4 år - Matdagboken

4 år

I dag är det på dagen 4 år sen jag blev änka. Ordet smakar fortfarande konstigt i min mun, fram till för 4 år sen accosierade jag ordet med äldre kvinnor, inte trodde jag då att jag skulle råka ut för att bli änka 20 år gammal. Vi var ju nygifta, fyra månader hade vi hunnit varit gifta då det ofattbara skedde, inte ens som en mardröm hade jag tänkt tanken på att få planera hans begravning så snart efter bröllopet, jag var inte beredd för hur kan man någonsinn vara beredd på en sån sak. Vi hade ju stora planer för framtiden, vi skulle skaffa flera barn, bo i hus och bara älska och leva med varandra tills vi var gamla och grå, ödet ville annorlunda. Jag har fått se både framsidan och baksidan med sveriges sjukvård, sjukvården i sverige är fantastisk när man får den hjälp man behöver, för mig tog det tid att få den hjälp jag behövde, jag sökte kontakt med psykvården ganska snart efter hans bortgång, fick väl mer eller mindre kalla handen och blev hänvisad till vårdcentralen, där klappade en läkare mig bokstavligt talat på huvudet och gav mig sömntabletter för att sömn var vad jag behövde tyckte han för att komma över min förlust. Så här i efterhand kan jag känna hur galet det är att ge en självmordsbenägen person sömntabletter i större mängd. Och jag behövde inte försöka sova bort mina känslor, jag behövde ett proffs att prata med. Detta fick jag med tiden, i samband med att jag gjorde ett självmordsförsök. Nu tog psyk emot mig med öppna armar, och jag fick se framsidan med sveriges sjukvård så som den alltid borde vara. Känslorna har som sagt åkt berg och dalbana de här 4 åren, men aldrig har jag känt hat mot den person som rattfull körde ihjäl min man, aldrig har jag önskat att det var den rattfulla person som fick sätta livet som insats i stället för min man, de var 5 personer i olyckan, enbart min man avled. Jag har varit arg på föraren i den andra bilen, förbannat dennes dumhet att sätta sig påverkad i sin bil. Han tog ifrån mig livet som jag kände till det och tvingade in mig i ett nytt liv, ett liv som jag inte bett om att få. Ändå har jag aldrig känt hat, ilska ja, men aldrig fullfjädrat hat. I nöden prövas vännen heter det ju och jag har fått erfara sanningen bakom talsättet, när jag mådde som sämst stannde vissa och har varit en stor hjälp, jag visade det förmodligen inte så tydligt då, jag var inte kapabel till att visa kärlek helt enkelt, några vänner försvann och har aldrig återvänt. Ord menat som pepp och tröst har snarare känts som knivar omvridna i hjärtat, de menade säkerligen väl, men visade det på ett sätt jag inte klarade av att hantera där och då. Att sörja den man jag älskade och förväntade mig leva i många år med och få ord som, " kom igen, inget blir bättre av att gråta, upp på hästen igen, du är ung, du hittar snart kärleken igen" Orden sa en vän till mig 3 dagar efter olyckan och ca två veckor efter olyckan tyckte hon jag skulle ut på krogen och ragga. I ett par år levde jag med känslan att jag aldrig mer skulle våga älska igen, och jag gjorde mitt bästa för att slippa känna känslor, alkohol främsta verktyget för att döva känslorna. 4 år senare vågar jag känna känslor igen, jag har sakta hittat tillbaka till den Thea jag var innan J gick bort, riktigt samma person kommer jag förmodligen aldrig riktigt bli igen, livserfarenheter förändrar ens personlighet. Hade jag idag kunnat träffa och prata med mig själv när jag mådde som sämst och berättat till mig själv att det går att se ett liv värt att leva igen hade jag förmodligen skrattat mig själv rakt upp i ansiktet och bett mig själv fara och flyga. Det har tagit lång tid att hamna här jag är idag, lycklig och kär och dessutom känna att jag är värd att känna känslorna. Jag saknar fortfarande J, jag tror aldrig man kommer över sorg, man lär sig bara att leva med den, den blir en del av livet. För fyra år sen var jag arg för att jag och J fick så lite tid ihop, idag är jag glad över de åren jag fick med honom, jag har varit med om honom och jag kan aldrig förlora honom. Hade jag kunnat välja hade jag självklart haft honom kvar hos mig och levt lycklig med honom i alla mina dagar, men ödet ville annorlunda, och idag tar jag ingenting för givet, ingenting varar för alltid. Thea

Kommentarer

28 juni 2012 15:37

Blendy04

Vilken stark person du är Thea och modig som vågar berätta. Kan inte föreställa mig vad du har gått igenom men du är stark och en sak vet jag. Det finns ingenting i denna värld som inte du skulle klara av! Massor av peppkramar till dig <3
28 juni 2012 15:43

kaffe247

<3 Kram!
28 juni 2012 15:45

Asja

Men vännen! Vilket helvete du har genomlevt och överlevt! Det du skriver ger mig gåshud över hela kroppen; allt man gnäller över till vardags är ju bara skitsaker, det som betyder något tar man för givet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du nu har haft din del av livets hårda och att det endast är gott som väntar dig resten av livet! Massor med kramar till dig på en dag som denna!
28 juni 2012 16:03

thea77

Blendy04: tack för dina ord, de värmer. Kram till dig. Kaffe: <3 tillbaka och kram till dig med. Asja: Ja vad ska man säga, vissa livserfarenheter hade jag gärna varit utan, kram Jojomaja: Att hata ligger inte i min natur, kan ju vara som du säger att jag kommit vidare snabbare, eller så hade det varit tvärtom, det får vi aldrig veta. Kram till dig med.
28 juni 2012 18:06

Mallag

[KURSIV][FET]<3 till dig fina Thea![/FET][/KURSIV] kram malin
28 juni 2012 18:36

gittan52

Så underbart fint skrivet! Han kommer alltid att finnas med dig, och det är ju precis som det ska eftersom han var en del av ditt liv. Men fler personer kommer också att vara en del i ditt liv, på olika sätt. Önskar dig all lycka framöver!
28 juni 2012 19:10

lejonell

Tack för din berättelse. Jag tar med den i mitt hjärta. Människor är fantastiska, de kan vara med om saker man inte kan föreställa sig och ändå på något vis ta sig vidare. "Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. "
28 juni 2012 20:16

thea77

Malin: stor kram tillbaka. Lejonell: Kram Anne: Så bra förklarat det där med sjukdom, just så känns det som många tycker det är, att man sörjer ett tag sen är allt bra igen. riktigt så funkar det ju verkligen inte. Det är mycket saknaden som är tuff, många i min omgivning förstå inte riktigt att trots att jag lever ihop med Gustav och älskar honom så är inte saknaden efter J mindre, han saknas mig fortfarande. Du kommer nå den punkten där du kan se tillbaka på tiden du fick med Mimmi, att mista sitt barn är den tyngsta sorg man kan bära. Kram Jojomaja och Anne: Just som du säger Anne så är livsviljan oerhört stor, detta säger jag trots att jag faktiskt valde att avsluta mitt liv, jag inte bara ville eller funderade på det, jag gjorde det och hittades i sista stund av min mamma, några minuter senare och jag hade inte suttit här idag. Och jag håller med dig Anne, jag är så glad över att inte vetat i förväg vad som skulle ske.
28 juni 2012 21:02

thea77

Anne: Jag är helt med på vad du menar, och liksom du säger tror jag man måste ge sig tid att sörja klart, att finna ett sätt att hantera sorgen och livet på sammagång. Ja folks kommentarer är knasiga ibland, flera i min närhet har sagt till mig att det är väl inget att vara lessen över ni hade ju inte varit gifta så länge, tro mig, orden är allt annat än vad man vill höra. Andra saker jag får höra är, att jag ändå aldrig vetat om vi skulle varit ihop tills vi blev gamla och grå, skilsmässor är ju inget ovanligt numera, men vi fick aldrig välja, han valde inte att lämna mig, han rycktes ifrån mig mot våra bådas viljor. Vi valde aldrig självmant att inte leva resten av våra liv ihop, som vi planerade att göra. Det har varit tufft att våga älska igen och våga bli älskad igen, Gustav är underbar, och vi delar ju samma upplevelse, han har ju också mist sin livspartner.

Logga in för att skriva en kommentar.