icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
28 december 2013 09:38
4

En polett som ramlat ner

Snart har hela 2013 gått, jag ställde mig frågan i morse om var tusan året tog vägen, det gick så snabbt. Mitt gick dessutom förbi lite snabbare än för många andra, av den lilla detaljen att jag låg nedsövd sammanlagt ett par veckor, det var ingen längre tid med andra ord, men det ruckade lite på tiden ändå, nu senaste omgången låg jag nedsövd i 9 dagar och ja inte överlänge med andra ord, men ni som har barn vet hur snabbt första tiden med bebisar går, och de där nio dagarna gjorde att jag missade lite små framsteg med Charlie, det stör inte övermycket egentligen, men det finns där liksom, även om nu anledningen till att jag missade framstegen var av en ganska bra anledning, att man ligger nedsövd för att överleva är väl en ganska ok anledning att inte få uppleva det. Och jag har ju många andra framsteg att se fram emot gällande Charlie. Och under ett tufft år, kantat av sorg och allvarligt sjukdom, så är Charlie helt klart ljusglimten. Och han är ljuset jag använder mig av när mörkret hotar att sluka min tillvaro. En vanlig fråga jag får och som jag aldrig tidigare kunnat svara helt på, har väl mest svävat ut i ett virrvarr av mina egna tankar som jag inte riktigt själv kunnat förstå och därmed ej heller helt förklara. Frågan är hur jag kunde hamna så djupt ner i det mörka när min man dog, utan att ha hamnat så långt ner nu när jag mist tre familjemedlemmar. Och som jag sa, jag har aldrig kunnat förklara fullt ut, har alltid sagt i stil med att jag är äldre och klokare och bättre på att finna ett sunt sätt att sörja på, vilket självklart är en del av min sanning. Men så för inte så längesen satt jag och tittade på klipp från sommarens konserter med Darren Criss och i ett av klippen så presenterar han en låt med orden "this song is about missing your past but being okay with your present" Och då trillade polletten ner helt plötsligt på mig, för det han sa stämmer väldigt bra in på hur jag känner. För när min man dog förlorade jag hela mitt liv som jag kände till det, och jag saknade det så fruktansvärt mycket, och fann inte riktigt någon mening med nuet, och till slut var jag så djupt nere att jag inte längre kunde hitta en väg upp och den enda utväg jag såg var att ta mitt liv, och det var den utväg jag valde att göra. Men nöd och näppe fick jag en andra chans till att leva. När så Linus, mamma och pappa dog så har det varit en stor rädsla bland nära och kära att jag ska hamna där jag var då jag förlorade min man, och jag förstår dem. Men faktum är att jag aldrig funderat på att livet inte längre skulle vara värt att leva. Det är tufft, vissa dagar undrar jag hur jag ska ta mig igenom dagen för det gör så fuktansvärt ont, men genom att ta en timme i taget och ett andetag åt gången så tar jag mig igenom dagen. Och jag tror nu äntligen jag funnit skillnaden i mitt tänkande, för till skillnad från förra gången så ser jag nu lite annorlunda på livet. För även om livet jag levde med mina föräldrar och Linus nu inte längre finns och som jag saknar dagligen, så har jag ändå ett liv jag lever här och nu som jag är nöjd med och definitvt inte kan tänka mig att vara utan. Så precis som Darren säger så saknar jag mitt förflutna men är okej med min nutid. 2014 står för dörren, några dagar kvar bara innan året gör entré. Jag har till och med satt upp lite mål för första kvartalet av det, hoppade på en tråd i forumet här nämligen. Jag ska gå upp till min målvikt på 55 kg, hehe det var inte fullt så enkelt som jag tänkt mig. För jag har varit utan hungerkänslor under hösten, dock har de börjat återkomma, de är välkomna tillbaka, det har varit hyffsat jobbigt att aldrig känna någon hunger, det är väldigt lätt att glömma bort att äta om man är upptagen med något och inte känner att man borde äta. Och med tanke på att jag ska ta det ganska lugnt, och få tillbaka orken sen hjärtstilleståndet jag hade senast så tänkte att det borde vara lätt att gå upp i vikt då, men ja eftersom jag varit mer stilla än jag är van vid så har jag ju gjort av med mindre energi och därmed känt mig mindre hungrig med, Och två av sakerna jag har som mål hänger ihop lite grann, att få tillbaka orken och därmed kunna lära mig att dansa vals. Orken har blivit mycket bättre så jag har goda förhoppningar om att den ska ha en stor chans att återställas under första kvartalet. Och sista målet är att jag ska sluta skjuta vissa saker gällande min mammas död framför mig, dags att ta tag i den delen av bearbetandet med, jag kommer ju ändå inte undan det så att säga. Haha jag borde kanske lägga in som mål att lära mig skriva lite mer kortfattat i min blogg, jag blir alltid så väldigt långrandig i den ;P Thea

Kommentarer

  • 28 december 2013 12:56
    Skriv så mycket du vill. Du behöver det. Och jag är rätt långrandig själv. Fan, vilket år du haft. Ibland så jävlas livet med en riktigt riktigt mycket. Och hur fan svarar man på ett inlägg som ditt utan att verka vara klumpig. Jag hade gjort precis som du om det hade hänt mig. Absolut. Jag tror att du är tuffare än vad du tror. Och du vill ju gå vidare. Du har ju Charlie. Det finns inget lättare än att skjuta upp saker, det är vi alla världsmästare på. Men kanske är det bra att ta tag i saker för då dövar man smärtan med det andra. Att arbeta och arbeta. Och vara till för den som finns kvar. Men vi hanterar saker och ting olika. Själv bara låser jag mig, slutar äta och går in i någon dvala. Att gå upp i vikt talas det sällan om. Inte heller om hur jäkla svårt det är. Som minst vägde jag 37 kilo och att gå upp var en kamp. Det tog tid och det fick ta tid. Jag stod i köket igår och skulle lära mig dansa 17-1800-tals danser. Vi var bara två och man skulle vara sex så vi lade ut burkar på golvet och så dansade vi runt dessa. Hade någon tittat in mot köket hade de nog undrat vad vi sysslade med. Det såg ut som de värsta charader. Dans är väldigt bra terapi. jag skulle verkligen vilja kunna dansa. För jag är mer är usel på det. Så jag har bestämt mig för att lära mig dansa 17-1800-danser. Darrens ord är bra, ja det gäller att gilla läget. För man kan ändå inte ändra på det som skett, men man kan påverka det som sker i framtiden. Så rätt. så. Vissa saker i livet kan man aldrig påverka hur mycket man än försöker. Det är orättvist. Jag sitter i en sits själv där mina föräldrar hänger på en skör tråd med sjukdomar. Jag fruktar den dag jag misster dem. Jag försöker sätta mig in och förbereda mig på det men hur mycket man än föreberder sig vet man aldrig hur man kommer att reagera den dagen det sker. Jag har min älskade katt som är mitt barn, jag vet att folk tycker det är löjligt. Men det är den enda varelse jag fostrat sedan hon var liten och jag har inga barn. Och nu är hon sjuk och jag kommer antagligen inte att klara av att bota henne med mindre att jag tar ett lån. Och som förtidspensionerad är de inte pigga på ge mig lån. Och när dessa försvinner fruktar min omgivning att detta fixar inte jag. Jag skickar en stor mamselle kram till dig. Jag tycker du är jävligt tapper. Du är stark!
  • 28 december 2013 13:30
    Ja något säger mig att jag nog aldrig kommer kunna plita ner mina tankar i kortfattad skriven form. Och det är alltid trevligt när jag ser att jag inte är ensam om att skriva långa bloggar och inlägg. Ja livet drabbar en hårt mellan varven, jag hoppas jag får lite mindre av det hårda i mitt liv nu, det räcker för många år framöver känner jag. Ja helt klart är det så, de flesta personer är oftast starkare än de vet Och det är ju inte så att jag stoppar huvudet i sanden totalt inför allt jag genomgått, jag vet så väl att det inte funkar ändå, men vissa bitar har jag valt att lägga på hyllan lite grann, förmodligen på gott och ont, men jag har helt enkelt inte orkat ta tag i de bitarna, men jag börjar känna mig redo nu. Oj vad lite du vägt, jag väger just i skrivande stund 50,8, så inte så ohälsosamt lite, men 5 kilo mindre än jag vill väga. Häftigt med dansen, hehe burkar som danspartners kan kanske vara något, slipper man bli trampad på tårna i alla fall. Jag är så kass på att dansa, jag får se om jag kan lära mig vals, det är ju ingen klurig dans, men min kropp samarbetar inte alls, högerfoten har ingen koll på vad vänsterfoten sysslar med och mina ben verkar inte ens medvetna om att det finns kroppsdelar ovanför dem. Elias har en kompis som är danslärare för små barn, så henne ska jag få lite privatlektioner av, stackars tjej, hon förstår inte riktigt vad hon ger sig in på :P Ja Darren är en klok man, helt klart. Usch trist med mina föräldrar, det är jobbigt. Och som du säger, man kan nog aldrig förbereda sig på det, för hur kan man någonsin vara beredd liksom, Förstår helt klart att folk ser sina djur som sina barn, för det känns naturligt att det blir så, för likt ett barn ska man ju uppfostra dem och ta hand om dem. Jag hoppas att din omgivning tar hand om dig den dag du kommer behöva deras stöd. Kramar.
  • 3 januari 2014 13:32
    hogis73
    Kommer tillbaka till detta inlägg som jag läste när du skrev det. Jag har under julen tänkt lite på dig när det sett mörkt ut och känt mig lyckligt lottad. Men just det här nattsvarta hålet som du beskrev efter första tragedin. Jag känner igen det från när vi fick beskedet första gången om en tumör, även om jag sköt bort tankar på att det skulle kunna leda till döden så fanns den tanken alltid med. Det var tur att jag hade barnen som ankare då som kunde stoppa mig från att gå under i oron. Men denna gång kändes det på något sätt lättare att ta emot beskedet. Jag är en starkare person idag än jag var då. Idag vet jag att jag kan hantera vad som än kommer. Jag vill inte, men jag är kroppsligt och mentalt förberedd på ett sätt jag inte var januari 2012.
  • 3 januari 2014 18:52
    Hogis73: Ja de där nattsvarta hålen är jobbiga speciellt när de tornar upp sig i horisonten. Och ovisshet är jobbigt att leva med, när vi väntade på svaren om Linus leukemi så hade jag ofta känslan av att jag bara flöt runt i tillvaron, det gick liksom inte riktigt att ta tag i något alls, eftersom jag inte alls visste vad det var jag skulle ta tag i. Och när vi så fick beskedet om att han hade leukemi så visst rasade världen ner över oss, men då äntligen hade vi något att ta tag i. Och som du säger man blir starkare som person, och jag är helt övertygad om att man inte enbart blir det av sina egna erfarenheter, utan att man även kan få styrka genom andra, och deras livsöden, man får helt enkelt se genom andras ögon hur stark en människa kan vara, och man kan använda det till sig själv. Vilket är en av anledningarna till att jag skriver så öppet om allt tungt i mitt liv, och inlägg som ditt värmer inombords, för även om jag inte kan finna meningen med allt som jag drabbats av heller inte känner att det varit meningslöst. kramar

Logga in för att skriva en kommentar.