Födelsedag, osanning och stämt

Idag fyller Gustav 27 år, så det ska firas i kväll med våra familjer. Så idag ska jag stå i köket halva dagen, som sällskap åt Linus som är den som ska fixa maten :P Egentligen har jag ju drömläge att lära mig massa då han lagar maten, men det blir sällan så, jag försöker mest hålla mig undan, eller ja hålla mig undan från matlagningen, han vet ju vad han håller på med, vilket jag inte alla gånger vet när jag håller på i köket, så känslan av att jag mest skulle vara i vägen är stor, och brukar man inte säga att ju fler kockar ju sämre soppa hihi, och bara tanken på en kock under utbildning och en Thea i köket är som upplagt för katastrof och risken att få en och annan matredskap slängd mot mig är överhängande :P Skämt å sido, jag låter honom göra det han är bra på så gör jag det jag är bra på... dvs hålla mig undan köket och ägnar mig åt mina instrument i stället. Idag har jag fått mitt piano stämt, så nu låter den bra när jag spelar på den igen, har inte kunnat spela på den på flera dagar då det helt enkelt lät för illa, skönt att allt inte alltid beror på en själv haha. Och att stämma pianot är en sak jag aldrig skulle våga mig på att göra själv, kan man ens göra det själv? Pratade igår med en kär vän och vi kom in på samtalsämnet att alltid tala sanning och om det alls är ok att komma med osanning om något, ärlighet varar längst heter det ju, något jag håller med om, men så började jag tänka till lite och insåg att jag faktsikt far med osanning ibland, för att vissa frågor man får inte alltid är passande att svara helt ärligt på. Min vän höll inte med, oavsett vad man får för frågor så kan man alltid och bör alltid säga sanningen. Så jag berättade om när och varför jag ibland far med osanning. Senaste gången var på bröllopet jag och Gustav var på i helgen. Det är oftast där och då den frågan kommer och som både han och jag tycker att ett för ärligt svar kan bli jobbigt för de som frågar och vi kör en... jag vill inte kalla det lögn egentligen, men inte helt sanningsenligt. Frågan som gäller är hur träffades ni? En oskyldig fråga och för de flesta är det inget speciellt med att svara på den heller, det är oftast gulliga svar, min och Gustavs så träffades vi-historia ser ju lite annorlunda ut, en historia som vid vissa tillfällen känns fel att berätta, absolut inte så att vi på något sätt skäms för vår bakgrund, inte alls, men vill man få folk som man inte känner sen tidigare att skruva besvärat på sig så är vår historia perfekt. Vi lärde känna varandra under gruppterapi, blev vänner pga att vi gått igenom en stor tragedi och kärleken växte fram sakta men säkert. Om man bland folk som inte känner till ens bakgrund nämner ordet terapi så blir stämningen oftast, ska inte säga alltid, men oftast lite besvärad, plötsligt blir folk väldigt intresserade av sina händer eller vad de håller i händerna. Berättar man ibland så ärligt att vi fann varandra pga att vi båda förlorat våra livspartners så har det hänt att folk faktiskt bara gått där ifrån. Så bland folk vi inte känner eller på tillställningar där vår historia inte riktigt passar in så brukar vi säga att vi träffats via vänner. Min kära vän lyssnade och förstod, hon tyckte såklart fortfarande att man aldrig bör komma med osanning, men hon förstod såklart vårat val att i detta fall inte alltid berätta sanningen. Så vad vill jag ha sagt med detta... inte mycket haha, men blev nyfiken efter mitt samtal med henne och min fråga, är det någonsinn ok tycker ni att komma med osanning? Thea

Kommentarer

7 juni 2012 13:17

Asja

Ja, jag kan tycka att det är okej så länge det inte skadar en själv eller någon annan. Å andra sidan skulle man ju då kunna ljuga hur friskt som helst hela tiden, så det är nog en sanning med modifikation. Jag drar en vit lögn då och då, senast igår för en ihärdig telefonförsäljare som inte slutade babbla fast jag sa att jag inte var intresserad. "Jag måste sluta nu för jag har bråttom till yogan", påstod jag. Någon yoga fanns inte, men jag orkade inte gagga med henne längre ;) Ingen lögn jag ligger vaken på natten över precis.. Vi får ibland frågan om varför vi inte har fler barn. Jag har ingen lust att bekänna mina innersta tankar och känslor kring detta, så jag brukar säga att vi bara ville ha ett barn, även om det nog inte är riktigt sant. Eller, nu för tiden är det sant, men det har inte alltid varit så. Men vem orkar förklara för alla att första ungen var ett hår av hin jämfört med andra spädbarn, att bäckenet är paj och att jag är för fet för att det ska ta sig? Inte jag iallafall!
7 juni 2012 13:27

thea77

Ja visst får det en att tänka lite, just frågan hur träffades ni, är ju ingen ovanlig fråga, den kommer med jämna mellanrum, men vårt ärliga svar är inget som folk är beredda på om de inte känner oss alls från början, därav blir det oftast lite jobbig stämmning, de har svårt att bemöta oss efter det känns det som. Haha telefonförsäljare måste ju ha hört lögner så de räcker till en hel bok. Den där barnfrågan tycker jag är svår, jag har alltid svårt för när folk undrar, för det är en sån självklarhet att det kan ligga jobbiga känslor bakom, som varför man inte skaffar syskon om man bara har ett barn, eller om man inte funderar på att skaffa barn snart när man varit ihop och gifta i många år. Det är ju frågor alla bör känna till kan ligga mer bakom än självvalda anledningar. Jag och G slipper den frågan ganska mycket, min 17 årige bror och hans flickvän som har varit i ett förhållande i över 2 år får den frågan oftare. Just för att de felsta runt omkring oss känner till anledningen och tar hänsyn till det.
7 juni 2012 15:52

Asja

Ja barnlöshet har blivit accepterat, som något helt normalt. hade vi inte haft något barn hade nog inte folk frågat lika mycket, men vi har ju bevisligen ett, så...? Skönt att ni slipper de frågorna iallafall!
7 juni 2012 16:35

kaffe247

Gratulationer till G! Ibland måste man få modifiera sanningen, för att inte förstöra stämningen :-)
7 juni 2012 21:35

thea77

Asja: Ja det verkar som det, när det kommer till barnfrågor så verkar det inte finnas något filter hos många på vad som är ok att fråga, jag förstår inte riktigt varför så många släktingar frågar Linus och hans flickvän om de inte ska skaffa barn snart, de är 16 och 17år bara, ingen av dem har ju ens gått ut gymnasiet ännu. Lite sorgligt att det nästan krävs en väldigt tydlig anledning till varför man inte har barn eller bara har ett barn innan folk tänker till att frågorna är jobbiga. Nu är förvisso jag och Gustav inte ofrivilligt barnlösa, vi har inte diskuterat frågan så mycket mer än vi båda vill ha barn, då jag har en sent missfall i bagaget så känner jag att just nu är jag inte redo. Kaffe: G tackar för gratulationerna. Ja precis så känner jag, även om jag aldrig hymlar med min bakgrund och vad jag gått igenom så har var sak sin tid och plats och vissa tillfällen är helt enkelt inte rätt tid och plats.

Logga in för att skriva en kommentar.