icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
22 maj 2013 22:27
8

en gungande värld

Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar som de flesta andra människor har, sen har jag även dagar där jag önskar att jag överhuvudtaget inte slog upp mina ögonlock på morronen. De där dagarna kommer trots allt inte allt för ofta, men när de väl kommer så gungar min värld ganska kraftigt. Jag försöker att inte tycka synd om mig själv allt för ofta, men vissa dagar känner jag mig så otroligt liten på jorden och som om det inte finns någon annan som det är så synd om som om mig. När jag har de här riktigt kassa dagarna tycker jag i efterhand synd om mina nära och kära, för det kan inte vara helt lätt att vara i min närhet när jag mår så och tycker så synd om mig själv. Som sagt så de där riktigt dåliga dagarna är inte någon vardag i mitt liv, och dåliga dagar är väl kanske inte rätt ord för dem egentligen...tunga dagar kanske är en bättre benämning på dem. Jag har dagar då sorgen eller kanske snarare saknaden gör sig påmind för en kort stund, en händelse, minne eller känsla som kopplas samman med de jag mist, då gungar min värld till en kort stund för att sedan återgå till nuet och den verklighet som råder. Sen har jag även det jag väl kallar för microstunder som infinner sig dagligen, stunderna är inte så långa, från ett par sekunder och innebär i stort sett ett andetag som är lite tyngre att ta än normalt till att känslan dröjer sig kvar i x antal minuter. Det är väl i stort sett en grej man får leva med och som man lär sig hantera när man mist någon som står en nära. För det spelar ingen roll hur man än vänder och vrider på sitt liv, personerna man mist saknas, det kommer man aldrig ifrån. Sen finns det då de dagarna jag haft idag, och som egentligen startade redan igår. Men de dagarna har jag pga saknaden av de jag förlorat kommer för kraftigt och för tätt utan att min hjärna hinner med att bearbeta. Små minnen som om de inte kommit så tätt inpå varandra inte skulle resulterat i mer än korts stunds extra stor saknad. Det hela började med en kort konversation om trafikolyckor, alltså det sätt som jag förlorade min man på. Sen pratade jag med en vän vars bror i år ska ta studenten och där kom en sådan liten händelse som fick mig att minnas och sakna Linus lite mer, då han skulle tagit studenten om några veckor. Jag och Gustav satt i gårkväll och pratade lite om vårt stundande bröllop, att det snart börjar bli dags att tänka på inbjudningar och sånt. Jag längtar till vår dag kommer, det ska bli underbart att få fira den dagen med nära och kära, att med dem få fira kärleken som jag till för mindre än tre år sen inte trodde jag skulle få uppleva igen. Men det får mig givitvis även att känna mig lessen för att Linus, mamma och pappa inte kommer vara med mig på bröllopet. Och det gör väldigt ont, för jag vill ju inget hellre än att de hade kunnat vara med mig mer än i mitt minne och i mitt hjärta. Redan där kände jag att min värld var i lite större gungning än den varit på ett tag och jag är noga med att inte stänga in mig i mig själv så att säga när jag börjar känna så. Så även om jag mest av allt egentligen bara ville vara ensam med mina tankar så genomförde jag middagen vi planerat sen i måndags med Elias och Linus flickvän. Då även Elias kommer ta studenten och att studentbalen infaller snart så pratade vi lite om det. Vi kom in på kläder, Elias tackade mig återigen för att jag varit med som smakråd med kostymen han skulle ha på sig och att han nu bara saknade en slips, Gustav som äger slipsar i alla jordens färger och mönster erbjöd honom att kolla om det var någon han ville låna. Med slipspratet kom den händelse som fick min känslobägare att rinna över totalt. Jag vet att många av er som läser min blogg har läst den sen start, kanske minns ni bröllopet som Gustav var bestman på där han fick ha en rosa slips, modell-inte riktigt hans stil, trots att han älskar slipsar. Slipsen såg i alla fall ut så här, för er som inte minns eller inte läst från starten. [LANK]http://www.slipskungen.se/se/art/slips-50202.php[/LANK] Så ja Gustav avskydde den där slipsen, och förra året under påsken så gav han den på skämt till Linus, dock gillade Linus den, en historia som blivit till många skratt under året, faktiskt både här på md och irl. Jag har inte sett till den där slipsen på ganska länge, den var nämnigen inte bland Linus saker när vi rensade ut dem. I går kom det fram var den höll hus. Linus flickvän hade gömt den då hon tycker den är lika gräslig som Gustav tycker, så när Linus förra våren/sommaren fått för sig att ha den på sig på någon fest och även påpekade att han tänkte ha den på sin student i år så hade hon helt enkelt gömt den för honom. En grej som om den kommit under andra omständigheter fått mig att le och skratta, nu var jag redan så känslomässigt påverkad av min saknad att den fula slipsen blev droppen som fick min bägare att rinna över och jag bara satte mig ner och började storgråta och kunde inte sluta igen. Jag grät mig till sömns i Gustavs famn, vaknade i morse och önskade att jag inte öppnadt ögonen. Jag har känt mig off hela dagen, dagen har gått förbi som i ett töcken. Jag har inte gjort något alls idag förutom att jobba, sen har jag varit hemma, suttit uppkrupen i soffhörnan med filt om mig och tyckt otroligt synd om mig själv och inte gjort annat än att försökt resa mig igen. För det är jobbigt när man faller så hårt, det tar en stund att resa sig igen. Men man brukar ju säga att det är inte gångerna man faller som räknas, utan gångerna man orkar resa sig igen. Och jag har fallit många gånger, mer eller mindre hårt, men jag har alltid rest mig igen, antingen på egen hand eller med hjälp av en utsträckt hand och så även denna gången. Och det är så underbart att veta att även när jag faller så pass hårt att jag för en kort stund får känslan av att jag inte kommer klara av att resa mig igen så finns det alltid en utstäckt hand där för mig som hjälper mig upp igen. Thea

Kommentarer

  • 22 maj 2013 22:31
    lejonell
    <3 <3
  • 22 maj 2013 22:39
    Astie
    Du är fantastisk, kram på dig!
  • 22 maj 2013 22:57
    chicha
    Lilla gumman! Jag beundrar dig att du orkade jobba. Man måste tillåta sig att falla ner i diket ibland oavsett orsak, och Du har ju gott om orsaker! Du är så stark för det mesta. Skönt att höra/ läsa att du även tillåter dig vara svag ibland... Kramar i massor <3
  • 23 maj 2013 09:11
    Flamenco
    Det är bra att du gråter o släpper fram sorgen. Det är så man läker. Kram
  • 23 maj 2013 09:20
    Du är så oerhört stark i dig själv, så modig att man bara kan beundra dig. Jag är glad för att du har folk i din närhet som kan vara där när du behöver det och vara ett stöd. Det kommer att gå bra för dig, det är jag helt säker på.
  • 23 maj 2013 09:46
    kaffe247
    <3 Ibland blir det bara för mycket och då är det bra att släppa ut det. Kram!
  • 25 maj 2013 17:03
    Med allt du upplevt är det bara på sin plats att man snubblar ibland. Du är en människa, du kan inte bära allt. Ibland är det ett måste att ta en paus och släppa ifrån sig en del av smärtan.
  • 26 maj 2013 11:02
    <3 och kram till er alla.

Logga in för att skriva en kommentar.