle hamna i luven på varandra för det hade jag nog inte haft energi till. Idag ringde en äldre släkting till mig, hon hade fått nys om att jag och Gustav planerar bröllop och att vi väntar barn. Först blev jag förvånad för jag trodde alla i släkten visste att vi ska ha barn, men tydligen inte. I alla fall den äldre släktingen har en dotter som är lika gammal som mig och hon och hennes pojkvän har varit ihop ungefär lika länge som jag och Gustav och de har precis börjat prata om att göra sig av med ena lägenheten och flytta ihop, så hon tyckte att jag och Gustav skyndar så väldigt med allt. Det var inget dömmande i henne pratande mest konstaterande på hur olika vi är och tänker, och hon var helt enkelt nyfiken på hur vi tänker, för hon visste ju hur hennes dotter tänkte. Så jag pratade på, när jag hade bubblat ur mig så var hon tyst ett par sekunder och sa sen, wow det känns som jag pratar med en äldre dam, inte en ung kvinna. Haha min första tanke var, men vafan, men innan jag hann forma några ord så utveckade hon det hon sagt självmant, hon förstod nu varför jag och Gustav hade mer "bråttom" än hennes dotter, jag har erfarenheter av livet som många får uppleva mycket senare i livet. Hon förklarade för mig att hon visste att hennes dotter och hennes pojkvän skyndade långsamt för de kände att de är bara 25 år och har hela livet framför sig, medan jag som blivit änka innan jag ens fyllt 21 och mist mina föräldrar tät in på varandra innan någon av dem ens fyllt 50 år, inte riktigt känner så. Så hon förstod att jag inte längre tänkte som hennes dotter gör, att jag har hela livet framför mig, när jag sett flertalet gånger att livet kan förändras dramatiskt lika fort som en ögonblinkning. Har faktiskt inte tänkt på det själv, men det ligger kanske något i det, jag känner väl lite som att livet kan inte vänta. Thea

Kommentarer

28 maj 2013 22:08

tolwyn

Det är väl tyvärr som så att du har gått den avancerade kursen i livets hårda skola och du om någon vet att livet måste levas idag för i morgon kan det vara för sent. Styrkepepp!
28 maj 2013 22:12

lejonell

Nej, så är det ju verkligen. Jag är glad för att du och Gustav orkar planera framåt och att ni hjälper varann att fortsätta leva. Och att ni är rädda om lyckan och de fina stunderna som ni har emellan varven. Skickar en kram och varm varm omtanke om er båda. Du gör rätt som lyssnar på dig själv - thea77 är en klok kvinna.
28 maj 2013 22:23

thea77

Tolwyn: Ja det är väl så, jag hoppas innerligt att jag är klar med den där avancerade kursen i livets hårda skola, känns som jag lärt mig allt det går att lära nu. Lejonell: Ja jag är otroligt tacksam för att jag har honom, och eftersom vi båda har mist de vi trodde vi skulle leva resten av livet med så tänker vi ju på samma vis, och en av mina stora stöttepelare när LInus dog är en av hans svägerskor, hon vet ju dessvärre hur det känns att mista ett syskon. Kramar tillbaka
28 maj 2013 22:44

tolwyn

Jag tror också att ett vanligt misstag är att människor ser ålder som ett tidsbegrepp. Ålder för mig känns mer som summan av den personens erfarenheter. ...vilket gör det att man kan stöta på en dam "vis bortom åren" som du eller en fruktansvärt omogen 40+ som inte kan hantera motgångar för han har blivit curlad livet igenom!
29 maj 2013 07:19

linni

Om det är ngt som inte kan vänta så är det livet - helt klart. Du,det där men själviskhet är enligt min mening sunt förnuft. Förnuft att ta hand om sig själv. Klokt att vårda sin sorg och sig själv i den. Lev livet som det är men på dina egna villkor. Kram från Linni
29 maj 2013 12:13

Flamenco

Vad bra att du värnade dig själv när du kände var gränsen gick och det var ju skönt för dig att din syster tog sitt förnuft till fånga o förstod till sist. Självisk, du?!?!?! Hellöjligt!
29 maj 2013 12:38

thea77

Tolwyn: Ja visst är det så ibland att folk stirrar sig lite för blinda på folks ålder, Jag har en del i min närhet som höjt på ögonbrynet åt att jag umgås och kommer bra överrens med Elias då han ju är 18 år, och många verkade förundras över att jag och Linus hängde ihop så mycket med tanke på just åldersskillnaden mellan oss. Fast det är klart om folk uppfattar mig som en äldre dam kanske det inte är så konstigt :P Men jag förstår hur du menar, antar att det är av det du skriver som många i min närhet brukar beskriva mig som en ung kvinna med en äldre dams själ. Jag har aldrig riktigt gillat den beskrivningen, men jag börjar nog lite mer förstå vad de egentligen menar med det. jag har väl mest hängt upp mig på att de beskrivit mig som en gammal dam och inte riktigt funderat på varför de beskriver mig så. Linni: själviskhet-sunt förnuft, linjen är tydligen hårfin om man ska se till vad min syster säger, men ja jag anser ju det själv vara sunt förnuft på ett ganska lagom själviskt vis. För det är väl så att bearbetar jag inte min egen sorg och saknad kan jag till slut inte heller vara något stöd för dem jag vill på sikt vara stöd åt. Choklado: Ja det hade verkligen varit mer än jag kunnat hantera, min känslobägare än för tillfället full, jag klarar inte av att öka mängden i den så att säga, och jag är väl medveten om det, vilket förmodligen är tur. Kramar
29 maj 2013 17:01

linni

Ibland måste man hjälpa sig genom den egna sorgen på ngt vis.. Kram
30 maj 2013 20:56

chicha

En stor kram till denna starka, kloka kvinna du har blivit i så unga år!

Logga in för att skriva en kommentar.