deppdagar och själviskhet

Jag har haft några riktigt off dagar, så pass off att jag inte haft ork att ta mig ur sängen. De senaste dagarna har utan tvekan varit det sämsta jag mått sen början av september. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som hände som fick mig så ur fas. Min gissning att det är en blandning av allt som tog mig dit. I fredags kom Linus gravsten på plats, en känslomässig sak självklart. I söndags på farsdag blev det ännu mer känslor. Inte för att jag är någon storfirare av farsdag, men det blev plötsligt en speciell tomhet och att jag nu tillhör den delen av mänskligheten som för att fira farsdag får sätta blommor på kyrkogåren, något jag väl inte direkt väntat mig att få göra än på många år. I helgen var jag så pass deppig att jag bad att få vara ifred. Något som kan tyckas vara en enkel sak att kunna be om. Men med tanke på att min mamma får ångest över att känna att hon inte kan få tag på mig och jag förstår henne och tar alltid hänsyn till hennes känslor, för jag är inget monster. Och senast jag kände mig depprimerad och övertygade mamma om att jag var ok när jag drog mig undan, resulterade det i att hon fann mig medvetslös med uppskurna handleder i mitt badrum, så har jag all förståelse för att hon inte direkt känner någon trygghet när jag ber om att vara ifred några dagar. Lösningen blev att jag smsade med jämna mellanrum. Tyvärr så fann min syster på samma gång en anledning att söka gräl. Och jag brukar inte nappa, för jag är inte dummare än jag förstår varför hon gör det. Tyvärr är det så att hon lockar fram den sämsta sidan hos mig. Hon vet exakt vilka knappar hon ska trycka på för att trigga igång mig, att få mig att bete mig som en person jag inte vill vara. Som sagt så brukar jag mer eller mindre lyckat kunna övervinna den sämre sidan av mig själv. I helgen var det väldigt mycket svårare än vanligt. Hon lyckades verkligen få mig att känna mig som den sämsta personen som vandrar här på jorden. Det var en väldig kraftansträngning att behålla någonslags ödmjukhet inför henne. Men jag är så trött, relationen till henne sliter på mig, den sliter på övriga familjen och jag önskar just nu inget mer än att vi kunde lägga allt bakom oss. Jag har sen det skar sig mellan oss ändå haft hoppet kvar att vi ska kunna lägga det förflutna bakom oss och se framåt. Efter allt som hänt de två senaste månaderna och efter helgens bråk har jag inte längre kvar hoppet. Jag har tidigare gånger vi bråkat sagt att den dagen hon är redo att vi tar oss vidare så är hon välkommen in i mitt liv igen och jag kommer ta emot henne med öppna armar. I helgen avslutade jag samtalet med att jag inte längre vill ha någon som helst kontakt, jag kommer inte längre svara på hennes samtal och jag kommer se till att vi ses så få gånger på släkttillställningar som det bara går. Jag känner mig enormt egoistisk för jag är medveten om vad mitt beslut betyder för mamma och övriga släkten. Jag ser mig själv som en ganska osjälvisk person, men jag kände att jag fick nog , för att jag ska ha skuggan av en chans att kunna bli hel igen att orka gå vidare måste jag vara självisk och sätta mitt eget mående i främsta rummet. Mitt beslut känns rätt i mitt hjärta, det här mår jag helt enkelt bra av, hjärnan försöker få mig att ha dåligt samvete gentemot övriga familjen. Men denna striden låter jag mitt hjärta vinna. Thea

15 november 2012 12:37

thea77

Hehe förutsatt att nu ögat tillhör den jag tror.
15 november 2012 12:36

thea77

Kaffe ♥ Goober: Det är skönt att må bättre igen. Det hon sa hade väldigt dålig tajming helt klart, eller så kanske hon hade perfekt tajming för vad hon sa, svårt att avgöra. Mycket av hennes bråk handlar mer om att få mig att reagera än något annat, och denna gången lyckades hon pricka in samtalet perfekt för att kunna få en reaktion jag i normala fall inte skulle tillåta mig själv att ha. Haha vakande öga, haha lite extra effekt på den kommentaren med tanke på din profilbild, ägaren till ögat skulle dock gärna få hålla ett vakande öga på mig när som helst ;P
15 november 2012 11:48

Goober

Glad att se att du återigen mår lite bättre. Jag förstår ditt beslut med att klippa med systra din. Det hon sa till dej, var elakt och onödigt. Jag håller ett vakande öga för dej. *Kramar
15 november 2012 08:57

kaffe247

<3

thea77s blogg

deppdagar och själviskhet

Kommentarer