en kort stunds förvirring

Jag har ju haft julkänsla sen ett bra tag tillbaka, nytt just för stunden är dock att det är december och folk inte sneglar underligt på mig då jag sitter och spelar diverse julsånger. Min flygel är kvar trots att Gustav hotade lite lätt i mitten av november att bära iväg den till tippen. Jag kan definitivt inte påstå att jag kände mig speciellt hotad, inte alls för att vara exakt :P Jag uppmuntrade till och med Gustav till att bära iväg den till soptippen, hade nästan varit värt förlusten av den att faktiskt få se honom bära iväg på en flygel helt ensam haha. Det är ju liksom en flygel, dvs inget litet piano precis, de var 4 man som bar in det när jag fick det. Så när Gustav alltså tröttnade något på mitt julsångsspelande så kanske det inte var det bästa hotet att ta till att han skulle bära iväg med flygeln, jag äger en hel del andra instrument, som är klart flyttbara för en person, så de skulle förmodligen varit bättre val haha. Men ja nu när julen nalkas med stormsteg så är det ju inte längre lika knasigt att spela julsångerna hehe. Och min julkänsla håller i sig, jag har julpyntat i fönstren, lite här på matdagboken ;P, övrigt pynt får vänta ett par veckor till, likaså granen. Jag lallar runt så pass myckt i min egen lilla värld att min hjärna lite för bra kopplar bort min verklighet. Och visst det kan vara otroligt skönt att fly verkligheten för en kort stund, tyvärr gör det inte mindre ont när man är tillbaka igen. Jag satt häromdagen och gnolade jullåtar för mig själv medan Charlie sov middag, och började fundera på julklappar, mitt i detta tänkandet så fick min hjärna någon form av kortslutning och tappade fullkomligt bort de senaste 9 månaderna. Helt plötsligt stod jag med telefonen i handen och höll på att slå telefonnumret till min mamma, och när datorrösten meddelade mig att abonenten jag söker inte finns slog jag ner i verkligeheten med full kraft. Jag var så inne i min lilla julglädjebubbla att jag för en kort stund alltså glömde att hon inte längre lever. Och inte blev det bättre då min nästa tanke var att jag ville ha Linus hos mig. Ringde i stället Elias som jag visste var hemma, hann väl bara pipa fram ett ynkligt hej innan han i stort sätt hade satt sig i bilen och vara halvägs hemma hos mig. När han väl kom innanför dörren fanns det i stort sett inte ett spår av den person jag i vanliga fall är, kvar fanns bara en lessen, rädd och förtvivlad liten flicka. Som överhuvudtaget inte kunde greppa varför jag ska behöva gå igenom allt som jag fått göra. Men efter att fått bryta ihop och gråta ut, kände jag mig redo att resa mig igen. Och det är väl som folk säger, det är inte gångerna man faller man ska räkna utan gångerna man reser sig igen, och med en hjälpande hand från nära och kära är det så mycket enklare att göra det. Thea

Kommentarer

4 december 2013 17:17

sundasara

Kram! att gråta ut är aldrig fel! Det lärde min kloka storasyster mig!
4 december 2013 16:35

Hjärta

Kram på dig Thea! Jag vet precis vad du går igenom. Jag har också förlorat min lilla mamma i år och faktiskt gjort precis som du, ringt till henne flera gånger..... men när ingen svarade förstod jag att hon inte längre fanns. Usch det är såå jobbigt....
4 december 2013 20:45

thea77

Skönt att höra att fenomenet med att ringa personer som inte längre lever inte är något unikt för mig. Det är märkligt och lite skrämmande hur ens hjärna kan få en att glömma så totalt för en kort stund. Och ja det är verkligen jobbigt när en sån sak händer, för min del blir det många gånger en kedjereaktion av det, att saknaden mamma, får mig att även sakna pappa och Lillebror. Min hjärna har inte riktigt vant sig ännu att de är borta trots att det är strax över ett år sen Linus och pappa dog. Det är skönt att gråta ut helt klart, speciellt när man har någon som kramar om en under tiden.
4 december 2013 21:31

lejonell

<3 Tänk att du orkar resa dig fortfarande efter allt som har hänt. Och jag är glad att du fick glädjen i din julbubbla och kan se fram emot att fira jul med din son och underbare man och goda vänner. Trots allt. En kram från mig!
4 december 2013 21:52

thea77

Det enorma stöd jag har mitt i all sorg ger en stor hjälp med att jag orkar resa mig när jag slår i botten. Det finns inga ord i världen som kan fullt ut förklara den tacksamhet jag har gentemot mina vänner som ställer upp för mig. Ja julbubblan var nära att brista, men den är fortfarande intakt, ser så otroligt mycket fram emot den gammeldags julen som vi ska på. Det är många som kommer saknas personligen den dagen, det kommer säkerligen vara jobbigt stundtals, men de är med mig i hjärtat.

Logga in för att skriva en kommentar.