6 maj 2014 13:18

Jag är redo nu

Har ni någon gång slagits av tanken att andra känner er bättre än ni själva gör? Eller förvånats över att hur lätt det kan vara för någon annan med perspektivet från lite annat håll att lägga pusselbitarna på plats som man själv inte ens kan hitta. Igår kväll var Elias förbi en sväng, han undrade hur det gick på badklädsfronten och jag sökte snabbt som ögat upp en bild på en våtdräkt, visade honom den med orden, en sån här ligger just nu närmast tillhands. Det hela var menat som ett skämt från min sida, ett lite mer invecklat sätt att säga att nej inte hittat några badkläder jag vill köpa. Jag kände mig nästan förvånad när han fick ett väldigt allvarligt uttryck och satte sig brevid mig och såg nästan lessen ut. Han la sin hand över översta delen av mitt ärr efter hjärtoperationen som för ovanlighetens skull var synligt, och sa att han visste hur jobbigt jag just nu tycker ärret är att visa för omvärlden, att han visste att jag ännu inte hunnit landa i att det sitter där och vittnar om vad jag gjort för operation. Jag skulle fråga honom hur han kunde veta exakt vad jag känner, då jag inte ens själv hade koll på att det var så jag känner. Jag hann bara få fram hur innan han svarade med att han sett mig göra samma sak en gång tidigare, och så tog han mina händer och drog tummarna över ärren jag har på handlederna. Sen sa han att han visste att jag just nu inte gillar ärret efter operationen, men förklarade att han älskade det, för det är ett fysiskt bevis på att läkarna lyckades laga en del av mig som var så trasigt att jag var nära att inte leva idag. Jag vete tusan hur han gör det, hur han kan gå in i min skalle så som han gör, hittar det jag inte ens själv vet att jag tänker och vänder allt på rätt håll, ger mig det perspektiv jag behöver för att få ordning på tankarna. Ibland vet jag inte om jag borde vara otroligt tacksam eller skrämd över hur bra han känner mig, jag är ialla fall det förstnämnda. Igår visste jag knappt om jag skulle anfalla honom med en kram eller om jag skulle ringa hans föräldrar och tacka dem av hela mitt hjärta över att de uppfostrat en helt fantastisk ung man. Jag har inga egna föräldrar att be om hjälp angående uppfostran, men jag vet iallafall vilka föräldrar jag ska vända mig till för framtida tips. För ärren jag har på handlederna och på bröstet är jobbigt mentalt mellan varven att visa för omvärlden. De väcker nämligen så mycket frågor och tankar hos folk, alla gör inte hörda ord av sina tankar, men jag märker att de har dem. Jag vet inte varför det är så, men ärr väcker nyfikenhet inte bara mina ärr utan även andras såklart, skillnaden är att för många har ärren en i nuläget rolig anekdot att förtälla, oftast lite med eftertanken om att de varit unga och lite mindre kloka, många har komiska och mindre genomtänka handlingar på fyllan i sin ungdom som osak, något som skapar god stämming och skratt efteråt. Mina mest synliga ärr vittnar om att livet drabbat mig hårt. Ärren på handlederna vittnar om hur nära de mörkaste demoner en människa kan ha höll på att vinna striden jag kämpade. Och hjärtoperationärret vittnar om en tuff tid som så när kostade mig livet. Alla människor har ett antal mentala ärr som ingen medmänniska kan se med sina ögon, enbart innehavaren kan visa dessa ärren genom att prata om dem. Jag har också dessa mentala ärr, men de kommer med fysiska ärr med, synliga för medmänniskor utan att jag behöver berätta om att de existerar. Jag har omedvetet inte känt mig redo för att visa ärret på bröstet, den tunga tid som det vittnar om ligger så nära inpå men Elias fick mig att vända mina egna tankar till att istället för att tänka att det sitter där pga en sjukt jobbig tid, så sitter det där för att jag ska kunna ha framtiden att se fram emot. En ganska liten omändring i tankesättet egentligen, men den förändrar en hel del mentalt hos mig. Kan avslöja att idag köpte jag mig en bikini, sommaren du kan komma nu, jag är redo för varma dagar med svalkande dopp i poolen. Thea

Gillar

Kommentarer

6 maj 2014 14:07

Gittebe

Fantastiskt fint skrivet. Och jag tror jag förstår dig. Har själv spöken som gör att jag inte vill tänka på badsäsongen ens. Ena bröstet borta med ett fruktansvärt fult ärr.Det tar tid att förlika sig med nytt utseende och hjälpmedel som tex protes i mitt fall. Jag kommer förmodligen kunna dölja mitt ärr. Ditt är mer synligt. Men vad är alternativet? Nu har vi livet iallafall. Stort pepp till dig!!
6 maj 2014 22:32

Ankie77

Oj. Ramlar in på din blogg av en händelse idag. Och oj vad jag känner igen mig i dina tankar, tidsvis. Nu har jag inte eftersökt varför du blev hjärtopererad, om det var akut, nyligen eller hur omständigheterna/ev. komplikationer såg ut. Jag är själv ett "hjärtbarn". Jag har ärr överallt pga av mitt "handikapp". Har gjort många och stora operationer. tex är mitt stora ärr på bröstkorgen öppnad 3 ggr, vilket har gjort att det är brett och fult. Detta kan jag hålla med om att det inte varit lätt att burit runt på och "visa" opp. Speciellt i tonåren. Det var nog i sena tonåren som jag lärde mig att tänka dem som mer "pokaler". Som står för: "Jag har gjort en hjärtoperation. Det var en tuff period men jag lever, jag skrattar, jag går och jag har lärt mig massor om livet" Det var svårt för jämngamla vänner att hinna med i den mentala utveckling jag gjorde när jag började se mitt handikapp med stolthet. Det jag vill säga är att det är inte många som fixar en hjärtoperation ens mentalt och vi har gjort våra på riktigt. Den erfarenheten ska du vara stolt över. Jag hoppas att när folk ser mig i bikini så ser de en kvinna som överlever det mesta. ;) Har du frågor och funderingar så hjälper jag gärna till. /en stolt ärrad
6 maj 2014 14:20

paloma

Skönt att du har kommit så långt, men ett litet tips vill jag ge dig, du måste smörja med hög solskyddsfaktor första året för det finns inga skyddande pigment där. Kunde inte låta bli, mamma som jag är :-)
6 maj 2014 20:53

thea77

Gittebe: Ja det är nästan märkligt hur mycket ett ärr kan förändra ens tänkande, handlar egentligen inte om att skämmas, utan för att mina synligaste ärr visar så tydligt vad de beror på. Det finns liksom inte så mycket utrymme för gissningar vad de beror på, svaret är tydligt, men den nyfikenhet och åsikter som kommer med dem är alla gånger inte så lätt att ta. Jag peppar dig lika mycket tillbaka. Paloma: Tack för omtanken om ärret, jag har det för det mesta tejpat, och kommer ha det tejpat under sommaren med så att solens strålar inte når det.
6 maj 2014 22:11

lejonell

Jag hoppas du kan njuta av sommaren och ta tillbaka glädjen med vatten och sol och lek, som tillhör dig lika mycket som alla andra. Våra ärr får vi leva med, oavsett om de sitter på utsidan eller på insidan, och du har ju ett antal på båda ställena. Men de formar en hud som är unikt din och de sitter på en person som är värd att älskas och tas på allvar. Hoppas du ser det <3
7 maj 2014 13:07

thea77

Lejonell: Ja det kommer säkert bli bra med poolen, jag är ju som sagt ingen strandmänniska, jag gillar inte sanden mellan tårna haha. Men jag hoppas på att jag kan känna mig bekväm med att vara så blottad så att säga inför mina nära och kära. Och egentligen är det inte det fysiska med ärret som är det jobbiga att visa utan det psykiska som hänger ihop med det. Lät det där ens vettigt? Ankie77: Känns skönt att veta att jag har någon att bolla tankar med här som förstår fullt ut så att säga. Jag är dock inget hjärtebarn utan mitt hjärtfel kom till ytan i samband med min förlossning i juli förra året. Massa turer efter det med hjärtstillestånd, nedsövning och slutligen operationen. Jag ser fram emot tiden då jag kan tänka lite mer som dig gällande hjärtfelet. Just nu är den psykiska biten jobbig, för fysiskt är jag bra igen, återhämtningen går bra och inga märkligheter registrerade elller så. Men den psykiska biten är mellan varven det som är jobbigast. Inte faktumet att vara så nära döden i sig, utan vad det hela betydde för mina närmaste som redan innan jag blev sjuk haft en sjukt tuff tid. Känslan av dåligt sambete på ett plan gentemot mina syskon, då vi redan mist vår yngsta bror i cancer, att jag var så nära att bli andra syskonet de förlorat. Samma samvete har jag gentemot min blivande make, som liksom jag förlorat sin livspartner tidigt i livet, att hantera att samma sak höll på att hända honom igen är jobbig att leva med. Jag är självklart medveten om att jag inte kan anklaga mig själv och det gör jag heller inte. Men jag lever med att veta exakt vad de kände när jag var som sjukast. Jag har genomlevt samma känslor tidigare. Och det är jobbigt att acceptera, att vara orsaken till de känslorna för dem. Plus att jag nu kan förstå hur min lillebror kände det innan cancern vann kampen och saker han skrivit ner om det hela. Hans skrivna ord har nu fått en helt ny känsla för mig, jag kan förstå hans ångest på ett nytt plan nu, på ett plan jag önskar att jag inte kunde. Men jag ser tiden an. Tids nog faller bitarna på plats. De senaste två åren har varit en sjuhelvetes resa, det kommer ta tid att landa från den.

Logga in för att skriva en kommentar.