bortblåsta känslor

Känslorna av avundsjuka och svartsjuka har lämnat mitt inre, skönt det. Känslorna är ju självklart inte så konstiga att ha egentligen, vi är ju trots allt människor med just känslor. Så det är väl inte allt för underligt att jag ramlar över dessa känslor någon gång mellan varven, och som en smart man en gång sa (och flera av er här på md med för den delen) att känslorna i sig är inte dåliga, de bevisar bara att vi har känslor och att vi bryr oss, det är när vi låter vårt agerande styras av dem som det kan bli negativt. Och den personen har jag ännu inte blivit tack och lov. I lördags jobbade Gustav och jag satt där och funderade på vad jag skulle hitta på, och ganska snabbt slog det mig att jag ville träffa min vän och denna lilla tjej som tagit en kamp så stor och så tuff att allt annat bleknar i jämnförelse. Och som jag skrev i kommentarerna i mitt förra inlägg, så denna lilla tjej har uppfyllt sina föräldrars högsta dröm, att hon ska bli fri från cancern. Och denna lilla tjej har också en stor dröm, den drömmen har aldrig varit att bli frisk, för det har hon sett som självklart, när folk frågat henne vad hennes största dröm varit har hon alltid svarat att när hon blir frisk vill hon lära sig spela fiol. Och jag vet hur jobbigt min vän tycker det är att de just nu inte har råd att köpa en fiol till flickan och flickan är fortfarande märkt av sin sjukdom och orken är inte på topp så några musikskole lektioner är det inte på tal om än på ett tag. Men jag frågade hennes mamma om jag fick lov att uppfylla drömmen till flickan, ville ju definitvt inte trampa föräldrarna på tårna eller så, det hade ju inte varit något konstigt om de ville uppfylla denna dröm personligen, men jag fick deras tillåtelse. Så i lördags bar det av till diverse instrumentaffärer för inköp av fiol, och begav mig iväg till dem. Det var en enorm lättnad att se henne utanför sjukhussängen, jag har under hela sjukdomstiden velat vara större stöd än jag psykiskt klarat, lite för mycket minnen som jag inte riktigt klarat av att hantera. Så fort de öppnade dörren så blev jag så berörd av den totala lycka som deras ansikten utstrålade, den svartsjuka och avundsjuka jag känt var som bortblåst, jag må inte ha fått uppleva det själv med Linus, men när jag såg deras lycka kände jag mig enbart tacksam att de slapp dela min erfarenhet av leukemi. Och flickan tittade storögt på fiolfodralet och undrade om jag tagit med min fiol för att spela för henne, gav henne fiolen och sa att nej, detta var hennes fiol så hon ska kunna lära sig spela så hon inom en snar framtid kan spela för mig när vi träffas. Jag är så otroligt glad över att jag får chansen att lära henne grunderna innan hon börjar riktig musikskola. Det är tungt att tänka hur nära det var att jag aldrig fått denna chans. Och jag tycker att livet är grymt hårt mot mig, men jag känner enorm glädje över att min vän slipper dela den erfarenheten med mig. Thea

7 oktober 2013 11:34

smalisen

Wow vilken otroligt fin sak du gjorde för flickan, förstår att det kändes bra. Lycka till på din fortsatta väg. Kram
7 oktober 2013 11:57

kaffe247

=)
7 oktober 2013 12:49

thea77

Tack, och jag är lite självisk med, för inom en nära framtid kommer jag förhoppningsvis ha en liten vapendragare när det gäller fiolspelande hehe.
9 oktober 2013 10:24

Celi

Oj jag blev alldeles tårögd.

thea77s blogg

bortblåsta känslor

Kommentarer