hjälp med minnet

Idag har jag varit på lunch hos mammas grannar, de som kom och hjälpte mig då jag fann henne död. Jag har sen dess haft kontakt med dem mellan varven, de ringer då och då för att höra hur det är med mig och det värmer. Jag tror helt ärligt att jag behöver dem i mitt bearbetande, de sitter helt enkelt på minnesbilder som min hjärna totalt förtränger. För jag minns väldigt lite från den dagen egentligen, även om minnesbilderna har blivit fler ju längre tiden har gått, från början mindes jag nästan ingenting efter jag fann henne och insåg att jag kom för sent, min hjärna blockerar fortfarande en hel del saker från efter jag kom dit, jag har bara otydliga minnesbilder som jag inte riktigt vet om de är riktiga eller något som egentligen tillhör en av mina mardrömmar. Så dessa grannar är helt klart en nyckel för att ta mig vidare i sorgarbetet och få mina minnesbilder tillbaka och förstå allt som hände där och då. Och jag är oerhört tacksam för att de håller kontakten med mig. Jag har dock inte varit hemma hos dem så många gånger utan den mesta kontakten har skett över telefon, men så igår när de ringde och böjd mig hem till dem kände jag mig redo, om än väl medveten om att det skulle bli väldigt jobbigt. För det är fortfarande med tunga ben som jag går upp för trapporna som leder till deras dörr och det är otroligt lätt att få minnesbilder där på plats, det krävs viljekraft för att få benen att inte springa upp för trapporna för allt de är värda nu när jag går där, för minnesbilderna gör på något sätt att jag hamnar tillbaka i mars förra året och känslan av att jag är tillbaka då det hände. När jag väl var uppe på deras våningsplan hamnade jag stående stirrande mot den dörr som går till lägenheten där mamma bodde, jag blev stående där kämpandes mot minnesbilder som flashade förbi i mitt inre samtidigt som jag försökte kämpa mot tårar som hotade med att falla pga dessa minnesbilder. Jag blev stående där längre än jag trodde tror jag, och plötsligt öppnade de som bor i lägenheten nu dörren, de hade förmodligen hört mina försök att lugna ner min andning. Jag blinkade till och återfann mig i verkligheten och nuet och insåg att jag förmodligen måste framstå som något creepy som stod och stirrade mot deras ytterdörr, och jag trodde helt ärligt att han skulle be mig gå därifrån eller något, med tanke på att det kanske inte är helt vanligt att man har en person som står och stirrar mot ens ytterdörr i flera minuter utan att röra en muskel. men till min förvåning frågade han mig om jag var ett av barnen till den kvinna som bott där innan dem. Det var så skönt att han kunde lägga hop vem jag var och varför jag betedde mig något udda. Han beklagade sorgen och han undrade om han kunde göra något för mig, och att jag var välkommen in i lägenheten om jag kände att det kunde hjälpa i läkandeprocessen av vad jag varit med om. Och jag förundras faktiskt över hur vänliga människor kan vara, för det är lätt att tappa bort det när man läser nyheter och får se allt nesligt som folk gör ute i vida världen. Och det värmde mitt hjärta att veta att denna man var villig att öppna dörren till sitt hem för mig, en för honom totalt främmande kvinna, om det kunde hjälpa mig att bearbeta allt. Jag tackade honom med avböjde just nu att göra det, men var tacksam för hans erbjudande, kanske använder jag det längre fram, för kanske är det så att jag behöver se lägenheten för att hjälpa till med att få fram de minnesbilder min hjärna vägrar släppa fram. Eller så kommer dessa minnesbilder fram tids nog ändå, men det är oerhört skönt att ha alternativet. Jag vet bara att jag har många luckor som jag behöver fylla för att kunna bearbeta fullt ut, och jag har redskapen till att göra det, jag ska bara finna kraften för att orka göra det med, och nu äntligen känner jag att allt annat i mitt liv har lugnat sig lite att jag har kraften att även ta tag i denna pusselbit. Kvällen blir lugn, Gustav och jag ska ha filmkväll med Elias, Julia och Annabelle, precis vad jag behöver efter den något mentalt tunga förmiddagen jag haft idag, kompismys perfekt sätt att ladda batterierna igen. Dessutom står Gustav och jag i standbyläge för att åka och hämta Alva, då Emil och svägerskan snart ska bli två barns föräldrar, så vi bara inväntar samtal om att värkarna har kommit igång så vi kan åka och ta hand om Alva. Så inom kort är jag faster igen. Thea

4 januari 2014 14:33

lenaek

Pepp!!!!
4 januari 2014 17:28

mita0822

Inget lätt jobb. Men var sak får ha sin tid att läka i hela processen. Utsätt inte dig för något du inte är redo för, allt kommer att fungera i sinom tid. Kram på dig..
4 januari 2014 18:43

Rogann

Jag är uppriktigt ledsen för din skull, tycker du o din familj har fått varit med om så mycket elände Att det ska ta slut någon gång Du skriver så fina inlägg Önskar Dig o familjen allt gott Kram
5 januari 2014 21:59

thea77

lenaek: Tack så mycket. Mita: Nä det finns helt klart roligare jobb att göra, men det måste dessvärre göras, och jag känner mig äntligen redo för att göra det, det är tungt, det är jobbigt, men på sikt vet jag att det kommer kännas skönt. Dessutom är det skönt att få lite klarhet i mina minnesbilder som inte är helt korrekta, då jag blandar in mardrömsbilder i dem och vet inte vad som är riktigt och inte, tex så har jag en minnesbild om ett avskedsbrev som någon tog hand om, något som inte existerade i verkligheten utan helt enkelt något jag bara drömt. Kramar. Rogann, Tack så mycket, Kram

thea77s blogg

hjälp med minnet

Kommentarer