icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
16 januari 2012 16:11
7

Förtvivlan, omtanke och varmt hjärta

Jag förvånas ibland av folks omtanke, jag försöker alltid själv vara omtänksam, men blir ändå förvånad när någon visar mig omtanke. Efter sambons knäckande samtal som jag skrev om tidigare, så ringde det lite senare på dörren, tänkte först inte öppna, var inte riktigt på humör för besök om man säger så i mitt lilla mentala breakdown. Men dörrklockan fortsatte att ringa så till slut kunde jag inte ignorera den utan öppnade dörren och förvånad blev jag när lillebrors bästa vän stod där, han är visserligen ingen främling för mig han har varit brossans bästa vän sen lågstadiet men det var lite oväntat att han stod där. visade sig att min sambo ringt min bror och förklarat läget att jag förmodligen inte mådde så bra av nyheterna och min bror blev orolig men kunde inte komma från sitt jobb utan hade ringt sin vän som var ledig idag som alltså nu stod och ville se hur jag mådde. Nu i efterhand var det skönt att ha någon som höll om mig medan jag grät och ångesten var som värst. Jag inser hur lyckligt lottad jag är som har en omgivning som bryr sig om mig, det önskar jag att alla hade. Min sambo ringde för en stund sen igen, han hade pratat med sin chef, förklarat läget och han kommer slippa vara med på jobbresan. Jag förundras över medmänskligheten ibland, jag är djupt rörd, och jag vill plocka ner himlens alla stjärnor till chefen och ge dem till honom. Jag känner mig förvisso lite som en barnrumpa, jag trodde jag hade kommit längre i mitt sorgarbete, och jag inser att jag har en del kvar att jobba med. jag hade säkert klarat av nyheten bättre om det inte varit att tre jobbiga saker hände på samma gång, det är jobbigt nog att sambon måste resa ibland, det gör han med sitt jobb med jämna mellanrum, det är jobbigt men jag klarar av det utan att bryta ihop, men nyheterna att han skulle vara iväg då min mans dödsdag är, en dag som är tung att gå igenom, var jobbigt att ta in och att han dessutom skulle befinna sig där min man dog, då blev det mer än jag kunde klara av. Så tacksamheten att han faktiskt slipper den resan är oerhört stor, samtidigt som samvetet inte mår helt bra över att det ska behöva vara så. Idag tänker jag inte ställa mig och laga mat, jag är helt slut efter allt gråt och förtvivlan, idag blir det sushi. Thea

Kommentarer

  • 16 januari 2012 16:31
    Mallag
    Tycker att du är värd all sushi i världen <3 Allt tar sin tid <3
  • 16 januari 2012 17:19
    gittan52
    Så underbart!
  • 16 januari 2012 18:11
    Lid o lev, vi har alla våra saker att ta tag i, förhoppningsvis blir vi starkare, jag är glad på dina vägnar att mannen stannar hemma, men samtidigt så måste nog du jobba med det där så det inte hämmar killen din hela tiden , det kan bli jobbigt för er, ha en bra kväll
  • 16 januari 2012 19:18
    Jaropi: Japp jag jobbar på det, min sambo rester i jobbet 6-12 gånger per år och detta är första gången jag fått full panik av resan. Och detta är enda gången han bett om att få hoppa över resan. Jag bad honom aldrig att stanna hemma att försöka få slippa. jag är tacksam för att han slipper, och med tanke på att jag blev änka förra gången jag övertalade den jag älskar att åka iväg på en resa, klarar jag inte av att säga åt honom att åka på jobbresan trots att mitt inre vet att han borde, skuldkänslorna jag hade efter händelsen har tagit lång tid att komma ur, att inte hela tiden tänka, tänk om.
  • 16 januari 2012 19:25
    Jag tror inte heller du bad honom utan han gjorde det för dig o ditt välmående)) jobbigt ha det så där, men förhoppningsvis så kan du jobba dig över det o må bra varje gång, kram kram
  • 16 januari 2012 19:32
    Man lär sig sakt men säkert att leva med det, allt är inte nattsvart längre, jag är lycklig, något som jag trodde att jag aldrig skulle vara igen. Jag har pusselbitar som måste finna sin plats, men det får ta den tid det tar. Kram
  • 16 januari 2012 19:36
    Så är det, jag fick separationsångst o det tog mig nästan 2 år att inte känna det lura hela tiden, jag kan känna det än idag men det går bättre o bättre, så kommer det bli för dig me, bara lägg pusslet du

Logga in för att skriva en kommentar.