Jag är tillbaka

Det första jag vill säga är ett enormt tack för alla kommentarer jag fått medan jag legat sjuk och Elias hållit i uppdateringarna om mitt läge. Och stort tack till ägarna av matdagboken för den fina gåvan, uppskattas väldigt mycket. Det har varit en sjukt obehagligt upplevelse, om jag nu kan kalla det upplevelse för min egen del, jag har ju legat nedsövd i över en vecka då jag var som sämst och inte varit medveten om livsfaran förrän nu i efterhand. Jag liksom många andra där ute har ju säkerligen någon gång under en förkylning påpekat att man är så pass förkyld att man håller på att dö, jag har sagt det, mer än en gång under min ungdom då jag var förkyld. Det är obehagligt när ens kropp drar på sig en förkylning och man finner sig själv bokstavligt talat så pass förkyld att man håller på att dö. De där orden får en helt ny innebörd självklart, och en jobbig sådan. För det hela sällar sig till sånna saker som man tänker, det händer inte mig. Men när en sådan sak trots allt faktiskt händer en, och trots att jag är fullt medveten om att jag definitivt inte är odödlig, så ruckar det hela ganska kraftigt på min värld, den gungar till ganska bra får jag erkänna. Det är en tung och jobbig känsla att ha känslan av att ens eget hjärta sviker en, för jag är 26 år, har sen tidigare inga hjärtproblem, att då helt plötsligt hållt på att dö två gånger sen i juli i år pga att hjärtat inte orkar slå tar lite tid att ta in och helt få tankarna runt. Det är en stor trygghet som försvinner för en när det krånglar. Nu har jag dock fått inopererat någon liten grej som ska kicka igång mitt hjärta igen ifall det får för sig att sluta slå fler gånger, det är en stor trygghet att när jag nu inte kan lita på mitt eget hjärta, ha en liten mojäng där som jag i stället kan lita på, teknikens under helt enkelt. De flesta gånger när folk påpekar saker och ting och det visar sig att de har fel är det ju skönt att kunna ge dem svar på tal, speciellt när det rör sig om att ens omgivning tycker man överdriver något som i slutänden visar sig att man inte alls gjort och man i stort sätt kan räcka lång näsa och påpeka vad var det jag sa, ja ni fattar vad jag menar. Detta är dock en sådan gång där det inte alls är lika kul att haft rätt. För läkarna har varnat mig för att bli förkyld, att det kunde påverka mitt hjärta negativt sen mitt hjärtstopp i somras. Och min första tanke var att jag vill låsa in mig till förkylningssäsongen är helt över, men insåg att så kan jag ju tyvärr inte göra. Och i stället har jag varit noga med att det inte får komma hit folk som är förkylda och jag har tvättar händerna frenetiskt, och på diverse håll runt mig har det knorrats lite om att jag överdriver, att jag ju så sällan blir sjuk. Vilket är sant, på 8 år har jag haft en förkylning, så immunförsvaret är det ju inget större fel på, men jag är trots tillräckligt smart för att kunna inse att det inte finns några garantier, bara för att jag inte brukar bli förkyld så betyder det ju inte att jag inte kan bli förkyld, jag är trots allt bara människa. Vilket det alltså till slut visade sig att jag var, började lite lätt som väl de flesta förkylningar visar sig, allmänt hängighet och allmän förkylningskänsla, men sen bara small febern till och där efter gick det hela utför och det var då Elias tog över min blogg här för uppdateringarna han gett under tiden jag var dålig. Jag råkade ut för en knasig sak då jag höll på att vakna upp ur narkosen, min hjärna var liksom vaken, jag kunde höra och tänka, men hjärnans signaler för att röra kroppen hade liksom inte kommit igång, så jag var i någon sorts mellangrej från narkos och vakenhet, och jag kunde höra Gustav och de andra som var hos mig, jag hörde dem prata med mig att jag skulle öppna ögonen osv, och jag kunde liksom tänka mina svar till dem, så alltså när Gustav sa till mig att jag skulle kramar hans hand så kunde jag tänka att jag försöker men det går inte. Paniken spred sig på något obehagligt vis i kroppen, vilket såklart visade sig på hjärtmonitorn vilket skrämde mina nära och kära. Men långt om länge så löd även kroppen och jag kunde visa dem att jag var med dem så att säga. När jag väl kommit till full vakenhet var jag inte medveten om att jag legat nedsövt i 9 dagar eller att jag varit nära att dö flera gånger, så jag trodde på fullt allvar att jag sovit några timmar och nu mådde klart bättre från min förkylning. Vilket jag påpekade, ja något i stil med wow några timmars sömn gjorde underverk jag mår mycket bättre, när alla som stod där inne hos mig bröt i hop i tårar och Gustav och Elias tryckte mina händer så hårt att det nästan gjorde ont insåg jag att det nog inte enbart var några timmar jag sovit. Ja det var ett uppvaknande som helt klart kändes som en käftsmäll. Nu mår jag ¨ändå ganska hyffsat, trött och allmänt orkeslös känner jag mig, förkylningen är borta i stort sätt i alla fall. Men ja jag känner mig tagen av allvaret så att säga, känner mig trött på att livet tar mig i hand och drar iväg mig på vägar jag inte vill gå, så nu kommer jag göra mitt bästa att rycka tag i handen på livet och dra med mig det åt det håll jag vill i stället. Jag känner väl lite att jag tycker jag gått klart livets hårda skola nu, jag ha klarat av den med toppbetyg så att säga. Nu vill jag inte gå fler kurser, för det finns ingenting kvar att lära som jag inte redan lärt mig tycker jag. Thea

22 oktober 2013 12:40

kaffe247

Jag hoppas och tror naturligtvis också att det skall gå bra för mig och Pyret, men det finns ju alltid den där oron som gnager lite ibland. Ja psykisk stress är inte att förringa den kan påverka mycket mer än vi tror. Skönt att ha en liten trygghet inopererad. Kom ihåg att ha med dig patientkortet vid eventuella flygresor, eftersom metalldetektorn reagerar på manicken ;)

thea77s blogg

Jag är tillbaka

Kommentarer