6 långa månader

Idag är det 6 månader sen mitt liv för all framtid förändrades, 6 månader utan den person som betyder allt för mig, 6 månader av sorg och saknad, 6 månader av att försöka läka ett trasigt hjärta, 6 månader att bygga upp ett nytt liv. Jag saknar Linus dagligen, går aldrig en dag utan att han finns i mina tankar. Han finns inte längre kvar hos oss, och självklart är det något som för alltid kommer göra ont, han kommer ju alltid att saknas mig, men hans minne finns i min vardag, det har blivit en naturlig del i mitt liv på något sätt, inte bara hos mig utan hos flera av mina nära och kära. Tankarna på honom gör inte längre lika ont, jag kan tänka på honom utan att känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag mår bra av att folk nämner honom i samtal osv, det får mig att bli varm i hjärtat. Och det känns så självklart att göra det, här om veckan var jag och Julia och shoppade lite och rätt som det var plockade hon fram en hoodtröja och sa till mig du Thea denna skulle Linus aldrig kunnat lämna butiken utan. Jag tittade på tröjan och flinade stort och kunde riktigt höra Linus prata om tröjan. Igår satt Gustav och kollade på flugor till bröllopet och han kom gående med datorn, satte den i mitt knä, pekade på en slips och sa, den slipsen hade garanterat Linus velat ha på vårt bröllop. Massa sånna små saker i det vardagliga gör att dagarna för mig blir lättare att ta mig igenom, samtidigt som vissa saker triggar igång saknaden så pass mycket att jag får svårt att andas. Jag har kommit på mig själv att jag inte längre klarar av att sitta där jag brukade sitta i soffan då han var här och kollade på film med mig, det väcker så pass starka minnen som gör så ont att jag inte klarar av det. Han var som en lite kattunge/hundvalp när vi kollade på film, låg alltid med huvudet i mitt knä och ville bli kliad i håret. Och det är ett minne som fortfarande är otroligt tungt. Vissa dagar och veckor är såklart tyngre än andra, det jobbigaste har hittills varit alla skollov, då är saknaden extra stor då han skulle ha bott hos oss under lovet. Jag lägger mig ibland om kvällarna med en känsla av att jag glömt något, att jag missat att göra något, det tog mig lite tid att förstå att känslan kom av att inte längre kunna prata med Linus i telefon. Jobbigast är när hjärnan inte riktigt hänger med, ibland är det som om den förtränger vad som hänt och fler än en gång har jag hunnit slå halva hans mobilnummer innan hjärnan hinner i kapp, senast jag gjorde det var när jag fick reda på att jag var gravid, jag hade slagit hela numret och skulle precis trycka på ringknappen när jag insåg vad jag höll på att göra. Jag saknar honom otroligt mycket och jag älskar honom till stjärnorna och tillbaka igen, och jag är oerhört tacksam över att han visste det. Thea

Kommentarer

2 mars 2013 23:17

mita0822

Ni hade ett syskonskap utöver det vanliga, ni hade en kontakt som var onåbar för de flesta. En bitterljuv saknad är det nog som du känner idag. Bitter för att han är borta, ljuv för att han ännu finns i dina tankar varje dag. Har en känsla av att du pratar mycket med Linus varje dag och att han på sitt vis pratar med dig. En tanke, en känsla, visst är det hans närvaro du känner i glädje och i sorg. Min far dog när jag var 14 år och jag kände ofta som du, satt till och med och letade efter honom på begravningskaffet, han fattades ju. Desto längre tid som förflöts ju mer glädje fann jag i minnena, döden är ju trots sin smärta det enda som vi vet om framtiden. Vi föds - vi dör, allt där emellan är ovisst. Kanske vi får ett långt liv, men utan kärlek. Linus liv blev kort, men fullt av kärlek och det är det som är den största meningen med livet. Jag känner med din sorg idag, men ett nytt liv är på väg och det ska vi glädjas åt. Det hade Linus velat att vi gör, eller hur? Detta blev långt och spontant. Men så blir det ibland, kram :-)
2 mars 2013 23:37

thea77

Ja bitterljuv saknad var ett bra ordval, för det är verkligen så det känns. Och visst är det så att allaska vi en gång dö, men att han inte skulle bli äldre 17 år var jag definitivt inte beredd på. Jag tror inte jag förstod att han inte skulle överleva cancern förren jag såg honom sluta andas. Först där och då tror jag att det kom i kapp mig. Jo jag tror jag pratar med honom ganska mycket, tror ärligt talat inte jag riktigt tänker på att jag gör det ens. Ja jag glädjer mig enormt mycket åt bebisen i magen och jag är övertygad om att Linus tittar ner från sin himmel och är världens stoltaste blivande morbror. kram
4 mars 2013 11:28

AnnCatrine

Ja, ni hade en underbar relation och du har ett fint minne. Minns när min mor gick bort och jag vet inte hur många gånger jag slog hennes nummer på telefonen efter det.... Bevara minnet fint, det gör jag. Man mår bra av det.... Och ett ljus brinner ständigt på min balkong.... Kramiz
4 mars 2013 11:44

thea77

Hehe ja folk påpekar det ofta. Minnet av honom håller jag närmast mitt hjärta. Ja det är verkligen svårt att ta sig ur en vana, ett par dagar efter han dog så ringe jag hans mobil av ren vana, och då hade mamma och pappa hunnit säga upp hans nummer ännu så jag möttes av hans telefonsvarare, det var ett jobbigt sätt att vakna upp på kan jag säga. Kramar

Logga in för att skriva en kommentar.