Fiolspelande och bemötandeprat

Jag har haft en trevlig helg som bestått av repande inför ett bröllop. Jag tackade för ett tag sen ja till att stå för fiolen i en liten hopplockad orkester på en väns släktings bröllop. Jag kände ingen av de andra som skulle spela, och ingen av de andra hade tidigare spelat ihop heller, vår lilla orkester består helt enkelt av personer i brudparets närhet som kan spela och sjunga. Och brudparet ville väldigt gärna ha stråkinstrument också och där kommer då jag in i bilden. Jag kände mig aningen ringrostig, jag har spelar fiol i 21 år, men på senare år har den hamnat lite åt sidan för övriga instrument jag roar mig med. Så det var både kul och lite ovant att ägna timmar åt fiolspelande. Vi hade toppentrevligt och jag lyckades förutom att stå för fiolen även köra lite musik på egen hand. När vi repat ett par timmar och hade en liten paus så började jag leka runt med övriga instrumet, för ja jag är sån, finns det ett instrument i min närhet har jag svårt att låta bli att fingra på det, på gott och ont förmodligen , och det spelar ingen roll om jag egentligen kan hantera instrumentet eller inte, får jag bara ljud i det så har jag svårt att slita mig helt enkelt. Iallafall under en paus roade jag mig med att spela lite piano och eftersom ingen av de övriga musikerna eller brudparet visste att jag hanterade mer än fiolen så blev de aningen förvånade och efter att de snackat ihop sig lite frågade de lite försiktigt om jag kunde tänka mig att köra några låtar ensam, då de övriga personerna ingick i bröllopssällskapet så kunde de få lite chans att mingla lite också. Hur kan man säga nej till en sån förfrågan liksom. Vi kom även in på viktnedgång och förutom jag så var där även en till som gått ner mycket i vikt och vi började diskutera om folk bemöter en annorlunda nu än när vi var överviktiga. Den andra tjejen tyckte det, hon kände att hon blev bättre bemött nu när hon vägde mindre, folk kom snabbare fram för att erbjuda hjälp i en klädesaffär och folk hon mötte på gatan log och hälsade mer ofta nu än för 25 kilo sen tyckte hon. Då började mina små kugghjul gå igång och jag tycker inte jag blir annorluna bemött nu när jag väger 55 än när jag vägde nästan 90 kg. Enda jag märker skillnad på folks bemötande är hur jag känner mig och vad jag utstrålar för känsla typ. Går jag på stan och känner mig deppig och mest bara vill ta mig från punkt a till punkt b så fort jag bara kan, så bemöts jag sällan med leende medmänniskor eller hej från främlingar. Och skulle jag göra det så märker jag inte av det för att jag är så inne i mitt eget och inte kan ta in omgivningen riktigt. Men mår jag bra och känner mig glad och njuter lite mer av det som är runt omkring mig så märker jag ju självklart att folk jag möter, ler och hälsar. Och i min lilla världsbubbla som jag lever i, så vill jag väl gärna tro att det är så att skilland i hur man bemöts av människor på stan osv beror på ens utstrålning och inte kilona man väger. Tjejen jag pratade med tyckte det låg något i det jag sa, för när hon vägde som mest kände hon sig oftast lessen och lite deppig, nu när hon nått sin målvikt så mår hon bättre och känner sig gladare osv. Så ja det kändes skönt att min lilla bubbla inte sprack utan jag kan lalla vidare i den ett tag till :P Dessutom var det skönt att för ett tag vara bland trevligt folk som inte känner mig, som inte vet om det som jag gått och går igenom. För det mesta just nu så blir jag tjejen som mist sin lillebror och pappa inom loppet av två månader. Det var skönt att få vara bara Thea för en helg. Missförstå mig inte, jag är alla mina nära och kära evigt tacksam för all kärlek och värme de ger och jag hade garanterat inte klarat av att gå igenom det jag gör utan dem, proffshjälp i all ära (hade garanterat inte klarat ut att få rätsida på alla tankar utan den hjälpen heller) men att få en lång kram utan att prata har en helande kraft som förmodligen inte skulle kunna ersättas med andra än just mina nära och kära. Men det laddade min batterier lite av att under de 20 timmarna vi repade och umgicks i helgen, få vara bara jag. Thea

Kommentarer

19 november 2012 17:12

kaffe247

Skönt att få komma "bort" en stund och tänka på annat =)
19 november 2012 22:00

chicha

Vad härligt beskrivet om att få ägna dig åt din "gåva" att kunna spela instrument:-) Jag tror att du har rätt i det med bemötande, nog handlar det mest om vad man själv utstrålar hur man blir bemött. Men jag tror också att det t ex i klädaffärer inte är så lätt att känna sig tillfreds med gott självförtroende när man har 20 kg övervikt och inga kläder sitter snyggt. Det är iaf betydligt lättare då man själv tycker att kläderna sitter snyggt!
9 december 2012 10:42

thea77

Tack. Det är verkligen otroligt korkat, och jag har svårt att förstå varför man känner att man måste slänga ur sig direkt elaka saker mot någon man inte ens känner. Jag har personligen aldrig upplevt nesligheter slängda i ansikter på mig från folk jag inte känner, men som bästa vän till en som är lesbisk så är jag ändå ganska medveten om hur illa folk kan bete sig mot folk de inte känner. Visst är det hemskt att behöva känna sig mindre sedd i affärer, resturanger, barer osv, för så borde det inte vara, man läser ju tyvärr lite för ofta om folk som drar större kläder än 38 blir illa memötta i klädesaffärer, och man tycker ju personer som jobbar på ett sånt ställe borde ha det i sitt intresse att vilja få sina kunder att känna sig fina och inte ignorera dem.
9 december 2012 10:10

kraeks

Så lite så, du är en bra skribent! Självklart kan man inte älska alla, men att döma någon man inte ens känner är rätt korkat. Första gången jag hörde någon kommentera henne blev jag helt paff, visst är människor elaka men att inte ens vänta tills min vän är utom räckhåll, wow. Jag är själv överviktig, jag har dock aldrig varit smällfet utan mest kurvig, mullig, rund, småtjock. Jag har stött på kommentarer i skolan och jobbet, oftast från män som kallat mig "tjockis". Min teori är att män tycker att det är lite "gulligt" och kanske inte inser hur mycket en sådan liten kommentar kan såra. Jag har alltid varit glad, rolig och social men jag tycker mig ändå ha märkt en skillnad nu när jag blivit tjock(are). Ska jag beställa i baren, äta på restaurang, så har jag fått vänta länge innan bartendern/servitören sett mig, ofta får jag vifta. Folk möter min blick mer sällan också. Det kan ha med att göra att jag blivit äldre också, men jag vet inte. Okej, nu babblar jag bara. Tack igen!
9 december 2012 09:59

thea77

Tack, alltid trevligt när folk gillar min blogg. Jag skriver om sånt som jag själv gillar att läsa om, dvs om livet stort och i smått ungefär. Visst är det tragiskt hur folk man möter på stan kan bete sig, varför de måste få ut sina hårda och onödiga kommentarer, är det så svårt att bara tänka dem tyst för sig själv liksom? Nu har jag aldrig råkat ut för hårda ord från okända angående vikt, och det är ju direkt oförskämt av folk att bemöta din vän på det sätt hon råkar ut för. Men jag har ofta fått se okända folk plocka fram sina sämre sidor inför folk de inte känner och som de enbart möter ute på stan i förbifarten. Visst man kan ju inte älska alla, men att visa lite respekt inför andra medmänniskor borde ju inte vara fullt lika svårt som det ibland ter sig för vissa man möter på stan.
9 december 2012 09:33

kraeks

Du har ett väldigt härligt sätt att skriva på, det är lätt att läsa och jag rycks med. Känns lite lustigt att läsa om ditt privatliv dock, men jag måste ändå säga tack för en bra läsning. Appråpå det där med att bli bemött annorlunda som tjock. När jag gått omkring på stan med min bästa vän så har jag flertalet ggr stött på folk som rakt ut kallar henne för "kossa", "fan va fet du är" osv. En gång när hon var ute med sin dotter i barnvagnen så var det till och med en kvinna som tittade på henne och sa "sådana som du borde inte få skaffa barn". Och, det är inte så att hon är skitfet, hon var 175 cm och 130 kg (har nu gått ner 25 kg), alltså fet men inte så fet så att hon vaggar runt. Jag har blivit lika chockad varje gång jag hört dessa kommentarer, det är så bisarrt så att jag inte ens vet hur jag ska reagera. Men, också sorgligt att folk är så dömande. Jag tror din bubbla stämmer till stor del, men inte bara.
19 november 2012 16:22

Goober

Haha fingrar på alla instrument, nu förstår jag helt plötsligt när Annabelle muttrade om att hon skulle följa med dej in i en instrumentaffär *skrattar*

Logga in för att skriva en kommentar.