Början på något nytt?

En händelserik helg går mot sitt slut. Jag känner mig utmattad, men faktiskt på ett positivt sätt. Gustav var bortrest med jobbet över helgen och jag som inte alls kände att ensamhet hade något positivt att komma med ringde Julia och Annabelle som förbarmade sig över mig. De kom redan i fredagskväll och vi fick även sällskap av Elias. Under gårdagen slappade vi mest, jag försöker fortfarande komma ur det känsloläge jag befunnit mig i ett litet tag nu så ork eller lust till storslagna planer hade jag inte. Jag kände mest för att släppa fram mitt koalabjörnsjag och bara klamra mig fast vid någon för att få tröst och närhet, vi bestämde oss för film var det perfekta sättet att göra detta på, och jag som finner ljudet av hjärtslag lugnande somnade ganska snabbt efter jag gosat in mig vid Elias med örat mot hans hjärta. En välbehövlig sömn får erkännas då senaste tiden inte inneburit så mycket av den varan för min del. Vaknar till av att det ringer på dörren och skickar Annabelle att öppna medan jag försöker gnugga sömnen ur ögonen och var absolut inte beredd på en ilsken syster. Jag har skrivit om henne flera gånger och är fullt medveten om att jag inte målar upp henne som någon speciellt trevlig person. Och har fått kommentaren om att hon och jag verkar vara som natt och dag. Men faktum är att hon är väldigt lik mig och det har funnits en tid då vi stod varandra nära. Av den tiden finns idag ingenting kvar och vi kan knappt vara i samma rum numera utan att bråka, vilket gör att jag brukar undvika att befinna mig i samma rum som henne i den mån jag kan. Vi borde ju kunna hålla sams tycker man, med tanke på att vi trots allt gå igenom samma sorger i stort sett, vi har båda förlorat en lillebror och våra föräldrar och då min man var hennes bästa vän så sörjer hon honom lika mycket som jag gör.Men saker och ting har gott överstyr genom åren och vi lockar numera fram det sämsta hos varandra. Jag hade inte ens lyft huvudet från Elias bröstkorg förren hon stormade in och började skrika på mig. Jag har genom åren lärt mig att hålla mig lugn när hon håller på. Som vanligt så skyllde hon allt som hänt på mig. Denna gången anklagade hon mig för att det var mitt fel att Linus dog. Massa hemskheter som jag inte klarar av att skriva, i vanliga fall hade jag gjort som jag brukar dvs hon hade fått slängt ur sig allt hon kände att hon behövde och sen hade jag bett henne gå och att jag mer eller mindre aldrig vill se henne igen. Men plötsligt i mitt fortfarande yrvakna tillstånd så slog det mig att hon går igenom precis samma känsloläge som jag går igenom. Saknaden efter Linus väcks även hos henne pga studenttiderna, och till skillnad från mig som har många famnar att få tröst i så har hon inte det. Jag menar jag hade ju precis innan hon stormade in sovit i Elias famn med örat mot hans bröstkorg för att det är så jag finner tröst. Så kanske var det det faktum att jag inte vaknat till riktigt, och fortfarande var i mitt koalabjörnjag så att säga, men istället för att slänga ut henne så slängde jag mig om halsen på henne och klamrade mig fast som den koalabjörn jag är. och först försökte hon såklart ta sig fri från mig men jag är visst starkare än jag trodde själv för hon lyckades inte och till slut så slappnade hon av och kollapsade emot mig storgråtande, och viskade mellan snyftningarna att hon saknade Linus så det gjorde ont och att hon ville ha honom tillbaka. Och då brast det för mig med och jag har ingen aning om hur länge vi faktiskt grät ut hos varandra. Och jag är övertygad om att vi behövde det båda två. Idag har vi umgåtts hela dagen, vi har mycket kvar att ta oss igenom, hon har sårat mig djupt med vissa saker hon sagt, och jag är inte helt villig att förlåta henne ännu, men jag är villig att lyssna på henne, låta henne förklara det hon sagt och på det viset kunna bli redo en dag att förlåta henne för det. Jag tror inte på att vi kommer kunna bli de systar vi en gång var, för mycket har hänt mellan oss för att det ska gå, och det rör sig inte enbart om saker hon sagt till mig som jag finner svårt att förlåta just nu, jag har även sårat henne genom åren, det var ju så det hela började. Men jag känner ändå att vi bör kunna finna material att bygga upp nya broar mellan oss. Detta är förhoppningsvis början på någonting nytt för oss och vår syskonrelation. Thea

Kommentarer

3 juni 2013 18:43

tolwyn

Allvarligt, lägg ner innan du gör dig själv till åtlöje.
3 juni 2013 19:20

badomba

Jag kan upplysa om att jag läser blogen och jag vet att hon går igenom sorg. Men bara för det ör det väl inte okej om hon är otrogen, och dessutom skriver om det här och får det att låta som det är normalt beteende. Om man ör i ett förhållande och går och lägger sig i en annan mans armar ör man otrogen. Punkt
3 juni 2013 19:20

LadyG

Av hänsyn till Thea raderade jag mitt tidigare inlägg. Tolwyn sa det så mycket bättre, och mer sansat. Lägg ner moraliserandet Badomba.
3 juni 2013 18:37

badomba

Spelar väl ingen roll om jag läser blogen eller inte. Hon har en sambo och vet han inte om att hon sover i en annan mans armar när han inte är hemma så är det otrohet. Och jag tycker inte det ör okej att hon försöker få sånt att låta som det är normalt och okej.
3 juni 2013 18:13

tolwyn

badomba, vem har dött och gjort dig till moraltant?
2 juni 2013 21:15

Astie

Jag håller tummarna för er. Ni är ju i samma sits som du säger och er relation är väl värd att rädda, så gott det går.
2 juni 2013 21:15

tolwyn

Varför fundera på att bli något du aldrig mer kan bli? Oavsett vem vad hur och vilka omständigheter, man är alltid under utveckling så man är inte samma person särskilt länge innan man utvecklar sig vidare mot något nytt. Ni kan inte vrida tillbaka klockan och om ni försöker bygger ni ett hus på sand. Det kommer inte hålla. Gå igenom vad som har hänt, ta det till er, acceptera det och bygg ett nytt hus på fast grund med den nya förståelsen var ni har varandra.
2 juni 2013 21:44

thea77

Astie: Tack vi kan förmodligen behöva de där tummarna. Tolwyn: Ja det kan man fråga sig va, antar att det är för att vi trots allt är syskon, jag har redan mist ett syskon som jag aldrig mer kan få tillbaka hur gärna jag än vill, jag vill väl någonstans inte behöva förlora ett syskon till, För det är lite den känslan jag har nu, när det gäller Linus har jag ingenting att säga till om, han är och förblir borta mot min vilja, När det gäller min syster kan jag trots allt göra något åt det, jag har något att säga till om. Och precis som du säger, vi behöver bygga upp nytt, och äntligen verkar vi vara överrens om att det kan ske.
2 juni 2013 22:36

lejonell

Ibland har man den stora turen att en förbipasserande ängel knuffar till en precis när man tänker göra eller säga något dumt. Och får en att göra rätt på något sätt. Din syster behöver förmodligen dig enormt mycket - och du henne. Och jag hoppas innerligt att ni hittar någon ny grund för gemenskap där ni kan stötta varann. Ni har förlorat så mycket men det finns något kvar av de personer som ni älskar i er båda två. Ni kan vårda det, ni kan inte vrida klockan tillbaka men ni kan ställa om den till en ny framtid.
3 juni 2013 00:45

LadyG

Kan inte tänka mig att de personer ni förlorat hade velat att ni tappar kontakten och blir främlingar för varandra. Däremot kan jag mycket väl tänka mig att de skulle vilja att ni jobbar på att bygga upp en relation, blir vänner. Kanske räcker det så, att ni förblir vänner och jobbar från det. Jag hoppas innerligt att ni hittar gemenskap och värme i varandras sällskap.
3 juni 2013 10:18

kaffe247

Hoppas ni hittar en gemensam väg att vandra även om den tidigare varit full av fallgropar och säker kommer den stundtals att vara ganska krokig även i framtiden, men den viktiga är att ni kan ta er framåt tillsammans =)
3 juni 2013 12:35

thea77

Lejonell: Ja visst är det så, jag är ganska säker på att det faktum att jag var så yrvaken fick mig att ändra taktik, hade jag inte varit det hade jag garanterat agerat som jag brukar när hon håller på. LadyG: Du har så rätt så, in i det sista så försökte mamma få oss att bli sams, ja systrar blir vi förmodligen aldrig på samma vis igen, men bara det faktum att hon slutat tycka och tro att jag är ondskan personfierad är ett väldigt stort steg i rätt riktning. Men vi tar oss sakta framåt, mot en framtid där vi har varandra i varandras liv frivilligt så att säga. Kaffe: Ja jag hoppas också det, för första gången på flera år känns det i alla fall som vi vill åt samma håll.
3 juni 2013 16:40

badomba

Tycker din sambo det ör okej att du ligger och sover i en annan mans famn?
3 juni 2013 17:29

LadyG

[FET]badomba[/FET], du är ju inte lite förmäten. Om du hade varit ens en halvvaken läsare an Theas blog hade du inte ens tänkt tanken att fråga så korkat. Skäms.
3 juni 2013 19:26

LadyG

Badomba du tar verkligen priset. O sancta simplicitas.

Logga in för att skriva en kommentar.