icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
11 december 2013 11:38
10

En enkel liten fråga.

Fikan igår var trevlig. Och hon ställde frågor till mig som jag inte ens visste om att jag saknade att få. Och jag fick verkligen lugna ner mig själv för att inte bubbla på i all evighet och tråka ut henne allt för mycket. För en sak som händer när jag pratar en längre stund med personer som inte känner mig är att förr eller senare kommer samtalet in på familjen, det är näst intill oundvikligt har jag märkt, det är stört omöjligt att ducka för sånna frågor. Och det är ju en normal fråga, och tyvärr är de ju inte medvetna om hur det ligger till, och jag är alltid ärlig, jag kan ju inte direkt ljuga om att mina föräldrar och Linus inte längre lever. Och svaret väcker i många fall nyfikenhet, för nästa fråga blir oftast efter att de beklagat sorgen, hur de dog. Och missförstå mig inte, det är inte så att jag inte gillar att få frågorna som är så vanliga, för jag är medveten om att det väcker nyfikenhet, jag hade garanterat frågat samma sak om jag mött mig själv så att säga. Men igår fick jag en fråga som jag inte alls är van att få efter jag berättat att de inte längre lever, nämligen, hur var de? Det kändes så skönt att faktiskt få berätta om personerna de var under alla år som de levde, och inte vad som hände dem när de dog. Speciellt när det gäller mamma, för när någon frågar hur hon dog är jag alltid ärlig, trots att hennes val att ta sitt liv väcker åsikter hos alla, allas åsikter är inte så trevliga att höra heller, och många gånger känns det som folk jag pratar med glömmer bort att det trots allt är min mamma de pratar om. Jag förstår att ett självmord väcker åsikter, att många inte kan förstå och inte gillar den utvägen, men det känns ibland som de glömmer bort att min mamma levde drygt 44 år innan hon hamnade så djupt in i en depression att hon inte fann vägen ut. De sista veckorna hon levde utgör inte hela hennes personlighet, tiden innan dess, de övriga 44 åren utgör personen hon var. För medan personer har allt annat än snälla saker att säga om henne, så skriker hela mitt inre att nä det där stämmer inte, det är inte den hon var. Och många gånger efter de öst ur sig nesligheter om min mamma och hur hemsk de tycker hon är, så ställer de sig nästa fråga, mer till sig själva än till mig oftast, hur överlever man att mista sitt barn och sin man inom loppet av ett par månader. Och det gör mig lessen med tanke på allt nersligt de precis innan öst ur sig, att då får säga att alla personer överlever inte en sån sak, i några få fall hamnar en person så pass djupt i mörkret att de inte finner vägen ut, och att min mamma tillhör dem som inte fann vägen ut. Så gårdagens enkla fråga, hur var dom? gjorde mig så otroligt glad, att få konsentrera mig på att berätta om hur de var, att få öppna upp hjärnan till minnen som inte gör lika ont att prata om som tiden precis innan och efter de dog. Thea

Kommentarer

  • 11 december 2013 12:57
    Kram till dig!
  • 11 december 2013 14:05
    Donnina
    Så ung, så klok och så stark du är, - varm kram från mig!
  • 11 december 2013 16:18
    sundasara
    härligt med sådana givande möten!
  • 11 december 2013 16:52
    SandyC
    Vad fint. :) Minns när min farmor dog och jag fick frågan "stod ni varandra när?" istället för nåt "hon har det bättre nu"-trams. Det var också skönt att kunna fokusera på våran fina relation istället för att bli ledsen över dumma kommentarer.
  • 11 december 2013 17:57
    lejonell
    Så fint.
  • 11 december 2013 18:38
    Bgitta
    Det viktigaste är hur du minns dem.
  • 11 december 2013 22:33
    Tjoanna, Donnina: Kramar tillbaka. Sundasara: Ja verkligen. SandyC: Ja jag är definitivt inget fan av den kommentaren jag heller, alltså att han/hon har det bättre nu, det är helt klart tröstande ord som inte tröstar. Lejonell: Ja det var så skönt att prata om dem på det viset. Bgitta: Ja visst är det, men det var så skönt att kunna prata om dem i en vardagligt samtal, för innan de dog pratade jag ofta om min familj, antar att det är vanligt att man gör det när man lär känna folk, frågor av typen, står du dina syskon nära, bor du nära dina föräldrar, träffas ni ofta, osv osv i oändlighet, frågor som i alla fall för mig har varit mysiga att svara på. När de dog försvann alla frågor som rör Linus och mina föräldrars tid de levde till att nästan uteslutande handla om tiden då de dog. Och först igår insåg jag hur mycket jag saknat frågorna där jag kan svara med minnena jag har av dem, Att för en kort stund kunna dela med mig av minnen jag bevarar nära mitt hjärta. Att helt enkelt få prata om tiden som jag hade med dem innan allt jag fick ha kvar blev just minnen.
  • 11 december 2013 23:40
    Kramis till dig Thea! Själv kämpar jag med min älskade mormor som är 94 år och har levt ett jättebra och lyckligt liv. Hon har dock blivit dement och rent ut sagt elak, så långt ifrån min goa och snälla mormor som alltid stått mig så väldigt nära. Jag har dock bestämt mig för att stötta henne, besöker henne varje dag efter jobbet även om jag får ta emot mycket otrevligheter i form av utskällningar och att hon ber mig försvinna ur sitt liv. Jag kan säga att i dessa stunder tänker jag på dig och allt du gått igenom ... min älskade mormor har fått 94 väldigt bra år, vilket dina nära och kära inte fått någon chans till! Om du visste vilken styrka du ger mig i detta ... Kram! <3
  • 12 december 2013 12:21
    Fetis50: Och jag kramar tillbaka. Jag förstår hur tufft det måste vara för dig att se din mormor så personlighetsförändrad. Och jag tycker det är väldigt fint av dig att stötta henne trots att demensen gör att du inte kan känna igen personen hon blivit. Och jag känner mig rörd över att du kan använda mina erfarenheter till att finna styrkan i det jobbiga som just nu är i ditt liv. Massvis med kramar till dig och till din mormor
  • 12 december 2013 21:16
    Thea, vad gulligt skrivet! Många kramar till dig också! <3

Logga in för att skriva en kommentar.