Känslomässig berg-och-dalbanshelg

Min helg har bestått av känslor från alla håll och kanter. Började i fredags med att jag åkte hem till mamma första gången sen helgen efter pappa gick bort. Jag och mamma pratade en massa och plötsligt kom vi in på ett ämne vi under några år diskuterat flertalet gånger, mitt självmordsförsök. Ämnet tillhör självklart inte direkt mitt favoritämne att prata om, men jag sopar det inte under mattan heller, jag förstår att mina nära och kära behöver prata om det, att de på något plan vill försöka förstå vad jag gjorde och framför allt varför jag gjorde valet jag gjorde, problemet är väl egentligen att jag inte riktigt kan förklara min handling, jag kan förklara varför det blev som det blev så att säga, men att försöka återberätta tankarna som tog mig till det steget är svårt, mest för att jag helt enkelt i nuläget inte riktigt själv kan förstå min handling. Men iallafall, vi satt och pratade om lite allt möjligt, det mesta rörande Linus och pappa och plötsligt sa mamma till mig att för första gången kunde hon förstå hur jag kunde göra det jag gjorde. Och om jag tidigare tyckt att det varit jobbigt att försöka få folk att förstå hur det gick så långt som det gjorde så är det ingenting mot hur det kändes att höra min mamma säga att hon förstod mig och att det kunde bli så. I bland är det bra att de flesta av mina nära och kära kan läsa mig som en öppen bok, för jag blev mållös av hennes kommentar och tankarna snurrade snabbare än min hjärna hängde med och jag fick inte fram ett ljud, men mamma förstod tack och lov vad jag tänkte utan att jag behövde säga något och förklarade att hon absolut inte hade sånna funderingar, men att hon för första gången faktiskt kunde sätta sig in i hur jag tänkte. Lördagen bestämde jag mig för att spendera med Linus flickvän och ett par av hans vänner, och för första gången sen han gick bort tittade vi på videos, jag har inte varit redo för det tidigare, Och det blev lite av en känslomässig knock out av att se honom där på tvn och framför allt att höra hans röst. Jag var tvungen att lämna rummet flera gånger för att det blev för överväldigande att se honom där så levande. Jag ser fram emot att i framtiden kunna se honom i videoklippen utan att bryta ihop och minnas allt det positiva med honom i stället för att som nu bara känna smärtan av saknaden av att inte ha honom här. Söndagen spenderade jag i min ensamhet, ensam med alla tankar från de två tidigare dagarna och plötsligt blev det så tungt att jag tog fram en flaska alkohol och tänkte dricka för att för en stund slippa känna smärtan, för er som känner mig och er som läser min blogg så har alkohol varit ett sätt för mig att fly verkligheten, även om jag är fullt medveten om att det inte hjälper att smärtan är kvar lika stark när alkoholen gått ur kroppen. Och fram till isöndags har jag inte övervägt sättet så övermycket, tanken han funnits där tidigare, men aldrig att den varit så svår att stå emot, men i söndags var alla tankar så jobbiga och kändes för stunder så svåra att hantera att allt vett i skallen lämnade mig för en stund. Men när jag satt där med glaset i handen innan jag tagit någon klunk av det så återkom vettet, och jag höll en inre konversation med mig själv, tror helt ärligt att ett par gånger pratade jag högt med mig själv också. Den mer sunda sidan av mig försökte övertala min mindre sunda sida typ. Tack och lov hittade mitt sunda förnuft tillbaka med full fokus och någon alkohol blev det aldrig. Ibland önskar jag att jag kunde dela upp alla känslor så de inte kommer på en och samma gång och knockar mig så fulltständigt. Jag är fullt medveten om att det kommer bli bättre och lättare att hantera, men just för stunden, i detta nuet som är, är det sjukt jobbigt att hantera alla känslor. Och jag önskar att jag kunde trycka på paus för en stund för att bara andas och samla kraften som det ofta känns som saknas för att orka med alla tankar och känslor. Thea

Kommentarer

23 oktober 2012 11:04

kaffe247

Du har mycket på ditt fat just nu =( Skickar en Varm Kram...
23 oktober 2012 12:11

mita0822

Du läker sakta men säkert, det bevisade du genom att inte dricka den där spriten. Att orka åka hem och prata med din mamma är också en del av läkningen. Hon måste ju må riktigt dåligt hon också. Bra att ni kom till att snacka om svåra saker, familjen ska man ju kunna anförtro sig till. Ibland krävs det en svår situation för att kunna förstå andras svårigheter. Även om jag tycker att detta är lite väl tufft för er allihop. Kram på dig o ha det så bra du kan.
23 oktober 2012 12:46

thea77

Kaffe: Ja mitt fat är överfullt och svårbalanserat kan man ju säga, kram. Mita: Ja mamma mår inget vidare, ibland förstår jag inte hur hon orkar ta sig ur sängen på morronen, bara i år han hon mist sin pappa, sin man och yngsta barn, jag blir tårögd bara jag tänker på hur tufft det måste vara. Ja det är nog så, jag har många gånger önskat när jag och mamma diskuterat självmordet, att hon kunnat förstå, men att hon skulle få förståelse för det på detta viset hade jag aldrig kunnat ana. En annan sak som vi diskuterat mycket och som jag inte kan förstå och knappt mamma själv är hur hon kunde ana att någon stod fel till med mig och att hon fick för sig att köra hem till mig just där och då och hitta mig i sista minuten, och som det känns just nu att mammas försåelse för min handling kom via sin egen erfarenhet, så hoppas jag av hela mitt hjärta att jag aldrig nånsin får förståelse för vad som fick mamma att köra hem till mig. kramar
23 oktober 2012 23:07

lejonell

<3 <3 <3 <3
24 oktober 2012 11:45

AnnCatrine

Styrkekramar! Kramiz
24 oktober 2012 23:28

Snuttan7

Jag kan absolut förstå varför man vill ta sitt liv o det tror jag beror på att jag ofta hamnar i det djupa hålet av hopplöshet som de flesta självmordsbenägna beskriver. Det är så tabu i det här samhället att prata om självmord men det finns ett fåtal människor som varit lina djupt nere o kan förstå en så tung känsla. Va fint att ni kan förstå varann det är få förunnat att ha sån bra kontakt med sina nära. Jag går just igenom många flashbacks från min tunga skolgång via min dotters så jag förstår hur det är att ha det tungt. Jag har hållt mig härifrån ett tag tills nu. Skickar massa styrkekramar till dig. 🌺 Sandra
25 oktober 2012 11:48

thea77

Snuttan: Ja det är lite av ett tabu ämne, till att börja med dolde jag alltid mina ärr för omvärlden, för det visar så tydligt vad jag gjort, inte för att jag egentligen skäms utan för att ärren väcker så mycket uppmärksamhet. speciellt de första året då ärren var så synliga mot min bleka hy, nu har ärren bleknat något och är inte fullt kika iögonfallande längre, och jag har för längsen slutat dölja dem, de är en del av mig, vittnar om en tid i mitt liv som var så tung att det enda jag kände som en utväg vittnas av ärren på handlederna. Jag har dock sen det försöket aldrig haft några tankar om att upprepa det hela. Jag sänder dig ett gäng styrkekramar också.
25 oktober 2012 13:05

Snuttan7

Jag tycker att alla känslor är normala man ska inte behöva skämmas ens, det onormala är att inte få vara som man är. 🌷 Tack för styrkekramarna de behövs. 💟 Kram Sandra

Logga in för att skriva en kommentar.