icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
21 januari 2013 12:23
6

Bläigadagar

Jag är inte helt överförtjust i mina humörsvängningar längre, hormonerna får gärna lugna sig lite, det var kul till en viss gräns när jag tittade på tv och jag blev arg och lessen på personerna som var där. Igår var det mindre kul, då ilska och gråten inte längre riktades mot tvvärlden. Jag har hela tiden varit medveten om att när humöret svajar, tillsammans med den trötthet man dessutom har och sorgen jag är i full bearbetning av kunde bli jobbigt. Och sen förra veckan då jag kollade på Glee och var så arg och lessen på saker som skedde där så har jag väl någonstans i hjärnan tänkt och väntat på att känslorna ska riktas mot min verklighet. Igår var det dags, Och dagen blev så väldigt påfrestande att jag idag känner mig helt slut. Jag saknar Linus otroligt mycket, och enda sen september har jag haft en mindre ilska mot livet/ödet som tog honom ifrån mig, men aldrig tidigare har jag känt mig arg på Linus. Igår var första gången den känslan infann sig, och att jag kände så förstår jag självklart beror till stor del på mina trevliga hormoner som lever rövare i mig, men jag avskyr den känslan, och samtidigt som jag alltså igår var så arg på honom, så blev jag samtidigt så lessen för att jag kände så. Det blev lite jobbigt när hormonerna kände en sak och min egen logik insåg en annan sak, det är jobbigt nog att känna en sak åt gången, att då helt plötsligt känna ilska samtidigt som sorg, så är det en ganska påfrestande grej, som tömmer ut ganska mycket av den energin man har i kroppen. Och mest av allt ville jag bara krypa upp i en tröstande famn och vaggas tills lugnet åter infann sig i min kropp igen. Mitt problem är bara att det var ju Linus som var den där tröstande famnen för mig i så många år att jag nu mera inte riktigt känner mig hemma i andra tröstande famnar, för det är ju absolut inte så att jag inte har folk i min närhet som kan göra det jobbet han gjorde, och problemet är att känslan av att det är fel famn gör ibland sorgen tyngre än lättare. Och jag vet inte hur jag ska få den känslan att försvinna när den infinner sig. Logiken i mig vet ju självklart att det är tiden som läker den känslan, att tids nog släpper känslan och jag kan få tröst av andra och det känns rätt. Ibland gillar jag inte alls här och nuet. Thea

Kommentarer

  • 21 januari 2013 13:53
    chicha
    Lilla gumman! Kram <3 <3 <3
  • 21 januari 2013 14:02
    Har du någon som du kan prata med om det här? Det är mycket känslor. Jag tycker du ska försöka komma till en samtalsterapuet, lättare att prata med en utomstående vet jag av egen erfarenhet. Många kramar <3
  • 21 januari 2013 14:27
    Chicha: tack för kramen den värmer. Ulrika: Jadå jag har en psykolog som jag kan prata med, kan ärligt säga att jag inte kunnat hantera att som hänt senaste året utan proffshjälpen. kramar
  • 21 januari 2013 15:07
    Många styrkekramar till dig.
  • 21 januari 2013 16:32
    sundasara
    styrkekramar!
  • 21 januari 2013 18:46
    lejonell
    <3 <3

Logga in för att skriva en kommentar.