icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
29 september 2013 21:51
5

Frågan som till slut fick ett svar

Igår fick jag svar på en undran jag haft i flera år, men som jag aldrig kommit för mig att fråga någon. Det hela började i samma veva som jag och J planerade bröllop, jag fyllde 21 år senare samma år som vårt bröllop stod. När vi sände ut våra inbjudningar och folk började svara på dem så var den mest populära frasen från både vänner och släkt att vi var så väldigt unga, och de flesta tyckte vi skulle vänta några år innan vi gjorde ett så stort steg i våra liv som att gifta oss, vi hade ju ingen brådska med en sån sak, vi var ju så unga och hade hela livet framför oss. Jag minns att jag oftast blev irriterad, för jag och J hade när vi gifte oss trots allt varit ihop i nästan 7 år och vi köpte hus när vi var 18, så bröllopet var varken snabbt eller överilat så att säga. Även på vårt bröllop när släkt och vänner gratulerade oss efter vigseln så var det flera som i samma andetag som de sa grattis även la till men jag förstår inte varför ni gifte er när ni är så unga. 4 månader efter bröllopet samlades de flesta som bevittnat vår vigsel för att ta ett sista farväl av min man efter han förolyckats. Jag har väldigt stora minnesluckor från Js begravning, minnesbilderna är så otydliga än idag och det mesta jag minns är återberättade saker Men det jag minns klarast är efteråt när alla kom fram till mig och beklagade sorgen, alla de som några månader tidigare sagt till oss att vi inte skulle ha så bråttom för vi hade hela livet framför oss önskade så väldigt mycket att de kunde ta tillbaka sina ord. Jag liksom dom blev på ett högst grymt vis påminda om hur skört livet är och att det inte finns några garantier, livet sker här och nu och det kan inte vänta. Ett år efter att jag blivit änka och jag efter den tyngsta perioden i mitt liv återigen började inse att mitt liv inte var över, så började bröllopsinbjudningar till vänners bröllop dimpa ner i min brevlåda. Och jag vet att jag då reagerade lite på att flera av inbjudningarna var till vänner jämngamla med mig som dryga året innan gått på mig och J att vi borde vänta flera år med vårt bröllop pga att vi var så unga. Jag vet att jag flera gånger tänkte lite lätt att oj de hade då omvärderat sina åsikter om det hela. Jag vet att jag mellan varven funderat på hur snabbt folk kan förändras, vänner som tyckte jag och J var tokiga som gifte oss när vi var 20 och 21, tyckte visst att man inte var fullt lika tokig när man var 22 och planerade bröllop. För två år sen gifte sig Julia med sin Annabelle som då var 18 år och jag kom på mig ibland med att tänka ojoj vad de kommer få höra om hur ung hon är, men vänner som var på mig om hur ung jag var yppade aldrig ett ljud om Annabelles ålder. Jag har alltid mer eller mindre medvetet undrat hur det kunde vara att så många av främst mina vänner ändrade sig så hastigt. För jag lade ärligt talat aldrig riktigt ihop två och två, såg aldrig sammanhanget, och har aldrig tänkt direkt på att mina erfarenheter som påverkat hela min syn på livet, även påverkar mina nära och kära. Kanske främst de som är i min egen ålder, när jag blev änka så blev det även en stor chock för mina vänner, det finns inte på ens världsskarta när man är runt 20 år att en sån sak kan ske, det händer äldre människor inte människor som knappt hunnit starta ett vuxenliv. På en middagsbjudning igår visade det sig vara två andra par som även de planerade bröllop och de kom in på samtalsämnet om att just vara för ung för att gifta sig, och att man har hela livet framför sig, då var det en av dem som sa att de berättade alltid om mig och Gustav vad vi drabbats av här i livet och på så vis fått folk att förstå att de vill ta vara på här och nu idag, för ingen kan veta vad som händer i morron. Med på middagen var flera av mina vänner som för flera år sen tyckt att jag och J borde väntat och de förklarade nu att de fick lära sig på ett så grymt vis att även om man är ung, kan man inte bara förvänta sig att man har hela livet framför sig, ingen av oss vet hur långt liv vi faktiskt kommer få. Min hårda erfarenhet av hur kort livet är och kan bli, gjorde inte bara att mina vänner planerar bröllop till höger och vänster :) utan de använder även det till att göra och uppleva saker, kort och gott kan man säga att de helt enkelt drömmer och försöker få sina drömmar att slå in här och nu, istället för att bara låta det förbli drömmar. Idag sitter jag med ett nytt lugn inom mig, ett lugn som jag aldrig tidigare haft. Jag ser ingen som helst mening med att förlora de jag älskar så tidigt i livet, jag ser inte någon rättvisa i det någonstans, men jag känner idag ändå en varm känsla inom mig att min tunga erfarenhet hjälper andra att förverkliga saker de drömmer om att de inte låter sina liv rinna dem ur händerna och att de helt enkelt kan se tillbaka på sina liv och minnas saker de gjort och inte saker de önskar de hade gjort. Thea

Kommentarer

  • 29 september 2013 23:28
    lejonell
    Nej, det finns ingen rättvisa i det som hänt dig, men att vända det till något gott, om det går, är ett sätt att ändå hitta någon mening i det. Nu önskar jag dig och Gustav att ni ska få bli gamla och grå tillsammans och se Charlies barnbarn växa upp.
  • 30 september 2013 08:31
    lazylisa
    Ibland är livet orättvist. En väldigt gripande historia. Jag önskar er all lycka!
  • 30 september 2013 15:52
    Lejonell: Det skänker helt klart tröst för mig, att veta att allt jag gått igenom till trots att jag inte finner någon mening i det ändå inte blir totalt meningslöst. Och att trots att varken J eller Linus eller mina föräldrar fick stanna kvar här på jorden så länge jag skulle önska, så gjorde de ända ett avtryck här så att säga. Japp precis, det är vad jag och Gustav satsar på. Lazylisa: Det är så, ibland blir det på gränsen till för hårt för att orka gå vidare, men man är starkare än man tror. Tackar så mycket.
  • 30 september 2013 18:21
    mita0822
    Man kan ju tycka att du upplevt så mycket sorg att du skulle ha get upp, men som den starka och kloka tjej som du är, så har du lyckats att gå vidare. Du är faktiskt lite av min "idol" när det gäller styrka, du är värd all kärlek o lycka du kan få. Kram på dig!!
  • 30 september 2013 22:12
    Naw, tack så mycket, jag håller hårt i den kärlek och lycka jag har i mitt liv, den är ledljuset i det mörker som omger mig mellan varven. Kramar

Logga in för att skriva en kommentar.