Alena

Min återhämtning går så pass bra att jag nu anses vara så återhämtad att jag kan vara mamma på heltid, dvs Gustav behöver inte vara hemma med Charlie, vilket han alltså varit sen jag födde honom. Nu räknas jag inte som åtserställd direkt, tror det skulle ta sådär 6 månader innan kroppen helt återhämtat sig, men det känns skönt att allt går på det håll det ska med kroppen. Mitt hjärta har slutat slå knasigt, eller iallafall har jag slutat tänka på hjärtslagen så mycket som jag gjort tidigare, för aldrig förr har jag varit så medveten om mina egna hjärtslag som jag varit den senaste tiden. Så idag var första dagen jag är helt alena med Charlie och i morse var en rolig upplevelse, för Gustav som i vanliga fall inte är mannen som direkt gnäller eller drar benen efter sig, förvandlades från en man till någon form av trotsig tonåring och försökte på mer eller mindre bra sätt förhala ivägresan till sitt jobb, jag fick en liten återblick till när mina kära lillebröder i tidig tonår båda blev otroliga tidsoptimister och framför allt Emil hade en kort period under sin skoltid då komma i tid inte tillhörde vardagen för honom. Efter en stund fick jag till och med säga ifrån till Gustav att om han helt enkelt inte planerade att bryta mot trafikens alla regler för att inte komma allt för sen till jobb så var det hög tid att bege sig då det var 15 minuter tills han började jobba och han har en resväg på 20 minuter. Han suckade en sista gång och undrade om han inte kunde plocka Charlie med sig till jobb, och lika snabbt som tonårsbilden dök upp i skallen på mig försvann den igen och ersattes av en bild av den fantastiska pappa Gustav är. Nu sitter jag alltså här och funderar på vad jag ska hitta på, för jag har varit väldigt bortskämd under sommaren med sällskap, då de flesta i min närhet haft sommarlov eller semester nu är både semestrar och sommarlov slut och plötsligt känner jag mig lite ensammare än jag önskar. Så i eftermiddag när vi ska till bvc för vägning så tror jag minsann jag ska passa på och höra efter om det finns någon form av mamma/småbarnsgrupp man kan hänga med i. Thea

Kommentarer

27 augusti 2013 13:41

schnork

Visst är det underbart när man ser att pappan till sitt barn inte vill åka... =) Skönt att höra att du mår bättre och bättre!! =)
27 augusti 2013 14:02

kaffe247

Det där med att hålla koll på varje hjärtslag känner jag igen =) Skönt att höra att det går åt rätt håll. Klart han inte ville åka till jobbet. Bara att fråga om grupperna, brukar finnas lite allt möjligt. Trevligt med nya bekantskaper.
27 augusti 2013 15:35

thea77

Schnork: Ja verkligen, det var så ovant att se honom sån, men det var helt klart mysigt att se, speciellt som jag har vänner som har pappor till sina barn som gör det mesta i sin makt för att inte behöva agera förälder. Kaffe: Ja det kan jag tänka mig, man blir otroligt lätt nojig måste jag erkänna. Haha ja när det gick upp för mig att det var att han inte ville åka ifrån Charlie så var det helmysigt, innan dess blev jag nästan orolig för att han kommit in i någon ålderskris och ville återskapa tonårstiden eller något hehe. tidigt 30 årskris eller något :P Ja känner att en sådan mamma/barngrupp vore trevligt, vore lite trevligt med andra gruppen än diverse terapigrupper typ.
27 augusti 2013 20:06

lejonell

Det gör det säkert. Kyrkan har ofta öppen förskola och babycafé, det kan vara ett tips. Brukar vara väldigt bra verksamheter, lugnt och skönt och bra folk att prata med.
28 augusti 2013 07:13

AnnCatrine

Härligt at du är bättre.....Kramiz

Logga in för att skriva en kommentar.