15 mars 2013 11:07

Kan de bestämma sig?

Idag är det en vecka sen mamma dog, kan ju självklart inte påstå att minnet av att finna henne död bleknat det minsta, men det är iallafall en vecka in i bearbetandet. Nära och kära stöttar mig och det är jag evigt tacksam för, hade helt klart inte klarat av att ta mig igenom detta på egen hand, har även fått kontakt med en person som liksom jag funnit sin förälder död efter ett självmord, och det är väldigt skönt att höra någon som kommit längre i bearbetandet att få svart på vitt att mina reaktioner jag känner och går igenom verkar fullt normala. Nära och kära gör verkligen sitt bästa för att stötta mig och jag är väldigt väldigt tacksam, men ibland blir det för bra. Jag är alltid tacksam för tips jag får, infallsvinklar när jag känner att mörkret är för mörkt, hålet är för djupt, ja ni förstår min tanke. Men ibland blir jag mest förvirrad. En släkting sa till mig i onsdags, att jag skulle ta och rycka upp mig, lägga det bakom mig och gå vidare, tyckte väl det kanske var lite överdrivet, det hade ju inte ens gått en vecka sen jag fann min mamma efter hon hängt sig, det krävs en del bearbetning för att hantera det minnet, det bleknar förmodligen inte av sig själv ju längre tiden går. Och visst jag är mycket lessen, för handen på hjärtat är det så konstigt egentligen? har man inte rätt att vara det i en sån här (extrem) situation? Men livet känns inte bara mörkt, jag har ljusglimtar i det, och de är varken få eller kommer sällan tycker jag. Jag är gravid i v 16, det är väl den största ljusglimt jag förmodligen kan uppelva. Planeringen av bröllopet i vinter är i fullgång även om det just nu inte har högsta prioritet, men jag och Gustav pratar om det ofta. Igår så pratade jag med samma släkting som i onsdags alltså tyckte jag skulle gå vidare och rycka upp mig osv, och då var jag glad över att i dag släpps very potter musical senior year på youtube. Det är faktiskt en ljusglimt för mig, även om den kan tyckas lite mer udda än graviditet och bröllopsplaner, men jag är ju ett väldigt stort Darrenfan och även starkidfan, så att deras musikal äntligen ska lägga upp på youtube, vilket jag väntat sen i somras, tycker ju jag personligen inte det är så konstigt att jag är bubblande glad, jag sörjer självklart, men det utesluter inte att jag inte kan känna lycka totalt, vilket jag tycker är bra. Men ja nu tyckte min släkting att jag betedde mig konstigt och förstod inte alls hur jag kunde se fram emot en sån simpel sak en vecka efter mammas självmord. Så jag sa faktsikt till henne att nu fick hon väl ändå ta och bestämma sig, skulle jag rycka upp mig och gå vidare eller skulle jag stanna kvar i sorgen? Sen påpekade jag för henne att kan jag inte få sörja och bearbeta allt som hänt mig och samtidigt finna små saker i mitt liv som gör att jag faktiskt orkar ta mig vidare, att fortsätta orka vara den Thea jag är och trivs bra med att vara. Precis när jag sagt det till henne så ursäktade hon sig med att det ringde på dörren och hon var tvungen att lägga på. Thea

Kommentarer

15 mars 2013 11:56

irebecca

Din släkting menar säkert väl även om det låter helt knäppt det du skriver! Ingen annan kan någonsin tala om för dig varken hur du ska känna eller hur du ska agera! Självklart ska du ge dig tid att sörja, precis så länge som behövs, eller sörja kommer du kanske göra föralltid men du förstår kanske vad jag menar? Men det är väl superhärligt att du har dina ljusglimtar och det är ingenting som visar på att du sörjer din mor mindre. Din mamma är nog glad när du är glad, man får skratta och le även om man är ledsen! Ta hand om dig!
15 mars 2013 11:11

sasssyy

MEN KÄRA DU!! Jag har helt missat detta... har även din mamma gått bort. Herregud att du orkar. Du har helt rätt du har rätt att sörja och bearbeta så som du vill och som känns rätt för dig, glöm inte bort det bara. När min mamma gick bort gick jag så upp i att ta hand om arbetet kring begravningen, att stötta min bror (som jag annars inte har kontakt med) och hans gravida tjej så att min sorg grävde sig in i mig och satt där i mer än två år. Den kom inte ut förrän jag skilde mig och en massa annat tungt ramlade ner över mig. Bra att du hittat någon som gått igenom samma som du, jag vet att det finns en organisation för släkt och familj som förlorat någon genom självmord- hade en del med dem att göra under min praktik (socialtjänsten) men har glömt av vad de hette nu. Om du vill kan jag leta rätt på en länk och inboxa dig. Lyssna nu inte på mig om du inte tycker det är vettigt, och lyssna inte på din släkting, det verkar ju helt galet att stå o säga att du ska "rycka upp dig"...en sorgeprocess är på minst 12 månader och det går i vågor upp och ned och du ska vara glad att du kan se ljusglimtarna, det är starkt.
15 mars 2013 12:05

lejonell

Det du gör och sättet du hanterar det på är beundransvärt och ingen har rätt att ha synpunkter över huvud taget. Personen menade förmodligen inte heller att du gör något fel utan ville bara bli av med sin egen känsla av vanmakt på något sätt. En del klarar liksom inte att stå bredvid och ta emot smärtan. Då kan man bli sådär dum och klumpig, komma med "ryck upp dig"-kommentarer, eller lägga på luren för att slippa konfronteras med det här svåra, som om det försvann på det sättet. Jag tror det kanske inte förekommer så ofta bland personer som själva har erfarenhet av att ta sig igenom en svår sorg.
15 mars 2013 12:23

thea77

Sasssyy: Tack och lov är man starkare än man vet. Jag sörjer absolut och på det vis som får mig att orka mig igenom det, men ibland är det lätt att fastna i det mörka, absolut inte att fastna i sin sorg, utan bara inte ser något ljus i slutet av tunnlen, och då är det ibland skönt att få andras åsikter. Ja att hålla känslorna inom sig är väl tyvärr aldrig en bra idé, jag gjorde det när min man dog, och det gick inte så bra, tack och lov lär man sig oftast av sina misstag så nu när lillebror, pappa och mamma dog så har jag sätt till att inte stänga inne mina känslor. Jag har backat ett steg kan man väl säga nu med mammas död, när Linus och pappa dog, var såg jag till att vara stöd åt framför allt Linus flickvän, då jag ju också förlorat den person jag trodde mig åldras med tidigt i livet. Denna gången har jag inte riktigt den styrkan att stöttar på samma vis, jag behöver styrkan för att själv ta mig igenom sorgen. Ja du får gärna inboxa mig om du kommer på namnet. Irebecca: Ja visst har du rätt, hon var absolut inte ute efter att var elak, det blev bara lite fel att säga en sak ena dagen för att nästa dag gå emot vad hon själv sa dagen innan. Jag förstår mycket väl va du menar, sorgen och saknaden är något som kommer följa med mig resten av livet, men med tiden blir den enklare att bära. Jag håller hårt i mina ljusglimtar, jag behöver dem för att ta mig vidare i mörkret som råder. Lejonell: Nä hon menade garanterat inget illa med kommentarerna och jag hade förmodligen inte reagerat alls på det om hon bara sagt en av kommentarerna, nu reagerar jag för att hon gick emot sig själv så totalt ena dagen från den andra. Och jag förstår fullt ut att det kan vara jobbigt för mina närstående att veta hur de ska bemöta och bete sig, jag har släktingar som pratar och beklagar sorgen till mina två syskon, medan de tar omvägar förbi mig för att de inte vet hur de ska bemöta mig eftersom jag var den av oss syskon som fann henne.
15 mars 2013 12:33

utter

Kram!
15 mars 2013 13:13

AnnCatrine

Styrkekram........ I massor..... KRAMIZ
18 mars 2013 22:30

chicha

MEN SKA DET ALDRIG TA SLUT?? Blev helt chockad då jag läste din blogg ikväll. Kan det verkligen vara sant??? Jag har följt din blogg ända sedan Linus var sjuk och du råkat ut för än det ena än det andra tragiska som en ung människa inte ska behöva. Livet är verkligen inte rättvist!! Missade detta då jag varit bortrest en vecka, men har nu gått tillbaka och läst vad som hänt. Vet ju att din mamma mådde mycket dåligt efter att ha mist sin pappa, son och man inom mindre än ett år; men jag kan faktiskt inte låta bli att skriva att det var otroligt själviskt av henne att ta livet av sig! Det är ALLTID själviskt att begå självmord oavsett hur man mår. det är ofta omsorgen om de anhöriga som får människor att avstå. Att meddela detta till dig via sms var extra själviskt , anser jag. Särskilt då den metod hon valde inte ger en chans att kunna rädda! Jag kanske är hård, men det är för att Du kanske behöver tänka på den vinkeln emellanåt. Annars önskar jag med hela mitt hjärta att du verkligen fått din beskärda del av sorg för resten av livet!! Skönt att läsa att du tagit ett steg tillbaka och låter andra ta hand om dig nu! Otroligt skönt att Du har människor där IRL som kan krama dig och finnas där för dig!! Önskar jag också kunde vara det, men jag tror också jag skulle kunna säga dumma saker ( kanske ovanstående kommentar är dum) eller inte alls veta vad jag skulle säga. De i den närhet som orkar komma till dig är starka, de som inte gör det kanske inte är lika starka. STYRKEKRAMAR i miljontals till dig!!!
19 mars 2013 11:50

thea77

Chicha: Ja vad ska jag säga, jag hoppas innerligt att det inte sker mer nu, har nog inte psyket till att klara av mer än det som är nu. Visst var det själviskt, självmord är ju helt klart det mest själviska en människa kan göra. Och din reaktion är inte alls ovanlig, en vanlig fråga hos släkt och vänner är självklart, hur kunde hon göra det, hon hade ju tre barn, ett barnbarn och ett till på väg. Man tycker ju att det skulle vara en stor anledning att orka leva vidare. Jag försvarar definitivt inte självmord, det är helt klart en handling jag önskar att ingen ska behöva överväga, men då jag själv gjort valet har jag ju en viss förståelse för tankegångarna man har. Man är tyvärr så långt ner i det mörka att man ser ingen framtid, och på något vis övertalar man sig själv att nära och kära har det bättre utan en, tankarna man har när det är som mörkast i livet överrensstämmer inte alltid med hur man vanligt tänker. Jag har svårt att förklara, jag har till och med svårt att förstå, trots att jag själv haft tankarna. Det är förvirrande känslor, som exempel, när jag och min man skulle flytta ihop ville han gärna flytta närmare stockholm, något jag totalvägrade för jag vägrade att flytta så långt ifrån Linus, jag kunde överhuvudtaget inte tänka mig ett liv där han och jag inte hade möjlighet att träffas dagligen, han var runt 11 år och betydde allt för mig. Några år senare försökte jag som sagt ta mitt liv, och kärleken till Linus var lika stor som några år tidigare och man kan ju verkligen tycka det skulle vara en anledning till att jag inte skulle genomföra det jag gjorde. Mina egna erfarenheter gör förmodligen också att jag därför inte känner av den ilska som några runt omkring mig känner av det hon gjort.

Logga in för att skriva en kommentar.