2012

Ja det är ju några få dagar kvar på året än, men jag skriver min lilla årssumering eller vad man nu ska kalla det för redan nu. Tänk att det snart har gått ett helt år sen jag i fyllan och villan fick för mig att ta tag i vikten. Förmodligen den enda vettiga tanke jag nånsin haft under alkoholpåverkan. Jag skulle i stort sätt kunna sumera det gångna året med två ord, en kamp, för det är så det känns, att hela året har varit olika kamper att hantera. Och året blev självklart tuffare att genomgå än jag i min vildaste fantasi nånsin kunnat föreställa mig. Men redan i början av året då allt var lugnt och enda kampen var sockersuget och att inte försöka fördärva mitt kök fullständigt. Sockersuget gav med sig ganska snabbt, även om det blev en hel del inre övertalningsförsök i affären där i början. Men nu kan jag njuta av desserter i måttliga mängder utan att känna sug efter mer sött efteråt. Matlagning då, som var och fortfarande är en stor kamp haha, kan väl inte direkt säga att jag blivit så väldigt lysnade i köket, och faktum är att jag inte lagat speciellt mycket mat de senaste månaderna, men matlagningen är självklart ett stort mål, att kunna laga mat under en hel vecka utan större tabbar. Och här vi en del av anledningen till att jag hänger kvar här på sidan och framför allt i bloggen, för även om jag gått ner det jag ska och nått min målvikt så behöver ju mat fortfarande konsumeras och lagas, och med tanke på mina något dåliga kunskaper i köket så tycker jag mig få bra hjälp här. Sen kommer vi då till den kamp jag kämpat med under året som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle behöva gå igenom, sorgerna. För om jag ska vara ärlig trodde jag att jag redan gått igenom det värsta jag kunde gå igenom när jag miste min man. Tyvärr är det också så att saker och ting alltid kan bli sämre, vilket jag fått uppleva till bristningsgränsen under året. Alla vill vi att drömmarna man har ska gå i uppfyllelse, vad man inte direkt räknar med är när drömmarna som besannas är ens värsta mardröm. För det är så det känns, den värsta mardröm jag hade lever jag nu i och kan inte vakna upp ur den. Och här är också självklart årets största kamp jag tvingats genomgå, att hitta ett liv utan de som gått bort under året, och självklart är det Linus bortgång som är den tyngsta att bära och leva vidare med, jag kämpar fortfarande att försöka hitta mitt liv utan honom i det, trots att det gått några månader sen han dog, är det fortfarande bitvis oerhört tungt och jag känner mellan varven när jag tänker att han är borta för alltid, en förlamande känsla på gränsen till vad jag klarar av att hantera. Jag och Linus trodde ju vi skulle få bli gamla och grå ihop, och trots att jag hade erfarenhet sen tidigare av att livet ibland ter sig på ett sätt man inte alls räknat med så var och är det fortfarande en stor chock för mig att få hans cancerbesked, och jag hade knappt hunnit vänja mig vid att han hade leukemi innan han gick bort. Och även om jag är tacksam för att jag fick vara hos honom då han tog sina sista andetag och kände hans hjärta sluta slå så är det också ett väldigt tungt minne att ha just nu. Att se min älskade lillebror som är den person jag älskar mest i världen försvinna från livet är det jobbigaste jag upplevt. Och att hantera sorgen efter min morfar, pappa och Linus under ett och samma år har helt klart varit på gränsen till vad jag tycker är mänskligt. Och tack vare det har en av sakerna jag uträttat under året fått hamna i nästan totalt skymundan, nämnigen min viktnedgång. Jag har ju gått ner över 30 kilo på ett år. En bedrift jag är sjukt stolt över. Men jag har folk i min närhet som faktiskt inte lagt märke till min viktnedgång, och det beror ju inte på att den inte syns, men sorgen i mina ögon lyser starkare än de minskade kilona på min kropp och det är sorgen som många lägger märke till först när de ser mig. Men jag känner att jag avslutar året på det bästa sätt som kunde ske, att ha ett nytt litet liv i magen. För det är inte bara en total lycka över något jag velat och drömt om i många år, utan äntligen känner jag att livet vill mig väl. Thea

28 december 2012 08:01

Vargtass

känner inte dig men man vill bara ge dig en stor varm kram!
6 januari 2013 16:58

toto85

lycka till år 2013!
28 december 2012 08:49

lejonell

<3 Jag hoppas på ett fint 2013 för dig. Tycker det är så fantastiskt att du trots allt som hänt kan tänka framåt utan att fastna i det svarta. Skickar dig en bamsestor nyårskram.
27 december 2012 22:24

emalinea

Oj, du ger mig tårar i ögonen. Livet vill dig väl, men det brukar kunna ske i former man inte förstår sig på. Stor kram.
28 december 2012 11:32

sundasara

skönt när det vänder!
29 december 2012 00:36

Snuttan7

Jag skickar dig massa kramar o omtanke. God fortsättning. Kram Sandra
28 december 2012 21:52

thea77

Emalinea: Ja ibland är det verkligen svårt att se någon mening i det som sker, och ibland ter sig livet omänskligt hårt för en. Vargtass: tack för kramen. Lejonell: Ja ibland får man in lite solstrålar i sitt liv, och de ger lite ljus åt allt det mörka, får en att ta sig vidare. Kramar* Sundasara: Ja det är oerhört skönt att få en strimma av ljus in i livet igen, det har varit en tuff höst och vinter.

thea77s blogg

Kommentarer