En polett som ramlat ner
Kommentarer
-
Skriv så mycket du vill. Du behöver det. Och jag är rätt långrandig själv. Fan, vilket år du haft. Ibland så jävlas livet med en riktigt riktigt mycket. Och hur fan svarar man på ett inlägg som ditt utan att verka vara klumpig. Jag hade gjort precis som du om det hade hänt mig. Absolut. Jag tror att du är tuffare än vad du tror. Och du vill ju gå vidare. Du har ju Charlie. Det finns inget lättare än att skjuta upp saker, det är vi alla världsmästare på. Men kanske är det bra att ta tag i saker för då dövar man smärtan med det andra. Att arbeta och arbeta. Och vara till för den som finns kvar. Men vi hanterar saker och ting olika. Själv bara låser jag mig, slutar äta och går in i någon dvala. Att gå upp i vikt talas det sällan om. Inte heller om hur jäkla svårt det är. Som minst vägde jag 37 kilo och att gå upp var en kamp. Det tog tid och det fick ta tid. Jag stod i köket igår och skulle lära mig dansa 17-1800-tals danser. Vi var bara två och man skulle vara sex så vi lade ut burkar på golvet och så dansade vi runt dessa. Hade någon tittat in mot köket hade de nog undrat vad vi sysslade med. Det såg ut som de värsta charader. Dans är väldigt bra terapi. jag skulle verkligen vilja kunna dansa. För jag är mer är usel på det. Så jag har bestämt mig för att lära mig dansa 17-1800-danser. Darrens ord är bra, ja det gäller att gilla läget. För man kan ändå inte ändra på det som skett, men man kan påverka det som sker i framtiden. Så rätt. så. Vissa saker i livet kan man aldrig påverka hur mycket man än försöker. Det är orättvist. Jag sitter i en sits själv där mina föräldrar hänger på en skör tråd med sjukdomar. Jag fruktar den dag jag misster dem. Jag försöker sätta mig in och förbereda mig på det men hur mycket man än föreberder sig vet man aldrig hur man kommer att reagera den dagen det sker. Jag har min älskade katt som är mitt barn, jag vet att folk tycker det är löjligt. Men det är den enda varelse jag fostrat sedan hon var liten och jag har inga barn. Och nu är hon sjuk och jag kommer antagligen inte att klara av att bota henne med mindre att jag tar ett lån. Och som förtidspensionerad är de inte pigga på ge mig lån. Och när dessa försvinner fruktar min omgivning att detta fixar inte jag. Jag skickar en stor mamselle kram till dig. Jag tycker du är jävligt tapper. Du är stark!
-
Ja något säger mig att jag nog aldrig kommer kunna plita ner mina tankar i kortfattad skriven form. Och det är alltid trevligt när jag ser att jag inte är ensam om att skriva långa bloggar och inlägg. Ja livet drabbar en hårt mellan varven, jag hoppas jag får lite mindre av det hårda i mitt liv nu, det räcker för många år framöver känner jag. Ja helt klart är det så, de flesta personer är oftast starkare än de vet Och det är ju inte så att jag stoppar huvudet i sanden totalt inför allt jag genomgått, jag vet så väl att det inte funkar ändå, men vissa bitar har jag valt att lägga på hyllan lite grann, förmodligen på gott och ont, men jag har helt enkelt inte orkat ta tag i de bitarna, men jag börjar känna mig redo nu. Oj vad lite du vägt, jag väger just i skrivande stund 50,8, så inte så ohälsosamt lite, men 5 kilo mindre än jag vill väga. Häftigt med dansen, hehe burkar som danspartners kan kanske vara något, slipper man bli trampad på tårna i alla fall. Jag är så kass på att dansa, jag får se om jag kan lära mig vals, det är ju ingen klurig dans, men min kropp samarbetar inte alls, högerfoten har ingen koll på vad vänsterfoten sysslar med och mina ben verkar inte ens medvetna om att det finns kroppsdelar ovanför dem. Elias har en kompis som är danslärare för små barn, så henne ska jag få lite privatlektioner av, stackars tjej, hon förstår inte riktigt vad hon ger sig in på :P Ja Darren är en klok man, helt klart. Usch trist med mina föräldrar, det är jobbigt. Och som du säger, man kan nog aldrig förbereda sig på det, för hur kan man någonsin vara beredd liksom, Förstår helt klart att folk ser sina djur som sina barn, för det känns naturligt att det blir så, för likt ett barn ska man ju uppfostra dem och ta hand om dem. Jag hoppas att din omgivning tar hand om dig den dag du kommer behöva deras stöd. Kramar.
-
Kommer tillbaka till detta inlägg som jag läste när du skrev det. Jag har under julen tänkt lite på dig när det sett mörkt ut och känt mig lyckligt lottad. Men just det här nattsvarta hålet som du beskrev efter första tragedin. Jag känner igen det från när vi fick beskedet första gången om en tumör, även om jag sköt bort tankar på att det skulle kunna leda till döden så fanns den tanken alltid med. Det var tur att jag hade barnen som ankare då som kunde stoppa mig från att gå under i oron. Men denna gång kändes det på något sätt lättare att ta emot beskedet. Jag är en starkare person idag än jag var då. Idag vet jag att jag kan hantera vad som än kommer. Jag vill inte, men jag är kroppsligt och mentalt förberedd på ett sätt jag inte var januari 2012.
-
Hogis73: Ja de där nattsvarta hålen är jobbiga speciellt när de tornar upp sig i horisonten. Och ovisshet är jobbigt att leva med, när vi väntade på svaren om Linus leukemi så hade jag ofta känslan av att jag bara flöt runt i tillvaron, det gick liksom inte riktigt att ta tag i något alls, eftersom jag inte alls visste vad det var jag skulle ta tag i. Och när vi så fick beskedet om att han hade leukemi så visst rasade världen ner över oss, men då äntligen hade vi något att ta tag i. Och som du säger man blir starkare som person, och jag är helt övertygad om att man inte enbart blir det av sina egna erfarenheter, utan att man även kan få styrka genom andra, och deras livsöden, man får helt enkelt se genom andras ögon hur stark en människa kan vara, och man kan använda det till sig själv. Vilket är en av anledningarna till att jag skriver så öppet om allt tungt i mitt liv, och inlägg som ditt värmer inombords, för även om jag inte kan finna meningen med allt som jag drabbats av heller inte känner att det varit meningslöst. kramar
Logga in för att skriva en kommentar.