klasskamrat från förr

Igår läste jag i tolwyns blogg om att han och hans fru skulle äta plankstek, och sen dess har jag inte kunnat släppa tanken på plankstek. Förutom mitt sug efter saltgurkor så är nog suget efter plankstek det närmaste cravings jag hittills har kommit i graviditeten. Jag tänkte föreslå till Gustav att vi skulle äta det idag, men jag hade förträngt att han var upptagen på annat håll idag. Men så när jag var ute och gick så sprang jag på en klasskamrat från grundskolan, och jag menar bokstavligt talat sprang på haha, jag korsade ett hörn på en byggnad samtidigt som henne vilket resulterade i en krock, haha vad är oddsen att man faktiskt känner personen man springer på. Vi har inte setts sen skoltiden i stort sätt då hon flyttat utomlands, hon bor numera i LA och var och hälsade på familjen. Och vi stod och snackade en stund och jag som fortfarande mer eller mindre dregglade över tanken på plankstek såg min chans och frågade om hon hade tid med middag. Och till min stora lycka hade hon det. En komisk sak som hon kommenterade var att jag såg nästan likadan ut som i grundskolan. Jag har alltså sen sist jag såg henne hunnit lägga på mig över 30 kilo och hunnit gå ner dem igen. Det är en ganska häftig grej faktiskt. Naktdelen med att träffa folk från förr som jag överhuvudtaget inte pratat med under tiden jag inte träffat dem är att de inte känner till allt som hänt mig den senaste tiden. Det är både en lättnad och jobbigt på samma gång. För det är väldigt skönt på sätt och vis att träffa människor som inte känner till det, fokus hamnar på annat och jag är ganska bra på att styra in samtal på annat för att undvika ämnet, och med tanke på var hon bor så var det inte så svårt att lyckas undvika frågor om familjen på ganska lång stund. Men dessvärre är det också så att nä det är skolkamrater man inte sätt på länge, ja allmänt när det är personer man inte träffat på länge och som känner ens familj så är det näst intill omöjligt att undvika frågan i evighet, för den är ju så naturlig att fråga. Så till slut kom den såklart, Hur är det med Linus, han går väl sista året på gymnasiet nu va? Och jag har egentligen inga problem att prata om honom, jag bryter ju inte längre ihop i en skakande hög för att någon nämner honom, Men att uttala orden Han lever inte längre, han dog i höstas pga cancer är fortfarande så sjukt svåra att få fram. Orden vill på något sätt inte gärna lämna min mun. Och efter det så frågade hon självklart hur det var med mamma och pappa, och åter igen ska de där förbannade orden ur munnen på mig, pappa dog också i höstas, kort efter Linus dog och mamma dog nu i år. Jag tycker uppriktigt synd om de som jag måste berätta det för så utan att de har en aning om vad som väntar så att säga, för ja ärligt talat tror jag definitivt inte det var vad hon förväntade sig att få som svar, hon satt tyst en stund och bara tittade på mig med tårar i ögonen och till slut sa hon, wow jag vet ju att du inte gärna gör något halvdant, men livet i allmänhet behöver kanske inte ta efter den grejen. Och för första gången efter att jag berättat om det så skrattade jag, för hennes kommentar var så klockren. Thea

Kommentarer

6 april 2013 23:52

tolwyn

Grattis till att du väntar!! Plankstek och gurka är ju harmlösa cravings. Själv blev jag utskickad att köpa cheezeballs kl 23.30 när sambon väntade Max. Måste vara jättejobbigt att förlora så många så tätt inpå och jag kan inte låta bli att tycka synd om din barndomskompis som måste känt sig som den största boven någonsin som rörde om i alla de känslorna...
7 april 2013 00:57

chicha

Stackars din barndomsvän, hon hade ju ingen aning... Men fann sig med en så bra kommentar.
7 april 2013 07:38

FrkM

Det är tufft att berätta och uttala orden men jag tror det är en viktig del av processen man går igenom. Att man berättar även om det är svårt. Det kommer bli lättare att berätta även om saknaden alltid kommer att finnas. Frk M [LANK]http://padetrettio.blogg.se[/LANK]
7 april 2013 10:22

lejonell

Det ska vara du som klarar att vända ett sånt samtal till det bästa. Du är en helt fantastisk person.
8 april 2013 13:51

thea77

Tolwyn: Tack så mycket, längtan äro stor. Hehe jag har mina cravings under kontroll än så länge, Gustav har än så länge sluppit bege sig ut vid konstiga tidpunkter för att köpa något till mig, enda är att jag ibland är lite sur över att inte alls affärer säljer hallon :P Det har varit en sjukt tuff höst och vinter milt uttryckt, När Linus insjuknade under sommaren, kunde jag inte ens i min vildaste fantasi förstå vad som komma skulle. Att förlora sina föräldrar som inte ens fyllt 50 år ännu och en många år yngre bror tillhör inte den normala livskartan helt klart. Och jag tycker också så synd om de som frågar helt oskyldiga frågor som innehåller svar som gör det jobbigt för oss båda så att säga. Det finns inte direkt något förmildrande sätt att föra fram svaret på det. Chicha: Ja det är lite jobbigt att behöva berätta det för en inte ont anande vän, hon satt i någon form av chock ganska länge. FrkM: Ja visst är det så, det som är jobbigast är egentligen att man släpper en ganska stor och tung nyhet för någon som verkligen inte förväntar sig det svaret på sin fråga. Lejonell: tack för dina vänliga ord, de är sköna att läsa när man har dagar då man känner sig allt annat än fantastisk.

Logga in för att skriva en kommentar.