En tydlig felkänsla
Kommentarer
-
Massa värmande kramar till dig!
-
Styrkekramar. Du har det svårt och sorgen tar tid. Men det är bra att prata mycket om hur du känner! Så se till att du har någon att prata med och sätt ord på vad du känner. Förstår att allt känns fel..... Det är inte alltid så lätt att hitta vägen igen....men kämpa på, för din pappas och Linus skull... Kramiz Ann-Catrine
-
Tackar för kramarna. Ja visst är det så, ja jag har folk omkring mig som jag pratar med. Ja jag känner mig lite vilsen, men jag har hittat vägen förut och lär säkerligen hitta den igen, men här och nu är mellan varven tungt.
-
Har nyss varit på Karolinska och hälsat på min lillesyster som slåss mot canser. Hon mår bättre nu, men minns avgrundshålet jag stod och tittade ner i när vi fick beskedet att hon hade akut lymfastisk leukemi i somras. Idag kände jag lycka för första gången sedan hon blev sjuk. Inget någon säger kan få en att inte känna sorgen och orättvisan när något drabbar en, det är ok att känna sig orättvist lottad, man är inte bitter för att man sörjer. För mig var det oerhört viktigt att faktiskt erkänna för mig själv att jag hade rätt till att känna som jag gjorde. Kramar till dig ❤
-
Du ska nog sörja "färdigt" innan du kan säga att det inte är synd om dig. För det är synd om dig och din familj. Ni har blivit drabbade väldigt hårt på så kort tid, det tar längre tid än några veckor att repa sig ifrån. Du kommer säkert upp ur hålet när du är redo för det, dina vänner kommer säkert att hjälpa dig. Men att försöka leva ett glatt liv och låtsas som ingenting är inte lönt. Då kommer bara hålet vid ett annat tillfälle i livet, kanske när du minst anar det. Sörj, för det har du all rätt till, ta den tid du behöver, men försök att ha lite koll på din familj också, de behöver säkert din hjälp och ditt stöd. Ha det så bra du kan och kram på dig.
-
All sorg tar tid och jag tror du kommer att så småningom komma upp ur ditt hål igen. Det har bara varit lite för mycket nu en längre tid. Massor med styrkekramar till dig.
-
stina78; Det gör mig lessen att höra att din lillasyster också drabbats av leukemi, min lillebror hade Aml. Jag hoppas att hon övervinner sjukdomen. Mita och Aregnisw: Ja sorg tar verkligen tid, dessvärre är det inte alla i min omgivning som förstår det utan folk (inte mina närmaste släktingar och vänner) tycker att nu är det i stort sätt överstökat. Samtidigt som jag blir irriterad över att de tror man stökar över sorgarbetet på en eller två månader är jag samtidigt glad för deras skull att de hittills i sina liv inte behövt uppleva sorgen på nära håll Och jag irriterar mig på folk i min närhet som inte riktigt förstår min saknad efter Linus och tycker att jag har ju Emil så det borde jag vara glad över, och jag är självklart glad över det, men Emil är inte och kommer aldrig kunna bli det som Linus var för mig. Och det kan vissa i min närhet inte riktigt förstå. Och många verkar inte förstå att ny sorg öppnar upp gammal sorg också, att pappa dog väcker även känslor i när min man dog, eftersom mamma nu går igenom det jag tidigare gått igenom. Och det är en kaosartad känsla att inte bara sakna min pappa väldigt mycket utan även kunna sätta mig in i hur min mamma känner över att förlorat den hon delat livet med. Och då kommer vi till det hela med felkänslan, det känns helt enkelt fel att jag ska kunna sätta mig in i den sorgen mamma känner. Och jag är tacksam att med tiden blir sorgen enklare att bära, jag önskar bara det kunde ske här och nu, när det är så tungt och jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv mellan varven.
-
Anne: Ja jag önskar verkligen att jag kunde stänga av mina tankar mellan varven. Det jag är mest rädd för är förmodligen den bitterhet jag just nu känner på livet, jag vill inte ha den känslan, jag vill kunna glädja mig åt andra när jag läser om att de övervunnit sjukdomen istället för att som det är just nu mest känner att varför dem och inte Linus. Och det handlar inte alls åt att jag vill ta ifrån andra den glädjen över att de överlevet sjukdomen, jag är helt enkelt bara bitter över att Linus inte fick tillhöra den kategorin.
-
Det får lov att ta sin tid att komma upp ur hålet. Det är helt naturligt att du känner som du gör just nu. <3
-
Anne: Det gör mig så ont att du ska behöva erfara sorgen efter ett barn, det är verkligen en sorg ingen människa ska behöva veta hur det känns och det är en sorg jag inte riktigt kan förstå, för jag är ganska medveten om att även om jag i nuläget fått uppleva de flesta sorters sorger så är sorgen efter ett barn en sorg jag inte kan tänka mig fullt in i. Jag håller med, det är så många som tror bara för att det gått en tid så försvinner alla jobbiga minnen osv som sorgen innebär. Det verkar vara många i min närhet som inte riktigt förstår vilket otroligt tomrum personen lämnar efter sig, det är en otroligt märklig känsla att gå från att prata med en person dagligen till att det blir helt tyst och min hjärna har ännu inte fullt ut greppat att Linus är borta, det händer fortfarande att jag utan att direkt tänka på det står med telefonen och har slagit halva hans telefonnummer innan verkligheten kommer i kapp. Och jag blir verkligen galen på alla personen som trötstar mig med att jag iallafall har Emil kvar, för ja jag har Emil kvar, men han är Emil och inte Linus, och jag står Emil nära också, men inte på samma sätt som Linus.
-
Ja det verkar onekligen vanligt med att folk tröstar med de orden, min mamma har fått höra de tröstande orden massa gånger sen Linus gick bort, att hon har ju tre barn till, men vad spelar det för roll att hon har tre andra hon borde ha fyra och ingen av oss andra tre är Linus. Ja visst blir man galen på sånna kommentarer, ja förstår vad de menar med dem, men jag vill ändå att de som säger dem ska förstå att en person inte så lätt kan ersätta en annan. Jag och Linus hade en väldigt nära relation, han var den enda av mina tre syskon som jag i stort sätt kunde föra en konversation med genom endast ögonen så att säga, oj vad knasigt det låter nu när jag skriver ner det svart på vitt, men hoppas du förstår vad jag menar. Vi har haft det där speciella bandet enda sen han var liten. Och jag känner mig mer eller mindre halv sen han dog. Jag tror det är en naturlig del av sorgarbetet att man under en kort tid älskar den som gått bort lite mer än de man har runt sig, och det betyder ju inte att man älskar de andra mindre. Jag tänker ofta tanken att varför just Linus, vilket kan låta väldigt hemskt och som att jag önskar det vore någon annan av mina syskon i stället, men det är inte så, jag vill helt enkelt ha alla mina tre syskon i livet. Och hur glad jag än är över att ha två syskon till, så tar det aldrig bort det faktum att jag borde ha tre syskon här i min närhet.
-
Ja det verkar vara en vanlig kommentar, Jag får någon liknande kommentar gällande min man och min nuvarande sambo, bara för att jag funnit kärleken igen och lever ihop med en ny man verkar många tro att jag inte längre saknar och sörjer J. Ja kan tänka mig att det där med att ha favoriter är lite mer "tabu" att säga att man har gällande sina barn, för min del är det helt klart så att min favorit bland mina syskon var Linus, och det betyder ju inte att jag älskar mina övriga syskon mindre, bara att mitt första val att anförtro mig saker, dela saker med osv, var Linus. Hade jag något att berätta osv så var det alltid Linus som fick veta saken först.
Logga in för att skriva en kommentar.