Ber om ursäkt

Ja som rubriken lyder, jag ber om ursäkt för att min blogg just nu inte handlar så mycket om mat och vikt, inte för att min blogg gör det alla gånger tidigare heller, men nu mindre än vanligt. Men jag behöver bubbla av mig, och just nu ligger fokus på annat än maten och vikten, den är inte bortglömd och har inte tagit paus, men just nu har jag annat i skallen helt enkelt. Jag har kvar samma känsloläge som igår, tuffaste dagen på året är över, men känslor kan som alla vet inte bara stängas av och även om jag förmodligen skulle kunna vill jag inte stänga in dem. Jag gick i stort sett i min egen lilla värld hela dagen igår, inte alls så att jag stängde ute någon i min närhet, men tankar mal, tankar som alla gånger inte är så lätta att sätta ord på, Gustav förstår mig utan att jag ska förklara, han vet vad jag går igenom ju. Linus finns också här och förstår mig så bra en annan person överhuvudtaget kan, eftersom vi pratat mycket om det. Även om jag i dag accepterat och bearbetat sorgen så just nu, årsdagen av det hemska kommer känslor varje sig jag vill eller ej i stort sett, jag skulle gissa på hur mycket man än bearbetat och hur många år det än gått sen tragedier skett så på årsdagarna av det bubblar allt upp igen. Man kastas tillbaka med full kraft, man kan stålsätta sig hur mycket man vill skulle jag tro, man kommer inte ifrån kraften som drar en tillbaka. Jag kände att jag hade ganska bra kontroll över känslorna hela gårdagen, de snurrade på självklart, men kände ändå att jag hade lite kontroll över virrvarret. Självklart rann tårarna igår, inte bara sorgetårar utan faktiskt även... glädjetårar känns inte som rätt ord, men jag finner inget annat passande ord just nu, att även om saknaden igår blev så mycket mer märkbar, så kunde jag ändå minnas glada stunder, stunder jag samlat så långt in i mitt minne att jag faktiskt först i går kom på dem, eller så kanske det helt enkelt var så att först i går var jag redo att minnas dem och vårda minnet av dem. Anledningen till att jag skrev att jag hade ganska bra kontroll över känslorna var för att i natt tappades alla kontroll bort. Jag hade somnat och vaknade en stund senare och kunde inte andas, en helknasig känlsa infann sig i mig och paniken var stor, antar att det var en panikattack, jag har känt samma känsla ett par gånger tidigare. Skillnaden denna gången var att jag i mitt kämpande med andningen lyckades väcka Linus, Gustav sover som en stock och vaknar inte ens av larmet på väckarklockan som förmodligen väcker hela grannskapet. Linus som inte direkt har någon erfarenhet av panikattacker lyckades ändå få mig tillbaka till lugnet snabbare än någon annan tidigare lyckats och detta tack vare att hans fickvän läser fanfictions. Jag brukar med glimten i ögat pika henne för att hon läser sånna, men jag kommer aldrig mer göra det igen, även om jag gör det på skoj, för hon hade för en tid sen läst i just en fanfiction om en person där i hade en panikattack och det stod beskrivet i historen hur någon annan lyckades lugna ner den drabbade, detta hade hon pratat med L om och undrat om det skulle funka, de hade där och då inte kommit fram till något svar, men i går kom L ihåg vad hon berättade och prova det på mig, vad hade han att förlora liksom. Så han tog min hand och la den på sitt hjärta så jag kände hans hjärtslag, och faktiskt fick hans hjärtslag mig att lugna ner mig. Jag kan inte riktigt förklara känslan, men det var som om de rytmiska slagen fick mig att återvända ner från paniken. Han berättade för mig att han gjort sitt bästa för att prata lugnade till mig, jag minns ingenting av det han sa, minns inte ens att han pratade, men minns hjärtslagen under min hand och att jag därefter fick tillbaka känslan att jag kunde fylla lungorna med syre igen. Idag blir det bara myspys, filmkväll i tvsoffan, jag känner inte för något annat än krypa upp i famnen på Gustav och titta på film. Och vädermässigt lär jag inte behöva skämmas för det då det regnar inte enbart i mitt hjärta idag utan även utanför mina fönster. Thea

Kommentarer

29 juni 2012 16:15

mita0822

Oj, ursäkta! Jag menade inte liten på det viset, det skulle ha passat bättre med " ung klok herre". Hoppas han godtar det:) Tjuvläsa bakom ryggen... tsss vilket sätt!
29 juni 2012 15:29

mita0822

Sorg tar tid och det ska den få göra. Fint att din bror tog kommando över din attack, en klok och samlad liten herre:( Bra att du kan minnas de roliga stunderna numera, det är ju en del i sorgearbetet det också. Hoppas det blir en bra dag för er, själv tycker jag nog att solen kan titta fram igen:)
29 juni 2012 15:37

Kolgrimm

Du behöver inte be om ursäkt. Läste ditt blogginlägg igår. Vet av egen erfarenhet att årsdagen är värsta dagen på året. Klart att du har annat i tankarna just nu. Kram! Ta hand om dig!
29 juni 2012 15:39

thea77

Ja sorgen blir man aldrig av med när den väl stampat in i ens liv. Men den blir enklare att bära och hantera tack och lov. Han ä så. Haha märkte inte att han stod bakom mig medan jag läste din kommentar och höll på att ramla av stolen när han fnyste bakom mig, hans kommentar efter fnysningen var: vadå liten, hälsa att jag är 186 cm lång, så haha ja nu hälsar jag det. Sen kommenterade han din spökbild och jag förklarade att det är en katt, och han skyllde på att min dator har för liten skärm när man tjuvläser bakom ryggen på mig. Och ja solen är välkommen, jag vill nyttja min hängmatta, den är inte alls lika skön att ligga i när det regnar.
29 juni 2012 15:41

thea77

Kolgrim: Tack. Ja det är tufft, även om den blivit enklare att hantera med tiden, men den är tuff, hade jag kunnat hade jag sovit mig igenom den, men antar att det inte hjälp då känslorna funnits kvar där när man vaknar igen.
29 juni 2012 16:35

thea77

Haha ja han hojtade till att jag skulle slänga iväg en kram till dig så här kommer den *kram* Ja eller hur, mamma och pappa har misslyckats lite med uppfostran där med att inte stå och tjuvläsa över axlen på folk.
29 juni 2012 21:29

mita0822

Tackar för kramen, tjuvläser gör vi nog lite allihop. Just nu ligger här ett brev till min utflyttade son, kan inte låta bli att vara nyfiken:P Men jag får snällt vänta tills han kommer hem, för då måste jag ju fråga vad det är:)
29 juni 2012 21:33

gittan52

Nehej du, inte ska du be om ursäkt! Hur roligt vore det att bara läsa om mat och vikt varje dag i allas bloggar?! Det är ju våra känslor som styr så mycket annat i livet, bla vårt förhållningssätt till maten. Fortsätt dela med dig av det du vill till oss!
30 juni 2012 10:25

thea77

Mita: Så sant så, nyfikenhet är för det mesta bra. Gittan: Tack för orden, jag känner också så att det är roligare att läsa om livet i stort och smått och inte enbart vad som står på menyn för dagen osv, men det har ju varit uppe på tapeten några gånger sen min start här vad som bör och inte bör skrivas i bloggen här, så jag tog det säkra före det osäkra så att säga. För jag är ganska medveten om att min blogg skiljer sig en del från många andras bloggar här på sidan.

Logga in för att skriva en kommentar.