icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
11 september 2013 12:30
6

att vara en inspiration

Jag ogillar starkt när känslomässigt tunga dagar klumpar ihop sig, för jag hinner inte andas känns det som. Och hur gärna jag än skulle vilja bara skaka av mig och ta mig vidare i dagarna så går det inte, det funkar ju dessvärre inte riktigt på det viset hur gärna man än vill att det ska göra det. Jag är inte så pass korkad att jag inte förstod att Elias ciabattautmaningen mest var ett sätt för att försöka få mig på andra tankar, och mitt pris fick jag i lördags, allt förmodligen planerat in i minsta detalj för att på något vis få mig att ta mig igenom de två dagarna som väntade. Och jag är verkligen tacksam över det, för mina batterier laddades till max för att sen kunna ta mig igenom de dagarna jag så väldigt önskar inte existerar i mitt liv. i söndags var det 6 månader sen min mammas självmord, och eftersom det hela för mig fortfarande känns overkligt så är det nästan svårt att förstå att det flutit så mycket tid sen det hände, i mitt minne känns det som det var igår, vilket förmodligen bevisar hur mycket jag egentligen har att bearbeta och hur lite jag låtit mig göra det än så länge. I måndags skulle Linus fyllt 19 år, och faktum är att detta var hans andra födelsedag jag måste gå igenom utan honom vid min sida. Förra året när dagen inföll hade jag knappt förstått att han inte längre levde och det var bara en vecka efter hans död, och jag hade ingenstans att ta vägen så att säga. Han var ju inte ens begravd förra året och alltså hade han ju ingen gravplats, och hur mycket jag än avskyr att se hans namn på gravstenen så skänker den ändå en plats för mig att gå till vid sånna här dagar där jag på någotvis kan visa mina känslor lite mer fysiskt genom att lägga blommor. Och mitt i denna lilla funk, eller depp eller vad man nu ska kalla det fick jag igår för mig att ta mig till en mammagruppträff. Ensam med mina tankar är inte alltid så bra kände jag så jag körde på detta. Började jättebra genom att jag körde vilse, och jag använde mig av en gps, men då den påstod att nu var jag där jag skulle vara stod jag parkerad mitt ute i igenstans utan ett hus i sikte. Antingen så är jag väldigt kass på att ta instruktioner över lag eller så bör jag uppdatera min gps eller något. men efter lite om och men hittade jag adressen jag egentligen skulle till, som för övrigt inte ens var i närheten av där gpsen visade mig. Det hela hade sjävklart gjort att jag var ganska sen till träffen så när jag och Charlie anlände så satt ett gäng nyblivna mammor redan och fikade och pratade för fullt. Jag presenterade mig och Charlie lite och sen flöt jag med i samtalen ganska enkelt. Mitt i samtalen så kände jag hur en av de andra mammorna tittade väldigt på mig, och hon hade ett uttryck som jag inte alls kunde tyda och jag kan inte direkt påstå att jag har speciellt dåligts självförtroende, men när någon sitter och tittar på en och man inte kan läsa av ansiktsuttrycket så blir man ganska snart nojig, vill inte säga att jag blev obekväm eller så, men jag började ganska snabbt fundera på om jag hade något konstigt i ansiktet som hon såg men inte visste hur hon skulle berätta för mig, jag började sitta och fundera på vad jag ätit, kanske hängde det ut någon matbit från mungipan eller hade jag matrester i ansiket, ja i de banorna funderade jag, till slut tror jag tjejen kom på att hon tittade på mig hela tiden och till slut bad hon om ursäkt för det, och sa jag måste bara fråga, är det du som är Thea77 på matdagboken? Jag blev milt sagt paff, hehe det var en annorlunda känsla att faktsikt träffa en person som läser min blogg. Haha bästa kommentaren var när hon sa du ser inte alls ut som jag trodde, fast ja jag har tänkt mig dig som en kvinnlig version av din profilbild. Och helt plötsligt hade jag lite svårt att släppa tanken på hur gärna jag hade velat se ut som en kvinnlig version av honom :P Sen sa hon något som jag aldrig sett mig själv att vara, nämnigen en inspirationskälla. Nu har jag personligen svårt att se mig själv som någon form av inspiration här på sidan, jag bloggar för att i stort sett inte bli galen av min egen hjärna och för att insprireras av andra användare. MEn hon förklarade att hon blivit rekommenderad min blogg av en vän när hon mist sin pappa i sjukdom och tyckte att allt var tungt. Genom mina ord om sorgen och saknaden fann hon att hennes egna tankar och känslor inte var så galna som hon trodde. och att jag bevisar för henne att även om man är tyngd av sorg och saknad och man känner att ens värld har rasat samman, går det att bygga upp en värld igen. Hehe där satt vi vid ett fikabord med flera andra mammor medan våra tårar forsade ner för kinderna på oss. Och jag fick uppleva en sak jag sällan upplevt förut, att vara en inspiration för någon, en trevlig känsla som jag även idag lever lite på, får väl passa mig så jag inte blir för kaxig eller något :P Thea

Kommentarer

  • 13 september 2013 09:01
    Visst är det egentligen märkligt att man inte alltid tänker i de banorna själv, att man skulle vara en förebild för andra, och det har ingenting med att göra att jag tycker mer synd om mig själv än om andra, för sorg är lika jobbigt för alla ju. Och jag har ju faktiskt träffat ett par unga kvinnor som liksom jag blivit änkor i på tok för ung ålder, men ändå aldrig sett det som att jag skulle vara någon form av förebild för dem, utan enbart ett stöd, en person som de kan prata av sig till som förstår deras tankar, att jag skulle kunna funka som en medmänniska som kan ge dem hopp om en bra framtid när allt är som tyngst har inte riktigt funnits i min hjärna, men det känns otroligt bra faktiskt, att mitt relativt tunga livsöde faktiskt kan ge något positivt.
  • 11 september 2013 13:21
    kaffe247
    Tuffa dagar.....Kram Vad kul att få vara inspiration för någon annan. Hjälpa någon vidare i vardagen. Tänk vad många andra du säkert också givit en gnutta hopp utan att du vet om det. Alla har ju inte chansen att träffa dig även om de kanske skulle vilja ;) Ta hand om er, hela familjen =)
  • 11 september 2013 13:33
    Ja usch, och de är så väldigt många på ett år numera *suckar* Ja det var häftigt faktiskt, har aldrig slagit mig att min blogg kan funka som en inspirationskälla åt personer med samma erfarenhet.
  • 11 september 2013 21:51
    Linnex
    Coolt och lite kul! Hepp pepp!
  • 12 september 2013 11:58
    Visst är du en inspirartionskälla! Kramiz
  • 12 september 2013 16:10
    lejonell
    Jo, så är det Thea. Genom ditt sätt att vara och ditt sätt att skriva om det som hänt är du en inspiration för andra. Ingenting är roligt och bra eller rättvist med att förlora sina nära, men jag tror att din blogg kan ge andra hopp, som också förlorat någon. Att det går, att man kan klara det, även om priset är på tok för högt varje gång, och livet aldrig blir som förut. Jag tycker du är en förebild.

Logga in för att skriva en kommentar.