5 mars 2013 14:27

Den andra sidan

Ibland händer det saker som just när de sker inte är minsta roliga, men som i efterhand blir komiska och det är svårt att inte le åt det hela, idag hände en sådan sak. Jag pratar med min mamma dagligen, ringer henne direkt efter jag kommit hem från jobb. Hon brukar alltid svara i telefon, om hon inte är hemma så svarar hon på sin mobil, idag gjorde hon inte det. En grej som såklart egentligen inte är så konstig i sig, för det finns ju självklart situationer när man inte kan svara i telefon. Dock tänker man inte riktigt i de banorna när man inte får tag på en person som för en kort tid sen inte ville leva längre och som ägnade en helkväll åt att vilja prata om sätt att ta sitt liv på. Tankebanorna styrs ganska snabbt in på hemskare tankar än att någon står i dusch, sitter på dass eller bara inte hör sin telefon. Och lägger man då dessutom till egna erfarenheter och väldigt livlig fantasi, så är oron ganska total när man försökt ringa någon i 40 minuter som aldrig tidigare inte svarat i sin telefon, vi har det lite som en oskriven regel mellan oss, ringer någon av oss så svarar den andra, även om vi egentligen är upptagna. Så oron vann över logiken och jag satte mig i bilen för att köra dit, och på vägen dit hann jag måla upp massa olika saker som skulle möta mig när jag öppnade hennes ytterdörr, den ena senariot hemskare än den andra. Efter alla samtal jag hade med mamma efter att hon fann mig när jag gjort mitt försök så kände jag att det hela var lite som att stå på andra sidan. Väl där så var jag faktiskt tvungen att sitta kvar i bilen en minut för att få ordning på min andning och liksom stålsätta mig för vad jag skulle finna. Jag är ganska säker på att grannarna kunde höra mina hjärtslag när jag gick i trappuppgången. Min hjärna är ganska bra på att tänka mycket och snabbt men idag tog den nog rekord medan jag stod och skulle låsa upp dörren. Jag höll andan och öppnade dörren förberedd på allt.... utom det som väntade mig, nämnigen att mamma inte var i lägenheten. Försökte mig på att ringa igen och till min stora glädje så svarade hon, försökte låta så normal jag bara kunde, och frågade helt enkelt var hon var någonstans, fick till svar att hon var på väg hem från simhallen. Haha ja vad kan jag säga, av alla senarion jag målade upp i mitt inre så innehöll definitivt inget av dem att hon var och simmade. Som sagt inte minsta roligt just när det skedde, men jag väljer ändå att se komiken i det hela. Tänk vad otroligt lätt det är att måla fan på väggen. Thea

Kommentarer

5 mars 2013 14:31

utter

Kram!
5 mars 2013 14:57

Rogann

Jag känner igen det, av egen erfarenhet Kram
5 mars 2013 14:57

Rogann

Jag känner igen det, av egen erfarenhet Kram
5 mars 2013 14:59

Gr8

Åh vännen, va jobbigt det måste ha känts och va skönt att allt är ok! Kram
5 mars 2013 15:22

blondeee

Oj, vad jobbigt. Men vilken tur att det bara var simhallen :) Bor du långt från din mamma?
5 mars 2013 15:59

thea77

Utter: tack för kramen. Rogann: Ja i vissa situationer blir det näst intill omöjligt att låta bli att tänka det värsta. Gr8: Ja det var inget trevligt, fick helt klart en helt ny förståelse för hur mamma kände det när hon satte sig och körde hem till mig när hon inte fick tag på mig, och hon hade ju dessvärre inte samma tur som jag hade, och fann en tom lägenhet. Enda turen hon hade var att hon inte kom för sent. Blondeee: Ja verkligen, bor ca 2 mil från henne, så inte så överlångt, men får väl kanske erkänna att de där 2 milen kändes som 20 mil när jag körde dem idag. Och det hann måååånga tankar genom hjärnan på tiden det tog att köra dit.
5 mars 2013 17:24

AnnCatrine

Tur det gick bra. Kramiz
5 mars 2013 20:42

mita0822

Var igenom samma sak för en del år sedan. Min mors väninna ringde och var orolig över att hon inte svarade i telefon, naturligtvis blev jag också nervös. Tänkte som du, alla möjliga scenario gick genom huvudet. Tog en väninna med mig och förberedde henne på vad som skulle kunna ha hänt. Låste upp mors lägenhet och smög sakta in, beredd på det värsta. I hallen stod mor och glodde som om vi var galna - Vad är det med dig ? Ja, jag fick ju talat om vad som hennes väninna sagt - att ingen svarade i telefonen. Det visade sig att mor kommit åt telefonjacket med dammsugaren, så sladden hade kommit halvvägs ut. Så enkelt var det, mor levde många år efter det :-)
5 mars 2013 21:43

thea77

AnnCatrine: Ja jag är väldigt tacksam för att inget av det min hjärna tänkte väntade mig helt klart. Mita: Ja det var verkligen hemskt, för även om jag visste att det logiskt sätt fanns annan förklaring till varför hon inte svarade så var det ju dessvärre en möjlighet att någon av tankarna jag tänkte var vad som väntade mig. Fick en obehagligt insyn i hur min mamma måste ha känt det innan hon hittade mig, vi har inte pratat så mycket om hur hon tänkte innan hon kom hem till mig, det mesta har handlat om att bearbeta hur hon fann mig. Det kändes lite konstigt när hon tröstade mig med orden, stackare som oroat dig, jag vet hur det känns, och det var inget bittert eller så i orden, även om jag för ett par sekunder där skämdes otroligt över att hennes förståelse kom från mig.
6 mars 2013 15:45

Flamenco

Lite kan jag sätta mig in i din känsla - den där rädslan. Jag har varit med om nåt liknande. En vän som ringde berusad och sa att hon ville hoppa ner från balkongen (nå som tur är bor hon på första våningen...) . Eftersom hon haft djup depression och även gjort minst två självmordsförsök så är det klart jag blev rädd. Vi pratade länge och sen skulle nåt av hennes barn komma när samtalet bröts. Sen fick jag inte tag på henne på en dag och jag visste inte om jag skulle rusa iväg och leta efter henne eller om hon faktiskt hade hämtat sig. Barnet (som är vuxet) skulle ju komma också. Men orolig var jag och sen visade det sig att hon bara hade stängt av telefonen dan därpå som hon brukar göra ibland... Då kände jag mig dum o ville inte säga hur jag oroat mig. Men senare, nu, efter att vi gått igenom så mycket mer tillsammans, så sa jag faktiskt till henne att du hör väl av dig om du mår väldigt dåligt? För annars oroar jag mig. Och jag vill hjälpa. Ja, det lovade hon.
6 mars 2013 20:34

thea77

Ja talsättet att ha hjärtat i halsgropen var ganska bokstavligt helt klart. Jag tycker det är bra att du förklarade för henne att du blir rädd när du inte får tag på henne. Det är en sak jag personligen fortfarande är väldigt noga med att fortfarande göra trots att det är flera år sen jag gjorde mitt självmordsförsök, men hur upptagen jag är ser jag till att svara, eftersom jag vet att mina nära och kära än idag blir oroade när de inte får tag på mig. Och det har jag all förståelse för, nu mer än tidigare förmodligen.
6 mars 2013 22:41

lejonell

Inte undra på att du blev orolig med tanke på allt, men en väldig lättnad att det inte var något som hänt. Du får väl berätta för mamma någon gång.
7 mars 2013 11:55

thea77

Lejonell: Nä kändes lite som att min reaktion inte direkt var överdriven. Och jag brukar oftast kunna låta logiken vinna, men denna gången tillhörde det hela med vad som kunde ha väntat mig logiken. Ja jag berättade för mamma, och eftersom vi ju haft omvända roller innan och hon fortfarande gärna ringer mig och kontrollerar att jag svarar när hon märker att jag är lite låg så förstod hon utan problem hur jag kände, men ja vi är väl båda lite ovana vid att ha omvända roller i det hela.

Logga in för att skriva en kommentar.