16 maj 2013 22:02

en rak höger

Jag har för första gången i mitt liv faktiskt blivit så arg att jag velat ge en person en rak höger, känslan blev till och med så stor att jag fick stoppa händerna i byxfickorna så de inte började leva eget liv mot min vanliga vilja. Tror helt ärligt att enda som faktiskt stoppade mig från att faktiskt slå till en person var att det går emot allt jag är. Ingen trevlig känsla och jag var så arg, börjar helt klart förstå talesättet att man är så arg att man kokar, för det var så det kändes. Och vad tusan fick mig då så arg, jo en vän, som överhuvudtaget inte borde få mig att känna så som jag gjorde. Har ni följt min blogg sen Linus dog så minns ni ev min vän med en femårig dotter, min vän tyckte kort efter Linus dog att jag skulle sätta mig och berätta det för hennes dotter för själv tyckte hon det blev för jobbigt. Den grejen slutade i stort sett med att jag inte hört ett knyst från henne sen dess, sorgligt tycker jag, då vi stod varandra nära och vi umgicks mycket. Hennes dotter har sen hon var liten bebis haft ett gott öga till Linus, hon avgudade verkligen honom, och har sen hon kunde forma hela meningar förklarat för alla att hon och Linus en dag kommer gifta sig. Flickan var medveten om hans sjukdom, men hon är ju bara 5 år så hon förstod såklart inte riktigt innebörden av cancern (inte ens vi vuxna förstod det). Jag förstår mycket väl att min vän inte tyckte att uppgiften att förklara för sin 5åring att en person hon avgudar inte längre lever, men uppgifter tycker jag tillhör henne som mamma till flickan, inte mig som syster till Linus. Idag kom de oväntat förbi, jag har inget emot oväntat besök och med tanke på hur mycket jag umgåtts med dem så tyckte jag det var superkul att träffa flickan igen, som förövrigt hunnit bli 6 år. Hon gav mig en teckning med orden kan du skicka den till Linus, jag blev lite ställd, men svarade att jag kan plasta in den och lägga den vid hans grav. Det slog mig faktiskt aldrig att flickan inte visste att han var död, när jag hade nämnt att jag skulle lägga teckningen på hans grav så fylldes hennes rådjursstora ögon med tårar och hon viskade fram, varför har han en grav, han är ju i Usa. Jag kände mig som ett mänskligt frågetecken och tittade förvirrat mot min vän som såg ut som om jag begått det största misstag en människa kan begå. Och hon väste åt mig "jävligt smidigt Thea" Mamman skickade ut flickan i trädgården med orden att hon var tvungen att prata med mig, något som kändes totalt fel att göra då tårarna rann på en ytterst förvirrad flicka. Flickan hann knappt stänga altandörren innan min vän undrade varför jag avslöjat att Linus är död, det har funkat så bra att hon trott att han har flyttat till Usa. Hon anklagade mig för att ställt till det och krossat hjärtat på flickan. Hon tyckte att eftersom jag var väl medveten om hur mycket hon tyckte om Linus borde jag ju förstå hur lessen hon skulle bli om hon fått veta att han inte lever längre. Det var väl runt den kommentaren som jag fick känslan att ge henne en rak höger, något jag dock inte gjorde, men jag skällde ut henne efter noter. Jag har varit förbannad hela dagen pga henne, och jag förstår verkligen inte hur hon kunde göra så, jag har förvisso inga barn ännu, men jag förstår ändå att förklara döden för en så ungt barn inte är något drömsenario, men att ljuga sitt barn rakt upp i ansiktet för att slippa göra det som är jobbigt känns så fel att jag faktiskt skäms för att kalla henne vän. Och att försöka lägga skulden på mig, som alltså inte pratat med henne sen i september och jag är ingen tankeläsare, så hur skulle jag liksom kunnat veta att hon sagt som hon gjort. Nu har ilskan lagt sig, vågar som synes ha händerna framme utan att riskera vilja slå sönder saker pga ilskan. Nu känner jag mig mest lessen, lessen för att jag ovetande lät flickan få veta sanningen på det viset, det känns verkligen som om jag tog ifrån henne något som var bland det käraste hon hade, och det värsta är att jag ju faktiskt gjorde det på sätt och vis. Och jag tycker faktiskt det var riktigt dålig stil av min vän att utsätta mig för det, det är en psykisk påfrestning som jag definitivt inte behöver. Thea

Kommentarer

16 maj 2013 22:30

tolwyn

Har bara en sak att säga om såna "vänner". Man behöver dem lika lite som övervikt. Hoppas du sa till henne exakt vad du tycker och känner om hennes feghet att hantera frågan om Linus sjukdom inför dottern och hur jävla fel det är att försöka lasta dig för att du nämner något som redan borde vara känt alternativt tidigare kommunicerat. På sätt och vis blev du ju tvungen att uppleva den initialchocken återigen med Linus genom den här lilla flickan. Fy fan för fega föräldrar. Vi är inte föräldrar för att allt ska vara gulligt, det ingår i förälderns roll att hantera tuffa saker emellanåt.
16 maj 2013 22:31

Astie

Det är banne mig ingen vän! Hemskt gjort av henne, försök att inte klandra dig själv. Kram
16 maj 2013 22:43

SandyC

Stackars lilla barn. :(
17 maj 2013 00:32

lejonell

Du har absolut ingen skuld i det hela. Din vän däremot har gjort sitt barn en stor otjänst eftersom det självklart förr eller senare måste komma fram vad som hänt Linus. Hon har berövat sitt barn rätten att få sörja och komma vidare. Du har ingen skyldighet att reda upp det hela men om du bryr dig om den här flickan (och om mamman tillåter) kanske du ska göra det ändå. Förklara hur det var när Linus var sjuk och när han dog, besöka graven tillsammans och låta henne få vara ledsen och ge Linus sin teckning. Mamman kan väl inte bättre, men flickan behöver ju få redskap att klara livet som människa.
17 maj 2013 05:24

LadyG

Vilken feg "vän". Känn ingen skuld, det är inte du som gjort fel i det här.
17 maj 2013 06:07

chicha

Kan bara säga att jag verkligen förstår din reaktion. Curlingförälder i dess värsta form, som är så rädda för att möta barns besvikelser och andra negativa känslor, som sorg, att man inte ger dem de redskap man behöver i Livet! Pepp-kram!
17 maj 2013 07:31

Swesent

Fruktansvärt dåligt och fult gjort av din [KURSIV]"vän"[/KURSIV]. Om hon var så feg att hon ej vågade ta det känslomässiga med sin dotter, så kunde hon i alla fall ha varit klok nog att förvarna. Utifrån det du berättat så förstår jag verkligen att du känner som du gör. Mina tankar och sympatier både till dig och till flickan, som nog blev den tyngst drabbade på grund av sin mors idiotiska uppförande.
17 maj 2013 08:00

Knattis

Håller med föregående inlägg! Som sagt, sista idioten är inte född än... Bättre att säga som det är, även om det är jobbigt! Du har absolut INTE gjort nåt fel! Styrkekramar till dig!
17 maj 2013 08:03

gittan52

Bra att du blev förbannad, synd att du inte gav henne den där högern!
17 maj 2013 08:13

marieros

I alla lägen även mot barn är det viktigt med ärlighet! Man behöver inte berätta allt men svara på de frågor barnen har, håller med inlägget lejonell skrev! Även små barn måste få sörja och ärlighet varar längst i alla lägen, styrkekram till dig!
17 maj 2013 09:57

lena64

förstår din reaktion! usch vad falskt... men du kan känna dig absolut skulFRI...och var GLAD för såna människor vill du väl inte ha i ditt liv i långa loppet! stå på dig lägg den skiten bakom dig...behöver du säkerligen inte uppå allt som hänt! ha det bra!
17 maj 2013 10:11

kaffe247

Hur tänker dessa Föräldrar som gör på detta viset? När tänkte de berätta om det? När hon blivit "vuxen`" och frågar var han bor och att hon tänkte åka och hälsa på honom? Eller trodde de att det bara skulle rinna ut i sanden? Lika bra att hon fick reda på det, men det var ju lite tokigt sätt förstås. Detta orsakade ju flickstackaren en ännu större chock och sorg än om mamman tagit sitt ansvar och berättat från början hur det låg till. Säger som de andra du har absolut inte någon skuld i det hela. Skulden ligger nog hos föräldrarna.
17 maj 2013 10:22

tolwyn

En tanke som slog mig helt apropå.. Är din "kompis" ensamstående mamma? Har mött några såna som anser att eftersom barnet genomlidit en hemsk skilsmässa/separation ska de lindas in i bomull och aldrig utsättas för några konstigheter resten av livet.
17 maj 2013 15:04

thea77

Tack för alla kommentarer. Ja jag förstår inte riktigt hur hon hade tänkt sig det hela, förmodligen slår kaffe lite huvudet på spiken, att min vän tog för givet att flickan med tiden skulle *glömma* Linus. Kanske ville min vän skydda sin dotter mot de känslor som sorg innebär när hon är så liten. Tolwyn: min vän är som du gissade ensamstående, kan ju kanske vara en förklaring till hennes agerande. Jag ska försöka finna lite svar på mina frågor som snurrar i skallen, men just nu måste ilskan släppa lite så jag inte riskerar att göra något jag ångrar.
17 maj 2013 23:24

Eminemma

Oj, tappade hakan när jag läste. Så förfärligt! Bra tips av lejonell, sen hade jag nog slutat umgås med "vännen"... Oj, jag ska läsa fortsättningen! :)

Logga in för att skriva en kommentar.