Knivar, pinnar och lök

Inatt kunde jag sova utan att råka ut för panikanfall, skönt, inte bara för mig antar jag utan tror även de runt omkring mig här i huset drog en lättnande suck. Mitt i alla känslor som jag just nu har och inte riktigt kan styra över rå för att de kommer så kan jag ändå se det komiska i situationer som inträffar. Medan Linus idag höll på att fixa lunchen, han erbjuder sig att laga maten här hemma, jag tvingar inte honom eller har bundit fast honom i spisen även om fallen kan verka så :P iallafall så kom jag ut i köket och undrade om jag kunde få hjälpa till med något och L pekade mot två gula lökar stora som meloner, kan inte påstå att hacka lök tillhör farovitsysslan i köket mest för att det svider så förbannat i ögonen och det är som att öppna en damm. Stod iallafall där vid diskbänken och hackade löken under tysta svordommar och ögonen rann och jag började till och med snörvla, vad jag inte riktigt var beredd på var att Linus tolkade detta som att jag stod och grät, en under omständigheterna inte helt konstig tanke från hans sida, så han gjorde vad man brukar göra, trösta i detta fallet krama mig, jag var inte beredd som sagt, och jag ska nog vara glad att jag inte lyckades skada honom eller mig själv med kniven som jag höll, jag var så pass mycket i min egen värld, som just då mest bestod av ett gäng svordommar och märkte aldrig att Linus kom upp bakom mig och la armarna om mig, ska jag vara ärlig tror jag han ska vara ganska tacksam för att han har armarna kvar, jag hade inte direkt valt den minsta kniven i köket hehe. Min reaktion blev "men va fan" och Linus studsade tilbaka förmodligen snabbare än en blixt och sa, det är löken som får dig att gråta eller hur? Efter veckans alla tårar var det riktigt skönt att få mig ett gott skratt. Dagens andra goda skratt fick jag för en stund sen här på matdagboken då jag läste Mitas blogginlägg, och inlägget var som hämtat från min blogg haha, jag är neslig nog och säger att det var kul att läsa någon annan ha ungefär samma kaos som jag upplever i tid och otid i köket. Har idag fått mig en lektion i konsten att äta med pinnar, jag älskar kinamat, men har aldrig lyckats lära mig att äta med pinnarna, de beter sig mest som livsfarliga vapen i mina händer och verkar leva sitt eget liv. pinnen som ska ligga still i handen ligger aldrig still och pinnen som man ska röra på rör sig utan min hjälp, så nu skulle alltså jag lära mig konsten, var han nu fick idén att jag skulle lära mig det, för jag har ju försökt varje gång jag ätit kinamat. enda sätter jag får upp mat med pinnar är genom att sticka ena pinnen rakt ner i det som tillåter att man gör så, och ni som är hemma i pinnätarkonsten vet säkert att det är ganska dåligt bordsskick när man äter med pinnar ;P L sa till mig att håll pinnen som en penna, så långt är jag med, för en penna är jag kapabel till att hålla, sen kom det svåra man behöver ju två pinnar för att det ska funka och då blir det förmycket. Jag gav det ett tappert försök faktsikt, till slut hämtade Linus ett gummiband och band om dem, gav mig dem och sa nu kanske du kan hålla i dem utan att lyckas med att sticka ut både ditt eget öga och mitt öga på samma gång. Thea

Kommentarer

30 juni 2012 19:13

SandyC

Skönt att du fick sova. Och L verkar som en fantastisk människa. :)
30 juni 2012 19:21

thea77

Ja det var inte fel, har sovit mindre än vanligt denna veckan. Ja mamma och pappa har lyckats ganska bra med uppfostran när det gäller L :)
30 juni 2012 21:11

mita0822

Äta med pinnar har jag aldrig försökt och kommer nog aldrig att göra heller. Hade väl tagit en vecka att äta en måltid. Skönt att jag kunde glädja dig med min lilla köksupplevelse:) Har precis varit på kalas hos min styvdotter, jag berättade inte en enda del av mitt kökselände, det får allt vänta:/ Skönt att du fått sova!! Tur att Linus klarade livhanken i lökskalandet, det är bara att konstatera att köken har varit jobbiga platser idag:)
30 juni 2012 21:30

thea77

Jag tycker det ser så enkelt ut, men jag får verkligen inte rätt på det, jag lyckas aldrig få de båda pinnarna att samarbeta, och om jag mot all förmodan lyckas hålla kvar båda pinnarna i handen så får jag dem sällan till att röra på sig så jag kan få upp mat med dem. Jag använder dem mest till att trumma på saker jag inte borde trumma på ;P Haha kan förstå att du inte berättade, jag berättar sällan om kaoset i köket i tal till folk, dock läser många av mina vänner min blogg så de går veta mina eskapader via här. Ja köket tillhör inte favoritplatsen just idag
30 juni 2012 22:23

thea77

Haha jag verkligen, enda sättet att få maten i mig med pinnar är att spetsa det som går att spetsa på en pinne, vilket man inte kan sitta och göra om man äter på resturangen, funkar hemma, men efter ett par bitar brukar jag ge upp och ta kniv och gaffel så middagen inte ska ta flera timmar att pela i sig.

Logga in för att skriva en kommentar.